Carpe Diem (eller i alla fall Carpe Colosseum i soluppgång)

Mina planer för mörkerfotografering i Rom gick i stöpet på grund av två detaljer jag inte räknat med. 1, att solen vägrade gå ner. Och 2, att när den väl gjorde det hade jag redan traskat över en mil och min kropp vägrade att stiga ur hotellsängen för något annat än att stappla de tre metrarna till toaletten.

Däremot vaknade jag okristligt tidigt en morgon och bestämde mig för att ta vara på det och fånga soluppgången vid Colosseum. Då jag bodde ca 250 meter ifrån denna fantastiska byggnad var jag ju bara tvungen.

Så, jag gick upp, väckte tuppen och gav mig ut på en liten (3 km) promenad.

Om du händelsevis vill läsa mer om Colosseum kan du göra det här. Jag nöjer mig med att skriva att det är den största arenan, amfiteatern, som byggdes under romartiden – därav namnet.
Egentligen heter den Flaviska amfiteatern. Och har ni tänkt på att Colosseum ser ut som två ihopsatta grekiska teatrar? Vilket det i princip är. Men till skillnad från de grekiska amfiteatrarna (inte amfibieteatrar som jag sagt typ hela mitt liv) är den inte inbyggd i en sluttning, utan är helt fristående. Enastående skulle man kunna säga.

För det är den. Enastående. 

Störst är inte alltid bäst, men när det kommer till Colosseum finns det något monumentalt, men ändå luftigt och graciöst. En skönhet likt en clydesdalehäst. Ok, det där kanske var historiens sämsta liknelse, men ändå.

Det beror på valven som släpper igenom ljus och gör denna koloss nästan svävande. En rolig detalj är kolonnerna på utsidan av byggnadens norra sida vars kapitäl är en homage till de grekiska skolorna inom arkitekturen.

Nu blev det många fina ord där, men på ren svenska betyder det att våningarna har olika form på kolonnerna. Eller pelarna, om man vill. Nämligen dorisk, jonisk och korintisk.
Kort sagt är det tre epoker inom grekisk historia som har lämnat spår på arkitekturen. Lite som när vi kallar något gustavianskt eller i Karl-Johan stil. (Och då menar jag möbler eller inredning, inte svamp). 

Dorisk

Jonisk

Korintisk

För att komma till saken - Fotografera Colosseum i soluppgång.

Jag gick ur hotellsängen och rundade hörnet från mitt guest house, gick gatan fram och hade Rom i stort sett för mig själv. Inte mycket folk ute kl 5 på morgonen. Bara lite galna turister med kamera.

En sak jag ofta glömmer när det gäller att ta riktigt fantastiska bilder på till exempel romerska monument, är att de som tar dessa riktigt fantastiska bilder ofta har a, fler dagar på sig att välja mellan så att de kan få till de perfekta förhållandena. Och b, en stege eller tillträde till de bra ställena att ta de riktigt fantastiska bilderna.

Vi vanliga dödliga får hoppas på att vädergudarna vaknat på rätt sida och strösslat lite moln på himlen för effekt. Inte för många och för låga, utan några höga tunna som fångar solens strålar och skapar effekt.

Och sedan måste vi hitta en bra plats att fånga effekten. Vilket inte är det lättaste. För, visst är Colosseum stort. Alltså, stoooort. Men, för att vara tråkig, är inte jätterolig från ”baksidan”. Det är ju den där biten på ”hörnet” man vill åt. 

Och den är ju ta mig tusan klippt omöjligt att fånga eftersom någon byggt och ramat in ett Forum Romanum Maximus Stängtus där jag vill stå och fota.

Efter att ha muttrat ord som definitivt inte var på Latin hittade jag ett staketfundament att klättra upp på, och med en hand hållandes i stängslet tog jag några bilder. Gick solen upp? Nännemensan.

Medan jag stod och väntade kom en amerikansk man släpandes på ett stativ och gick förbi. Jag frågade om han hittat någon bra plats. Han sa nej, men han skulle kolla vägen som slingrade sig upp från en öppning i stängslet.

Han kom tillbaks en liten stund senare och sa att det inte fanns något att se däruppe. Jag önskade honom god fotolycka och hoppade sedan ner från min plats för att försöka få tillbaks lite blod i valda kroppsdelar. Solen hade fortfarande inte släpat sig upp över de för tillfället ganska kompakt strösslade molnen, så jag gjorde min bästa Fear The Walking Dead-imitation och hasade uppför den väg amerikanen dissat. Och som tydligen var en återvändsväg. Nåja...

Uppför gick det. På ena sidan en kompakt mur, på den andra grönska som övergick i kompakt mur och innan det utsikt över ett morgontrött Forum Romanum. De första morgonpigga fåglarna kvittrade och den tunga blomdoft som följde mig under veckan svepte in mig och världen i en dovt förförande parfym.

Jag nådde till slut ett hörn och runt hörnet väntade en kyrka. Den hade inte vaknat ännu, men medan jag stod där gick solen upp. Inte för att jag såg den, men ljuset ändrades. Jag kunde inte annat än att skratta, ta några bilder och vända tillbaks. 

Väl nere vid Colosseum igen började staden vakna och stunden var över för denna gång. 

Jag gick tillbaks till hotellrummet och sov en stund innan jag gav mig iväg till Tempietto. Men, det har jag ju redan skrivit om.

Så, jag fick inte den fantastiska bilden jag hade tänkt mig. Men jag fick något annat.
En känsla av frid, en känsla av närvaro, en känsla, helt enkelt. Och det är väl därför vi reser, egentligen. 

Inte för sevärdheterna, eller maten, inte ens för bilderna – utan för att uppleva. Leva. 

Tempietto, trappor och transpiration

I juni var jag i Rom. Vilket jag inte var ensam om, iofs. Men jag tänkte dela med mig av lite höjdpunkter från min resa. 

Jag gav mig själv resan i 50-årspresent och en av sakerna i mitt imaginära paket var att se Tempietto. Om ni inte hört talas om det är ni förlåtna. Det hade inte jag heller innan jag läste konstvetenskap. Så om ni vill upptäcka en "gömd" pärla är ni välkomna att följa med på denna resa. Har du bra skor? Vatten? Bra, då går vi :)

Då jag bodde i Monti (fel ände av stan) och termometern utlovade grader med råge över 30-strecket (och jag inte är något atlet direkt) hade jag spanat i den kortaste vägen.

Den kortaste vägen kom med trappa. Två för att vara petig. Nåja, sa jag hemma framför datorn när jag kollade på Google Maps, den ser ju inte så farlig ut.

Så jag gick från mitt hotell till Piazza Venezia, hoppade på 8:ans spårvagn och hoppade av i Trastevere, gick uppför en gata och... 

Jomensåatt... det var ju bara att börja klättra. Fick stanna för vattenpaus efter halva trappan och blev sedan omklättrad av en nunna som med spänstiga kliv stegade mot himlen. Hon var säkert dopad med vigvatten, eller nåt. 

Nåväl, orkade inte lämna in någon gudomlig protest utan konstaterade istället att fördelen med att släpa på inte bara en - utan två - kameror är att det är lätt att smyga till sig små andningspauser där man kan låtsas att intresserat fotografera t ex den inhemska floran.

"Väldigt intressant. Andfådd? Jag? Nejdå, jag flåsar bara av upphetsing över en flätad palm eller mängden antenner som jag inte sett sedan 1982. För att inte tala om gatukonsten!"

 

 

Efter att ha klättrat mig upp för evighetstrappan, gått en tvärgata i ljuvlig skugga och trotsat livhanken genom att korsa Via Garibaldi utan övergångställe klättrade jag uppför trappa två som inte alls var lika lång - den bara kändes så - och anlände till mitt mål: Piazza di San Pietro in Montorio.

Det är lite svårt att beskriva känslan när jag kom upp där och bilden gör det inte rättvisa. Men, jag blev så hänförd att jag glömde ta bilder. Jo, så kan det gå.

För plötsligt var jag i himlen. Eller i alla fall högt över staden. Hela soldisiga Rom låg för mina fötter och jag var tvungen att stanna och bara stirra en lång stund innan jag kunde vända mig om och se det jag kommit för. Det jag svettats ca 50 cl för. 

Tempietto.

Och där var hon. Men, snacka om antiklimax. Så nära men så lång borta.  

 

Saken är att jag kollade hemsidan. Flera hemsidor, faktiskt. Plus guideboken. Och min stödguide hemma i Stockholm dubbekollade och ja, det skulle vara öppet. Uppenbarligen hade den som hade nyckeln missat den informationen.

Man kunde komma in via Spanska Skolan, stod det på någon av hemsidorna. Jag tog ett djupt andetag och smög mig fram till entrén och ryckte försiktigt i dörren. Näpp.

Nåja, det var ju inte som att jag inte såg någoting alls. Jag såg ju Tempietto. Där. Bara några meter bort. Hade väl bara hoppats på en närkontakt av tredje graden, inte ett "Bara jag inte tappar kameran/mobilen därinne nu för då är det kört"-läge.
Men, nörden har ingen lag, så armarna-genom-stängslet-fotografering fick det bli.

 

 

Tempietto är ett gravmonument och skapades som sagt var av Donato Bramante och man tror att det påbörjades så tidigt som 1502. Platsen där Tempietto står är enligt vissa källor den plats där Sankt Peter blev korsfäst.

Den typiska formen med kupolen omsluten av en balustrad balanserad på kolonner kan man se över hela Rom, inte minst i Peterskyrkan. Men, ni såg den här först! ;) 

Efter att ha hängt på låset - bokstavligt talat - en stund utan att något hände gick jag några varv runt piazzan och kikade på utsikten innan jag gav mig på ytterligare en trappa och de 14 korsvägsandakts...stationerna... Jag ber om ursäkt alla katoliker - jag skyller på wikipedias översättning. Stations of the Cross heter det på engelska och jag tror att jag bara kommer kalla dem stationer hädanefter.

Som jag sa, jag befann mig på världens topp, eller Janiculum-kullen. En av de sju. Namnet Montorio betyder "Det gyllene berget" vilket är en annat namn för kullen och kyrkan San Pietro är väl värd ett besök (vilket jag totalt missade. Jag skyller på värmeslag).

Bakom kyrkan, om man fortsätter en bit uppför backen kommer man för övrigt till en utsiktsplats med enastående vyer över Rom. Det enda man inte ser är Peterskyrkan.
Där finns även en mycket pampig fontän, (Fontana dell'Acqua Paola) men den var vid mitt besök blyg och gömde sig bakom byggplank. 

Med utsikten avklarad (mer om det i ett annat inlägg) följde jag stationerna baklänges nedför trappan, som var mycket brantare än vad bilderna antyder. Speciellt uppför.
För, varför bara gå nedför och uppför en trappa en gång när man kan missa en snygg vinkel eller detalj?

 

 

Efter mitt tredje varv tog både vattnet och tålamodet slut. Dessutom började trappan fyllas av konststudenter med block och pennor som satt sig ner för att fånga vyn. Dags för mig att lämna över den konstnärliga stafettpinnen och vandra vidare.

För där, på andra sidan Via Garibaldi låg Trastevere och väntade med nya vyer. Och med nya så menar jag för mig, eftersom det finns gott om romerska lämningar även där.

Men det är en annan historia...

(Psst, sidan innehåller kakor som du behöver godkänna... jag läste inte hela texten. Här - ta en biscotti!)

Portico d'Ottavia

När jag var i Rom förra (och första) gången i oktober 2016 hade jag förmånen att bo i en lägenhet i det gamla ghettot. Jag vet att det inte alltid varit ett privilegium, utan tvärtom. Och den historien får inte glömmas, men kommer inte berättas här och nu.

Men som det ser ut idag är ghettot ett pittoreskt och charmigt område, pepprat med Air B&B-lägenheter och romerska lämningar. Ibland, som i mitt fall, i kombination. Jepp, kolonner från ett mer än 2000 år gamalt tempel inne i lägenheten.

Tja, i väggen, alltså - inte mitt i. Det hade nog varit lite väl distraherande. För att inte tala om svårmöblerat.

Hur som helst - Portico d'Ottavia. En "port"(som namnet antyder) från det första århundradet före kristus med tillhörande kollonad. Här innanför fanns bland annat tempel och bibliotek.
På medeltiden hade området degraderats till fiskmarknad. Vilket hörs på namnet hos kyrkan som är ihopbyggd med porten - Chiesa di Sant'Angelo in Pescheria. (Den heliga ängeln i fiskmarkad-kyrkan, typ.)

Jag kommer inte att ens försöka mig på att förklara arkitekturen på djupet. Det är kolonner och arkitraver och en tympanon,  kapitäl (korintiska) och valv. I tegel (som lades till på 400-talet då porten skadats i en jordbävning).

Men framför allt är det vackert och fashinerande och jag är så glad att jag tog "omvägen" tillbaks till mitt hotell på Via Cavour - och inte bara för basilikaglassen som är värd ett eget kapitel - för när jag var där sist så höll porten på att restaureras och var mestadels iklädd byggnadsställningar och presenningar.

Inte nu :)

Nej, nu stod hon där i all sin prakt och strålade i sommarsolen. Men för att ni ska förstå skillnaden kommer här ett par före- och efterbilder. Jag gissar att jag inte behöver förklara vilken som är vilken.

Så, om ni är i Rom och vill se lite romerskt korsat med "Gamla Stan" så ta en sväng hit. Prova gärna en av områdets populära kulinariska specialiteter.

Och för Guds skull - missa inte att gå över bron (romersk) till den lilla Tiberön och köp en stoooor portion basilikaglass.

Börja om

Blev ju inget av med inlägg från Lucca eller Pisa. Ber om ursäkt för det om det händelsevis är någon som suttit och väntat.

Det har varit lite mycket av... Livet som kommit emellan. Brist på ork och inspiration och annat att prioritera. Men nu tänkte jag försöka igen. Om inte annat för min egen skull.

Så, here we go :)