Tempietto, trappor och transpiration

I juni var jag i Rom. Vilket jag inte var ensam om, iofs. Men jag tänkte dela med mig av lite höjdpunkter från min resa. 

Jag gav mig själv resan i 50-årspresent och en av sakerna i mitt imaginära paket var att se Tempietto. Om ni inte hört talas om det är ni förlåtna. Det hade inte jag heller innan jag läste konstvetenskap. Så om ni vill upptäcka en "gömd" pärla är ni välkomna att följa med på denna resa. Har du bra skor? Vatten? Bra, då går vi :)

Då jag bodde i Monti (fel ände av stan) och termometern utlovade grader med råge över 30-strecket (och jag inte är något atlet direkt) hade jag spanat i den kortaste vägen.

Den kortaste vägen kom med trappa. Två för att vara petig. Nåja, sa jag hemma framför datorn när jag kollade på Google Maps, den ser ju inte så farlig ut.

Så jag gick från mitt hotell till Piazza Venezia, hoppade på 8:ans spårvagn och hoppade av i Trastevere, gick uppför en gata och... 

Jomensåatt... det var ju bara att börja klättra. Fick stanna för vattenpaus efter halva trappan och blev sedan omklättrad av en nunna som med spänstiga kliv stegade mot himlen. Hon var säkert dopad med vigvatten, eller nåt. 

Nåväl, orkade inte lämna in någon gudomlig protest utan konstaterade istället att fördelen med att släpa på inte bara en - utan två - kameror är att det är lätt att smyga till sig små andningspauser där man kan låtsas att intresserat fotografera t ex den inhemska floran.

"Väldigt intressant. Andfådd? Jag? Nejdå, jag flåsar bara av upphetsing över en flätad palm eller mängden antenner som jag inte sett sedan 1982. För att inte tala om gatukonsten!"

 

 

Efter att ha klättrat mig upp för evighetstrappan, gått en tvärgata i ljuvlig skugga och trotsat livhanken genom att korsa Via Garibaldi utan övergångställe klättrade jag uppför trappa två som inte alls var lika lång - den bara kändes så - och anlände till mitt mål: Piazza di San Pietro in Montorio.

Det är lite svårt att beskriva känslan när jag kom upp där och bilden gör det inte rättvisa. Men, jag blev så hänförd att jag glömde ta bilder. Jo, så kan det gå.

För plötsligt var jag i himlen. Eller i alla fall högt över staden. Hela soldisiga Rom låg för mina fötter och jag var tvungen att stanna och bara stirra en lång stund innan jag kunde vända mig om och se det jag kommit för. Det jag svettats ca 50 cl för. 

Tempietto.

Och där var hon. Men, snacka om antiklimax. Så nära men så lång borta.  

 

Saken är att jag kollade hemsidan. Flera hemsidor, faktiskt. Plus guideboken. Och min stödguide hemma i Stockholm dubbekollade och ja, det skulle vara öppet. Uppenbarligen hade den som hade nyckeln missat den informationen.

Man kunde komma in via Spanska Skolan, stod det på någon av hemsidorna. Jag tog ett djupt andetag och smög mig fram till entrén och ryckte försiktigt i dörren. Näpp.

Nåja, det var ju inte som att jag inte såg någoting alls. Jag såg ju Tempietto. Där. Bara några meter bort. Hade väl bara hoppats på en närkontakt av tredje graden, inte ett "Bara jag inte tappar kameran/mobilen därinne nu för då är det kört"-läge.
Men, nörden har ingen lag, så armarna-genom-stängslet-fotografering fick det bli.

 

 

Tempietto är ett gravmonument och skapades som sagt var av Donato Bramante och man tror att det påbörjades så tidigt som 1502. Platsen där Tempietto står är enligt vissa källor den plats där Sankt Peter blev korsfäst.

Den typiska formen med kupolen omsluten av en balustrad balanserad på kolonner kan man se över hela Rom, inte minst i Peterskyrkan. Men, ni såg den här först! ;) 

Efter att ha hängt på låset - bokstavligt talat - en stund utan att något hände gick jag några varv runt piazzan och kikade på utsikten innan jag gav mig på ytterligare en trappa och de 14 korsvägsandakts...stationerna... Jag ber om ursäkt alla katoliker - jag skyller på wikipedias översättning. Stations of the Cross heter det på engelska och jag tror att jag bara kommer kalla dem stationer hädanefter.

Som jag sa, jag befann mig på världens topp, eller Janiculum-kullen. En av de sju. Namnet Montorio betyder "Det gyllene berget" vilket är en annat namn för kullen och kyrkan San Pietro är väl värd ett besök (vilket jag totalt missade. Jag skyller på värmeslag).

Bakom kyrkan, om man fortsätter en bit uppför backen kommer man för övrigt till en utsiktsplats med enastående vyer över Rom. Det enda man inte ser är Peterskyrkan.
Där finns även en mycket pampig fontän, (Fontana dell'Acqua Paola) men den var vid mitt besök blyg och gömde sig bakom byggplank. 

Med utsikten avklarad (mer om det i ett annat inlägg) följde jag stationerna baklänges nedför trappan, som var mycket brantare än vad bilderna antyder. Speciellt uppför.
För, varför bara gå nedför och uppför en trappa en gång när man kan missa en snygg vinkel eller detalj?

 

 

Efter mitt tredje varv tog både vattnet och tålamodet slut. Dessutom började trappan fyllas av konststudenter med block och pennor som satt sig ner för att fånga vyn. Dags för mig att lämna över den konstnärliga stafettpinnen och vandra vidare.

För där, på andra sidan Via Garibaldi låg Trastevere och väntade med nya vyer. Och med nya så menar jag för mig, eftersom det finns gott om romerska lämningar även där.

Men det är en annan historia...

(Psst, sidan innehåller kakor som du behöver godkänna... jag läste inte hela texten. Här - ta en biscotti!)