Rufus Wainwright i Linköping

Det finns en länk till Paris, om än långsökt. Så jag är inte helt off-topic när jag postar detta inlägg. Rufus befinner sig tydligen (enligt obekräftade källor) i Paris just i skrivande stund. Och det räcker för mig.

Inte för att jag egentligen behöver en anledning, men om någon nu undrar om jag var färdig med Paris - så kan jag svara att nej, jag bara petar in det här emellan.

 Jag var alltså och såg Rufus Wainwright uppträda tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Dirigerade av Michael Francis. Bara det en lockelse i sig - men att få se Rufus Wainwright i Linköping, min hemstad. Det är stort! Stooooort!

Konserterna var fantastiska. Finner inte ord att beskriva hur det lät, men grabben kan skriva musik. Och han kan sjunga.
Kommentarerna jag hörde från tanterna och gubbarna i Linköping var idel lovord. Vilken fantastiskt varm röst, vilken talang. Positiv överraskning. Jag vill höra mer från honom. Och mer i samma stil.

Båda konserterna, Norrköping och Linköping, hedrade Rufus med en välförtjänt stående ovation, och han verkade genuint rörd över mottagandet.

I Norrköping hade jag genom någons slags gudomligt ingripande (eller ren bonn-tur) lyckats knipa platsen just framför hans piano-stol. Där satt jag och höll andan i en timme. Drabbad av äkta idoldyrkan.

Av respekt för hans arbete lät jag kameran ligga kvar i väskan. Sådana betänkligheter bekymrade jag inte mig med i Linköping. Min stad - mina regler. Så från 11:e bänk halade jag upp superzoomen och ägnade mig åt att räkna ögonfransar medan jag nynnade med i "When most I wink..."

Så, ja, det blev några kort.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av den fantastiska musiken - men ni kan höra samma stycke här.

Men nog pratat. Här kommer bilderna.

 Klapp, klapp. Stort tack, Rufus, för att du hedrade oss med din närvaro. Ha det gott i Paris nu. Eller var du nu befinner dig.

Montmartremorgon

Jag har lärt mig en sak om storstäder - Paris är inget undantag - och det är att om du vill ha en chans att se de där charmiga kvarteren som turisterna flockas till så ska du göra det när turisterna inte är där. Annars ser du bara turister.

Sagt och gjort, jag hoppade utsövd ur sängen och traskade iväg till Montmartre (knappt 15 minuters promenad från hotellet) och upptäckte att klockan halv åtta på morgonen har man hela jäkla Paris för sig själv.

Tja, nästan i alla fall.

Om du händelsevis inte känner till Montmartre har du förmodligen inte det minsta intresse av Paris och läser detta antingen för att du är tvungen, eller för att du hamnat helt fel.

Men för sakens skull - Montmartre är som namnet antyder (Martyrens berg) en kulle mitt i stan där helgonet St Denis enligt legenden fick huvudet avhugget och sedan bar det hela vägen upp för backen.

Hade han levt idag hade han förmodligen tagit den lilla bergbanan. Vilket säkert har sin charm - och metrobiljetten gäller här. Men halva charmen är att flåsa sig upp för de branta trapporna och slingrande gatorna, så att man med gott samvete kan slå sig ner vid ett kafé och trycka i sig halva bakverksmenyn.

Det var inga kaféer öppna när jag var där, så jag fick nöja mig med ögongodis. Inga problem alls.

Någon hade visst tröttnat på det där med att resa. 

En nästan full måne sken över Paris i morgonsolen. 

Från Place d'Anvers börjar det stiga uppåt. Sacre Coeur visar sig. 

Jag tog samma trappor upp som förra året. Och jag kan säga att tio kilo och dagliga promenader gör stor skillnad.
Inte mycket till folkliv så här dags, istället vilade morgonfriden över det lilla, lilla torget. 

På Place du Tertre hade några enstaka människor orkat sig upp, men ännu var här tyst och lugnt. 

Såpass att traktens duvor kunde ta sovmorgon. Inga turister, inga smulor. 

Även med gatorna fulla av turister kan man ju se fina saker. Man behöver bara lyfta blicken. 

Gatusoparna (eller ska det vara Gatuspolarna) var vakna. Det här är lite Paris för mig.
Vatten i rännstenen, och framför allt stenläggningen till höger i bild.
 Lägg till doften av nybakat bröd och ni är nästan där. 

Om ni blir törstiga så ska ni inte dricka vattnet i rännstenen, men håll gärna utkik efter den här gröna damen och hennes tre väninnor. Det är en Wallace-fontän. Vattnet här är alldeles gratis och går utmärkt att dricka.
Passa på att fylla på vattenflaskan när ni passerar en. 

Passera Place de Abesses och dess fantastiska tunnelbanenedgång bör ni göra. I alla fall om ni, som jag, är färdiga med Montmartre och är redo att bege er "in till stan".

Kvällspromenad längs Seine

Jag kommer nog aldrig få kläm på det där med västra och östra stranden, speciellt inte eftersom huvuddelen av "turist-Seine" består av en norr och en söder-sida.

Men fransmännen gör det på sitt sätt, och det kan de väl få göra. För det de gör, gör de jäkligt bra. Som att bygga broar och tillhandahålla nästan löjligt bra fototillfällen. 

Efter att ha tagit en välförtjänt eftermiddagslur tog jag med kameran och åkte till Pont Marie. Därifrån gick jag till Pont Alexandre III. En liten lätt promenad på ca 3,5 kilometer. 

Naturligtvis gjorde jag en avstickare via Ile de Saint Louis och Ile de Cite (Notre Dame), men mer om det i ett annat inlägg. Vill ju inte att ni ska börja snarka halvvägs ;)

Så, på med promenadskorna så går vi. 

Conciergeire är en del av Palace de Justice på Ile de Cité. De karakteristiska tornen är medeltida.
Under Franska revolutionen användes det som fängelse, och bland annat Marie-Antoinette tillbringade sina sista dagar där.

Erkänner skamligt att jag inte vet vilken bro detta var (Pont St-Michel?). Men fin var den :)

Efter en mulen dag bestämde sig solen för att skänka lite liv åt himlen över den västra (?), södra stranden.

Nu vet jag att jag är på Pont Neuf, den "nya" bron som är Paris äldsta. Som sagt var... Och vad skådar mitt sydvästra öga...

Någon jäkla radiomast som alltid ska vara med och förstöra bilderna! ;)
Nävars, det är ju Tour Eiffel, såklart.

Efter Pont Neuf lämnar jag trafiken ovanför mig och traskar på ojämna kullerstenar resten av vägen. Som sagt var - ta på bekväma skor om ni ska gå här. Och ni SKA gå här.
Bron framför oss heter Pont des Arts och det är här man ska låsa sitt kärleks-hänglås och kasta nyckeln i Seine.
Vi kommer tillbaks till den i ett senare inlägg.

Guideböckerna säger att Parisarna använder Seines stränder som ett slags andra vardagsrum.
Och jag tror dem. Det finns betydligt tråkigare vardagsrum än detta.
Se upp för joggare och hundbajs bara.

Nu har vi lämnat 1:e arrondissementet bakom oss (ni kan skymta Notre Dame's torn till höger om träden i mitten) och vandrar in i det 8:e. Ett arrondissement är en stadsdel, alla med sin egen karaktär. 

Med stor risk att ha fel gissar jag att bron på bilden är Plle L.S. Senghor. Det är nämligen den enda på min karta som är markerad som Voie Piétonne - gågata.
(Och här någonstans tog batteriet i min kamera slut. Som den amatör jag är hade jag glömt reservbatteriet på hotellet.)

Så, vi avslutar med en suddig mobilbild från Port des Champs Elysées. Bron framför oss är Pont Alexandre III.
Om man gillar förgyllda statyer och suspekta glaslyktor som ska föreställa kaveldun - då har man kommit rätt.

Och på tal om kartor och gågator... Ja, från förra bilden alltså - Jag kan verkligen, verkligen,  rekommendera att ni sticker in huvudet i en tidningskiosk på flygplatsen eller en större järnvägsstation och köper en "Paris pratique par arrondissement".
En tunn kartbok i fickformat som förutom att visa ALLA gator (för det gör inte gratiskartan från hotellet) också visar var tunnelbanestationer och toaletter är placerade.

Ovärderlig. För €5.

Första dagen i Paris

Jag vill börja med att be om ursäkt för bildkvalitén. Samma dag som jag skulle åka gick min trogna laptop sönder och lämnade mig utan bildredigeringsprogram.

Ber också om ursäkt för att bilderna inte kommer i rätt ordning.

Men jag hoppas ni kan stå ut :)

Jag anlände till Paris, inte via Gare du Nord, som planerat. Utan via Opera med buss pga övergiven väska på flygplatsen som stängde ner all tågtrafik. 

Med väskan lämnad på rummet (min egen, inte den övergivna) tog jag en liten promenad från mitt hotell på Rue de Maubeuge, via Gare du Nord och Gare du l'Est, längs Canal Saint Martin och till Parc de Belleville.

Metronedgång framför Gare du Nord. Härifrån kan man ta Eurostar till London eller Bryssel. 

Våren hade kommit till Paris. Syrenerna, fruktträden och kastanjerna blommade för fullt.

Canal Saint Martin var fullt med söndagsflanörer, joggare och seglingsentusiaster.

Jag förstår varför det skrivs sånger om april i Paris. Det är fantastiskt vackert.

På söndagar är det tydligen förbjudet att köra bil på vissa gator. Det utnyttjas till fullo.

Canal Saint Martin är inte lika känd som Seine, men väldigt populär hos Parisarna.

Och man förstår varför.

Det vilar ett lugn över stället, bara några hundra meter från en av Europas jäktigaste knutpunkter.

Dummdidumdidum... April in Paris...

Canal Saint Martin dyker in under mark vid Republique och förenar sig med Seine vid Bastiljen.

Man kan gå hela vägen till Belleville, men jag fuskade och tog metron två stationer.
Här uppifrån har man en fantastisk utsikt över Paris.

Här ser man hur stort det där Eiffeltornet faktiskt är. Stooooort.

Parc de Belleville är värt ett besök, inte bara för utsikten. Området är "äkta", och det doftar fantastiskt från de snabbmatställen jag passerade. Kanske inte genuint traditionellt franskt, men definitivt genuint multikulturellt franskt.

................................

Och vi är tillbaks där vi började.

Speglingar av hus på Boulevard de Magenta.

Trappa på Rue d'Alsace.

Lunchtid på Gare De l'Est

Gare du Nord med hyrcyklar och vespor i förgrunden.

Min gata i stan. Rue de Maubeuge, 10e Arrondissement, Paris, France.

Förälskad i Paris

...

...

Skotersafari i Särna

 När firman bestämde sig för att ha sin första kick-off på ca fem år var det Särna i Dalarna och utfärd på skoter som blev målet. Naturligt eftersom en av kollegorna har en stuga där.

Jag har ingen större erfarenhet av vare sig Dalarna eller skotrar. Bodde i Norrland ett år, så nog vet jag om att de existerar. Men för en inbiten sörlänning är de lite som älgarna. Man vet att de finns där, man ser dem sällan och när man väl gör det är det oftast någon form av kroppsskada inblandad.

Ja, jag vet att jag låter en smula negativ. Men jag tycker att de enda gångerna man hör älgar eller skotrar nämnas i media så följs de av ordet olycka.

Så - det var med lagom stor entusiasm jag klättrade upp bakpå den erfarna kollegans skoter och klamrade mig fast för allt vad tygen höll.

Skoterspår på Särnasjön

För er som totalt saknar skoter-kunskap är det alltså en korsning mellan motorcykel och pansarvagn med skidor fram och raketmotor bandvagnsband bak.

Den som kör har två alternativ - gas och broms. Men det är bara den ena som används.

Det finns också två sätt att köra skoter, som bilden ovan och den under illustrerar.

Antingen kör man som en galning rakt fram - fort som attan.
Eller så kör man slalom mellan träd och stubbar mitt i skogen.

Se upp i backen, annars har du en skoter i nacken. 

 Det finns en variant av skogskörning - att köra på led (se skylten ovan), men det är tydligen inget roligt. 

På med långfisingarna. Allihopa. Och grannens också.

Hur var min skoterpremiär då?

Kall. I alla fall på morgonen då termometern visade blygsamma -19 grader. Det finns tydligen en smärtgräns vid ca -15, så vi fick snällt vänta medan solen värmde upp världen en smula. 

En skoter med utsikt

Med kvicksilvret på en godkänd nivå byltade vi på oss alla kläder inom synhåll, avslutade med galonbyxor och hjälm. Behöver väl knappast tala om att jag var graciös som hela Svansjön-ensemblen när jag försökte kräla mig upp bak på "min" skoter.

Vrooom! Efter en kort säkerhetsinstruktion for vi iväg över frusna sjöar och genom skogsmark. Upp på fjället kämpade vi oss, och när vi stannade för en bensträckare var det så vackert att jag nästan glömde att jag tillbringat de föregående 30 minuterna i ren och skär skräck.

För - det är med all säkerhet svinkul att köra skoter (fick aldrig tillfälle att prova då kollegorna ingått i symbios med sina maskiner och inte kunde släppa ifrån sig dem för två minuter).
Men att sitta bakpå är ta mig tusan ingen picknick!!!
Erkänner villigt att jag är harig av mig. Men när det känns som man ska trilla av i varje sväng och gupp, tja - då är det mindre kul.

Visst, det vara inte bara hemskt. Bitvis - när det gick sakta, rakt fram och utan gupp var det riktigt kul.
Men nu var det ju inte riktigt den körstilen som dominerade dagen.

Hade vi kört i min takt hade vi förmodligen varit kvar där ännu.

Stötens skidanläggning på låååååååångt håll

Så, det var inte mycket annat att göra än att klamra sig fast vid sin förare igen och skumpa vidare upp till en myr där vi slog läger för lunch. 

"Dä' bar å ät"

Vår guide halade fram en motorsåg ur sin packning, fällde ett par döda träd och vips så hade vi en eldstad. Renfällar fälldes ut, kåsor fylldes med dricka och plötsligt doftade nejden av eldstekt pyttipanna.

Ni vet hur gott det är att grilla korv en härlig vinterdag? Det här var lyxvarianten av det.
Tillbringade ett par timmar med att lapa sol och bara njuta av tillvaron.

Men även äventyr har ett slut, och efter att ha lyckats sjunka ner till knäna i djupsnön (bredvid 200 kilo skoter som stod ovanpå skaren) var det dags att leka skoterbestigare igen.

Kom hem i ett stycke, och har nog aldrig känt mig så tacksam över att vara levande.

Vill jag åka skoter igen? Nej.

Skulle jag rekommendera den här upplevelsen till andra?

Definitivt!