Saker jag såg på väg till Trevi.

Ja, jag vet. Vi har redan varit vid Trevi. Men, alla vägar bär till Rom, och när man redan är i Rom händer det att man vandrar i cirklar. Eller så är det bara jag.

Planen var – när jag vaknade utvilad på förkvällen i svalkan från min fantastiska AC – att ta en liten promenad och se när de tände ljusen vid Fontana di Trevi, för det är ju då den kommer till sin rätt.
Och självklart tänkte jag spana in lite annat ”på vägen”.

Eftersom verkligheten sällan stämmer med mina planer fick jag se ganska mycket mer än planerat – men vad gör det en härlig sommarkväll när solen vägrar gå ner och temperaturen äntligen segar sig under 30-strecket.

Så planen utvecklades mer från en plan till en planlös stros med några få ”hållplatser”. Det var glass inblandat. Och pelare. Och med Rom själv som sällskap borde man ju inte klaga.

Jag önskar jag vore en bra turistguide som kunde återberätta precis vilken väg jag tog och var jag tog bilderna. Nu kan jag skylla på att det gått ett antal månader sedan resan, men sanningen är att jag förmodligen inte hade kunnat säga något ens samma kväll eftersom jag gick både fel och vilse.

Men, på ett ungefär kan man säga att jag utgick från mitt rum på Via Cavour, började med att gå över gatan och till parallellgatan Via della Madonna dei Monti där jag stannade upp och tittade på en liten samling snubbelstenar som sken i kvällssolen.

För er som inte vet vad en snubbelsten är så är det minnesmärken för de som blev arresterade och eventuellt dödade i Förintelsen. Tre av dessa stenar är till minne av tre syskon. Alla dödades i ett koncentrationsläger. Den yngsta var 2 år gammal.

Efter att ha sänt en bön till alla gudar – gamla och nya – att detta inte ska få hända igen fokuserade jag på nuet och min lilla vandring. 

Jag följde baksidan av Foro di Augusto och Mercate di Trajano upp till Piazza Venezia och därifrån trotsade jag trafiken och följde sedan Corso Vittorio Emanuele II en bit – i jakt på en bankomat då min kontantreserv började sina.

Tryck på den gröna knappen, säger bankomaten. Vilken gröna knapp, säger jag. 

Nu vill jag inte avskräcka en presumtiv Rom-resenär som råkat hamna här (Välkommen!) med att man måste ha kontanter i Rom. Så är det inte, kort funkar bra. Men personligen brukar jag vilja ha lite kontanter för saker som att köpa en dricka eller glass på vägen. Inte för att jag inte litar på försäljarna, men jag litar inte på försäljarna.

I ett anfall av mod, eller solsting, avvek jag från den stora gatan och kastade mig oförskräckt in i den outforskade storstadsdjungeln – gränderna.

Ok, här kan det vara bra med en liten… inte varning, men maning till försiktighet. Jag uppmuntrar äventyrlighet, men håll koll på era saker.

Pasaquino, en grekisk staty som använts för yttrandefrihet sedan romersk tid. 

Jag höll koll på min mobil. Mest för att kartan jag släpade runt på var värdelös för gator mindre än tidigare nämnda Vittorio Emanuele eller de riktigt turistiga turiststråken. Och här upptäckte jag som så många gånger förr att Googlebilen måste ha tallat på limoncellon när den skulle rita upp kartan, för avstånden stämmer inte alltid. Så, än slank jag hit och än slank jag dit. Kollade in gränder, i privata portar och spanade in konstiga kyrktorn. 

Men de flesta gatunamn fanns ändå med och efter att ha gått runt ett kvarter två gånger anlände jag (från fel håll) till mitt delmål nummer ett: Gelateria del Teatro.

Anledningen att just denna glasskiosk fick ett besök av mig var mest dess placering. I ett hörn av ett litet torg med en nästan onödigt fotogenisk arkitektonisk abrovinkel intill. Och ja, det är den tekniska termen. Jag har läst arkitekturhistoria. Så det så.

Jag hade också läst många lovord om glassen och var nyfiken på att prova något…udda. Jag hade ju redan tidigare i veckan toppat med basilikaglassen, men gick ändå ut hårt i vad jag i efterhand valde att kalla för glassincidenten, 2019.

Eftersom jag sällan skyller på mina egna beslut (som att köpa två kulor glass när termometern fortfarande låg och darrade över 30 grader) skyller jag på de små fyrkanter av smörpapper som italienarna kallar servetter.

Efter att ha irrat runt torget ett varv i ett misslyckat försök att hitta någonstans att sitta gjorde jag ett ännu mer misslyckat försök att använda servetterna (ha!) till att torka glass nummer ett – choklad med rödvin, och glass nummer två – vit persika med lavendel från min hand, arm och tunika.

Var glassen god? Ja, det vill jag minnas. Var jag trött, svettig, kladdig och irriterad? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag var. Om det hade funnits någonstans att sitta, alltså.

Efter att ha använt större delen av innehållet i min vattenflaska till att försöka bli okladdig traskade jag på ömma fötter (hade redan gått ca 2,5 kilometer) vidare för att kanske hitta ett litet bord på en taverna att slå mig ner och ta ett glas och en antipasti. Men med min stora bruna fläck på tröjan och mitt svettröda ansikte kände jag mig inte precis som en attraktiv gäst.

Fontän där jag kan ha använt lite vatten för att tvätta av mig glass

Jag kom då på den briljanta idén att ge mig av till en liten restaurang jag kände till på Via di Panico, just vid brofästet till Ponte Sant’Angelo, ni vet bron med alla änglarna på som går över floden till Castel Sant’Angelo. Om ni inte vet får ni rafsa fram en karta. Eller kolla på Änglar och Demoner.

Hur som helst, en bra idé eftersom det bara var ca 150 meter att gå. 

Eller, så kan man göra som jag. ”Bara” gå till nästa bro och kolla på solnedgången över Peterskyrkan. ”Eftersom jag ändå är här”.

Jodå, sagt och gjort. Med vattenflaskan påfylld (tack SPQR) och med bestämda steg styrde jag kosan mot floden och Ponte Umberto I. På vägen passerade jag en teater som utanför hade dockor… ja, jag vet i tusan vad det var, meningen att föreställa, men det fick mig inte att vilja stanna och titta noggrannare. 

Istället skyndande jag mig fram till den breda gatan Lungotevere Marzio som löper längs Tibern och leder all trafik runt staden. Och med all menar jag all. Här ska man inte ha bråttom när man vill över och glo på solnedgångar.

Många bilar. Tutti. 

När man tagit sig över gatan kan man svalka sig med en Grattachecca, den ursprungliga slushien. 

Inte var det nån solnegång på gång inte. Men vackert var det ändå och när jag traskade ner för brom och gick längs floden hamnade jag för en stund i skugga och det var plötsligt så mycket lättare att bara finnas till.

Väl framme vid nästa bro, Änglabron, ja, då var det uppstigning som gällde. Dessa jäkla trappor. Och när jag väl kom fram till Via di Panico var restaurangen stängd. Var jag irriterad? Konstigt nog inte. 

Så, det var väl bara att gå raka vägen mot Trevi, klockan var ju trots allt straxt efter åtta och solen var ju på väg ner, eller?

Via de Panico med Änglabron i bakgrunden.

Trottoar

Inte trottoar

Raka vägen från Via di Panico till Trevi är allt annat än rak. På vägen passerar man bland annat både Piazza Navona och Pantheon. Och även om Pantheon får mitt hjärta att slå dubbelslag så lämnar mig Piazza Navona märkligt oberörd.

Då jag blev stoppad i mitt marscherande på grund av en filminspelning passade jag på att slinka in i en turistfällebutik och prova limoncello. Kan googlebilen så kan jag. When in Rome och allt det där.
Njae, något fan blev jag inte, men kom ut från butiken lite lulligare än innan och med tre flaskor olivolja. Så kan det gå när inte plånbokslåset är på.

På tal om icke låsta saker; på Corso del Rinascimento – en tvärgata mellan Piazza Navona och Pantheon - ligger det en stor men ganska oansenlig byggnad. Rättelse, det ligger flera sådana. Men jag har en speciell i åtanke. Denna kväll stod de stora dörrarna öppna och blottade sitt inre – nämligen Palazzo Sapienza med kyrkan Chiesa di sant’Ivo alla Sapienza i ena änden. Det är den sista kyrkan Boromini byggde och den ska enligt internetkällor vara en riktig liten barockbakelse.

Ett par män i kostym stod och skakade på huvudet när jag närmade mig. Vet inte om det var min glassfläckade uppenbarelse, eller turister i allmänhet som avisades, för ett par tyskar i shorts fick inte heller komma in. Men, det kändes ok. Och från utsidan i kvällssolen kunde jag njuta av den symmetriska gården, av tornets spiralform och de konstiga ananas-dekorationerna. Jag kommer göra ett eget inlägg om detta om ni är nyfikna. 

Fontän med böcker inbyggd i Palazzo Sapienza, som också inhyser Roms stadsarkiv. 

Men nu är nog ni lika trötta som jag var, så pass att jag bara traskade förbi Pantheon med en liten vinkning i jakt på mitt delmål nummer två – Hadrianus Tempel. Eller, resterna av det tempel som restes år 145 e. kr. till Hadrianus ära. Han hade då blivit gudaförklarad. Som man blir när man bygger Pantheon och murar tvärs över England. Det som återstår av templet är en vägg klädd med pelare som i all sin enkelhet var – i mitt tycke – formligen storslagen.

Sedan var det en kort promenad med mycket folk kvar till Trevi. Där det var ännu mer folk. Hade solen gått ner? Nej. Hade det tänts några lampor? Nej.

Jag hade nu varit på gående fot i tre timmar och bestämde mig helt enkelt för att överlåta Rom till super-power-turisterna. Jag behövde gå hem och ladda mina batterier. Bokstavligt talat. Både jag, mobilen och kameran blinkade rött.

Så, jag tog sikte längs Via della Pilotta med sina broar och 20 minuter senare kunde jag pusta ut då jag var tillbaks på min gata i stan. Med Colosseum i fonden, och mitt rum, min dusch, och min gudomliga AC.

Trastevere på fem minuter

Jag vill börja med att be om ursäkt för det onödigt långa uppehållet, men både min dator och min hjärna har mått lite dåligt och behövde en liten paus. Hoppas ni inte gett upp på oss.

Idag är vi kvar i Rom, men hoppar tillbaks till Tempietto-dagen. Minns ni att jag sa att jag tog trapporna ner till Trastevere? Inte?
Det är ok, ni måste inte komma ihåg vad jag skriver. Det gör jag ju inte ens själv.

Men det kan komma ett test i slutet av bloggen ;)

Att strosa genom Rom en väldig solig junidag är egentligen inget problem. Snarare tvärtom.

För en amatörfotograf som jag kan det dock hända att det är så ljust att jag inte ser vad jag fotograferar förrän jag kommer hem och tittar i datorn.
Varpå två scenarion kan uppstå.
Antingen ett "Yes! Jag fick med det!" eller mer ofta "Vad sjutton har jag tagit kort på?"

Och stackars kameran kämpar med ljus och skuggor. "Vad vill du? Ska du ha ljust eller mörkt? Bestäm dig, dumma människa. Jag kan inte uträtta mirakel. Ska du ha hus eller himmel?! Äsch, jag struntar i himlen!" Fräser den, lätt överhettad och gör just det.

Att resa med hjärntrötthet light är ett annat spännande element. Efter två fall av utmattningsdepression lägger min hjärna ofta av långt innan jag egentligen är "färdig" med min fotopromenad.

För att undvika det brukar jag försöka att ta ett mål i taget, och om jag lyckas pricka in något sevärt på vägen till och från målet är det ju bara en bonus.

Så, min plan för denna dag var att klättra upp på berget, se Tempietto och sedan sakta strosa genom Trastevere, försöka fånga stämningen, kanske sätta mig någonstans för att ta en tidig lunch och sedan bege mig hemåt för en siesta.

Så, nedför trapporna klättrade jag och hamnade mitt i smeten. Eller, Trastevere.

Det gick... inte enligt planerna. Efter att ha gått lite vilse och snurrat runt ett kvarter två varv informerade hjärnan mig om att den skulle gå ner på standby om ca 5 minuter.

Men, lite stämning fångade jag allt innan dess.

Lyckades också fånga två flaskor vatten som jag snabbt hällde i mig och sedan fyllde på i en fontän. Om jag glömt att säga det så är dessa offentliga fontäner som finns lite överallt guld värda.
Vattnet är gott och du sparar många eurosar, och definitivt miljö, genom att inte köpa nya flaskor hela tiden. För dricka behöver man när man svettas floder. Drack ca 4 liter om dagen och kissade... väldigt lite. Det ville ni veta, va?

För er som inte har en aning om vad Trastevere är så är det ett område på "andra sidan floden". Trastevere betyder bokstavligt talat "på andra sidan Tibern". Tevere är Tibern på Italienska.

Här bodde förr de som av olika anledningar inte kunde bo i det "riktiga" Rom, och har genom århundradena utvecklat en skön, lite ruffig kultur. Idag kryllar det av turister och erbjuder myllrande gränder, riktigt gamla kyrkor och en bohemisk känsla.

Det är ett bra ställe att strosa omkring i och jag hade gärna gått längre. Men, icke. Hem! Beordrade hjärnan och det var bara att lyda.


Hann i alla fall kika in i områdets huvudkyrka Basilica di Santa Maria in Trastevere. Originalkyrkan är från 200-talet och var ursprungligen ett privat hem som sedan byggdes om till kyrka under 300-talet.

Det vi ser idag är till stora delar från 1100-talet, med tillbyggnader från framför allt barocken (15-1600-tal)

Grejen med Rom i allmänhet är, till skillnad från till exempel England och de restaueringstokiga viktorianerna, är att det som ser gammalt ut i allmänhet faktiskt är gammalt på riktigt.

Som dessa delar av gravmonument inmurade i väggarna, precis som hos Santa Agnese.
Jag vet inte vad det står - men det ser definitivt gammalt och viktigt ut. Någon som vet vilket språk det är? Gammelgrekiska?

Jag hann också pricka av ett annat delmål på min reselista - medan jag vinglade hemåt, mumlande för mig själv - nämligen en basilikaglass från glasskiosken på ön mitt i Tibern. Jag vet, det låter knäppgalet. Basilikaglass? 

Men det var nog den godaste glass jag ätit. Och det var en ren fröjd att äta den, ståendes på en 2000 år gammal bro, kikandes ner mot Tiberns brusande vatten.

Sånt gör man inte varje dag. Men... When in Rome... :)