Skotersafari i Särna

 När firman bestämde sig för att ha sin första kick-off på ca fem år var det Särna i Dalarna och utfärd på skoter som blev målet. Naturligt eftersom en av kollegorna har en stuga där.

Jag har ingen större erfarenhet av vare sig Dalarna eller skotrar. Bodde i Norrland ett år, så nog vet jag om att de existerar. Men för en inbiten sörlänning är de lite som älgarna. Man vet att de finns där, man ser dem sällan och när man väl gör det är det oftast någon form av kroppsskada inblandad.

Ja, jag vet att jag låter en smula negativ. Men jag tycker att de enda gångerna man hör älgar eller skotrar nämnas i media så följs de av ordet olycka.

Så - det var med lagom stor entusiasm jag klättrade upp bakpå den erfarna kollegans skoter och klamrade mig fast för allt vad tygen höll.

Skoterspår på Särnasjön

För er som totalt saknar skoter-kunskap är det alltså en korsning mellan motorcykel och pansarvagn med skidor fram och raketmotor bandvagnsband bak.

Den som kör har två alternativ - gas och broms. Men det är bara den ena som används.

Det finns också två sätt att köra skoter, som bilden ovan och den under illustrerar.

Antingen kör man som en galning rakt fram - fort som attan.
Eller så kör man slalom mellan träd och stubbar mitt i skogen.

Se upp i backen, annars har du en skoter i nacken. 

 Det finns en variant av skogskörning - att köra på led (se skylten ovan), men det är tydligen inget roligt. 

På med långfisingarna. Allihopa. Och grannens också.

Hur var min skoterpremiär då?

Kall. I alla fall på morgonen då termometern visade blygsamma -19 grader. Det finns tydligen en smärtgräns vid ca -15, så vi fick snällt vänta medan solen värmde upp världen en smula. 

En skoter med utsikt

Med kvicksilvret på en godkänd nivå byltade vi på oss alla kläder inom synhåll, avslutade med galonbyxor och hjälm. Behöver väl knappast tala om att jag var graciös som hela Svansjön-ensemblen när jag försökte kräla mig upp bak på "min" skoter.

Vrooom! Efter en kort säkerhetsinstruktion for vi iväg över frusna sjöar och genom skogsmark. Upp på fjället kämpade vi oss, och när vi stannade för en bensträckare var det så vackert att jag nästan glömde att jag tillbringat de föregående 30 minuterna i ren och skär skräck.

För - det är med all säkerhet svinkul att köra skoter (fick aldrig tillfälle att prova då kollegorna ingått i symbios med sina maskiner och inte kunde släppa ifrån sig dem för två minuter).
Men att sitta bakpå är ta mig tusan ingen picknick!!!
Erkänner villigt att jag är harig av mig. Men när det känns som man ska trilla av i varje sväng och gupp, tja - då är det mindre kul.

Visst, det vara inte bara hemskt. Bitvis - när det gick sakta, rakt fram och utan gupp var det riktigt kul.
Men nu var det ju inte riktigt den körstilen som dominerade dagen.

Hade vi kört i min takt hade vi förmodligen varit kvar där ännu.

Stötens skidanläggning på låååååååångt håll

Så, det var inte mycket annat att göra än att klamra sig fast vid sin förare igen och skumpa vidare upp till en myr där vi slog läger för lunch. 

"Dä' bar å ät"

Vår guide halade fram en motorsåg ur sin packning, fällde ett par döda träd och vips så hade vi en eldstad. Renfällar fälldes ut, kåsor fylldes med dricka och plötsligt doftade nejden av eldstekt pyttipanna.

Ni vet hur gott det är att grilla korv en härlig vinterdag? Det här var lyxvarianten av det.
Tillbringade ett par timmar med att lapa sol och bara njuta av tillvaron.

Men även äventyr har ett slut, och efter att ha lyckats sjunka ner till knäna i djupsnön (bredvid 200 kilo skoter som stod ovanpå skaren) var det dags att leka skoterbestigare igen.

Kom hem i ett stycke, och har nog aldrig känt mig så tacksam över att vara levande.

Vill jag åka skoter igen? Nej.

Skulle jag rekommendera den här upplevelsen till andra?

Definitivt!