Förfall och förnyelse i Finnboda

Tog en fotopromenad med CS idag till Finnboda.

Det var lite som att åka tidsmaskin.

Gamla sjukhus, dårhus och kvarnar med ett par hundra år på nacken samsas med alldeles sprillans nya hus.

En ny stad växer upp mitt i den gamla. Industri ger vika för bostäder. Där gårdar en gång fått ge upp sin mark till industrin. Det är ett kretslopp. Det är livet.

Undrar vad 2200-talets flanörer kommer att filosofera över.

Transformation

Tio år och fem månader. Så länge jobbade jag på mitt jobb. Ett jobb som jag vissa dagar älskade, andra dagar hatade, men efter tio år mest var utomordentligt less på.

Jag hade en plan. Jag skulle jobba fram till sommaren, ta en välbehövlig semester och sedan ägna hösten åt att hitta ett nytt jobb.

En del i planen står kvar. Jag letar efter ett nytt jobb.

Jag är arbetslös nu. Arbetssökande. Det är konstigt och ovant. Och jag har konstant dåligt samvete om jag inte söker minst tio jobb i veckan. Vilket jag inte gör.

Jag är inne på min tredje månad nu. Jag har varit i kontakt med flera arbetsgivare, men inget har fallit på plats ännu.

Tre månader är egentligen inte så lång tid. Speciellt inte med tanke på att de första två månaderna var juli och augusti. Lycka till att få tag på en arbetsgivare på semestern! Men för mig känns det som en evighet.

Nu har jag nästan bestämt mig för att lägga jobbsökandet på hyllan i sex veckor. Så, medan jag bestämmer mig blir det inget jobbsök. Istället blir det promenad.

Och därför är det dags att starta transformationen.

FÖRE

EFTER

Höstdagjämning 2013

Essingeleden, Västerbron och Stadshuset tävlar med månen om att lysa upp tillvaron.

Att stå på balkongen med stativ och fjärrutlösare är väldigt, väldigt, roligt.

Att man den 22 september kan göra det i t-shirt är inte heller tråkigt.

Dagens Stockholm #3

Färska oblater från Ersta Oblatbageri på Söder.

Bageriet är en del av Ersta Diakoni som har haft sin verksamhet på Söders klippor från 1864.

Om ni som jag aldrig förut smakat en oblat så smakar de precis som tefaten man åt när man var liten. Fast utan det sura pulvret i mitten, förstås.

Dagens Stockholm #2

Lejonbacken heter den, konstruktionen, på Slottets norra sida. Här sluttar kullersten och grusväg upp mot en terrass med utsikt över Norrbro och Helgeandsholmen.

Pampiga stenlejon håller vakt medan lyktor och balustrader cementerar känslan av styrka och ordning.

Det är inte många platser i världen där man kommer så nära ett levande slott.

Dagens Stockholm #1

Det finns ett café i Gamla Stan som ligger på vänster sida, precis när man har kommit in på Västerlånggatan ifrån Drottninggatan genom Riksdagen.

Jag har bara varit där inne en gång på de tio år jag bott i Stockholm. Inte för att det på något sätt var en otrevlig upplevelse, tvärtom. Här dignar den gamla glasdisken av smörgåsar, pajer och riktiga tårtor av alla dess slag.

Nej, anledningen till att jag bara varit där en gång är för att jag glömmer bort att det finns.

Jag vet faktiskt inte ens om det har något namn.

Kanske dags att göra ett återbesök.

Dimma

Sådärja, nu är jag äntligen ifatt med verkligheten.

Idag vaknade jag mycket tidigare än planerat. Jag tittade ut genom fönstret och bestämde mig för att jag behövde åka in till stan och fota.

Så det gjorde jag.

Här kommer lite av vad jag såg.

Paris, 1:a maj, 2013

Så kom då sista dagen i Paris, som också råkade vara den 1:a maj. Enligt alla efterforskningar jag gjort skulle hela Paris vara igenbommat, så jag tog sovmorgon, stannade så länge jag kunde på rummet och gjorde sedan upp en lagom slö "stros-rutt".

Förra året var jag en våt trasa den sista dagen, och jag tänkte inte upprepa just det misstaget i år. Sagt och gjort, på med sköna skorna och ut för att upptäcka kvarteret där jag bodde.

Jag hade en destination i tanke. Porte Saint-Denis. En triumfbåge som inte behöver skämmas för sig. Inte lika pampig som Napoleons koloss, men stor nog att väcka uppmärksamhet. Inte för att området runt den kryllade av turister precis.

Men inte var Paris nedstängt och tillbommat som jag trott att det skulle vara. Nej, lokalborna samlades på caféerna och utanför sitt snabbköp. I alla gathörn såldes liljekonvaljer, säkert en symbol jag totalt missat. Jag missade dock inte känslan av att vara i en levande stad.

Den känslan infinner sig inte vid mitt nästa stopp. Jepp, jag hamnade vid Trocadero igen. Här är det bara turism som gäller. Och för mina medturister kommer dagens tips. Det finns en gratistoa i t-banan vid Trocadero. Precis vid uppgången mot Eiffeltornet.

Den sköts av en liten tant som effektivt släpper in en person i taget. Inget gängkiss här inte. Passa på att gå här - inte bara för att det är gratis och för att kön i Eiffeltornets ben är tre gånger så lång - utan för att båsen har trädörrar i underbar art noveau-stil.

För er som inte varit vid Trocadero så kan jag berätta att det alltså är ett stort "palats". Rättare sagt två gigantiska flyglar med en öppen plats i mitten. Det är här man har den bästa utsikten över Eiffeltornet.
Det är också här ett antal unga nordafrikanska killar blev arresterade i somras eftersom de pysslar med illegal försäljning av souvenirer.
När jag var där tutade polisen med sirenerna, och ett rassel utan dess like uppstod när kanske 50 killar skingrades likt en skock duvor. Det var nog fler försäljare än turister på "plattan" just då.

Denna gång följde jag inte strömmen ner mot tornet, utan traskade bort till Palais de Tokyo, en annan gigantisk byggnad som jag inte riktigt vet vad den är till för. Säkert konst av något slag.

Härifrån gick jag sedan över floden och traskade längs vattnet till Pont Alexandre III, där jag korsade floden igen för att gå på dess norra (västra?) strand ända bort till Louvren.

Det är en rejäl promenad, och dagens andra tips är att inte äta en lasagne på serveringen i Tuilerierna. Inte för att det var något fel på den - tvärtom. Men den kostade, med dricka, nästan 300:- Och så mycket är ingen lasagne värd. Även om det var väldigt skönt att sitta ner en stund.

Tja, sen var det inte mycket mer att göra än att åka tillbaks till hotellet, använda lite wi-fi innan jag tog väskan och gick till Gare du Nord för att ta pendeln till flygplatsen.

Tack Paris, för det här besöket. Jag kommer tillbaks, och då ska jag utforska nya områden.
Paris är mer än Louvren och Trocadero.
Faktiskt.

Kyrkan St-Vincent de Paul som ligger på "baksidan" av mitt hotell. 

På 18 Rue de Paradis finns denna art noveau mosaik.  Ta en tripp på Google Maps och kolla in huset. 

Denna gata heter Rue du Faubourg Saint-Denis, och framför er ser ni triumfbågen med samma namn. Den är från 1672, men restaurerades så sent som på 1980-talet. 

Här är den från sidan. Det ligger en metrostation precis bakom mig, så ta en sväng hit, vetja. 

Trocadero, igen. Fast, det är nästan ett måste att åka hit när man är i Paris. 

Undrar vad de tänker om tornet, de som ser det varje dag. Både på riktigt och i sina illegala varianter. 

Illegalt eller inte, säljer tornen gör de. Och vi köper dem. 

En liten bit av Palais de Tokio. Stort och pampigt. Men ganska ruffigt och övergivet. I alla fall en gråmulen första maj. 

Grand Palais och den något översmyckade Pont Alexandre III

Åt andra hållet tronar Invalides guldkupol. Mycket att fota finns det. 

Place Vendôme's kolonn från Tuiler...ierna... Den stora parken mellan Concorde och Louvren.

Stoooooor är den. Precis som den "riktiga" Triumfbågen. Obelisken i mitten står på Place de la Concorde och är stulen hitfraktad från Egypten.

Här slutar min Parisresa. Hoppas ni har blivit inspirerade att åka dit och se det jag sett. 

Paris by night

Jag var klippt slut när jag kom tillbaks från Rouen till Paris. Hade bara tillbringar några timmar där, men det tar på krafterna att vara turist. Man ska hitta rätt perronger, rätt tåg, rätt stad. Tja, ni vet.

Så på min ankomst tillbaks jag tog pendeln från Saint-Lazare till Gare du Nord, följde strömmen av pendlare och lyckades ta mig upp till marknivå utan problem. Denna gång.
Här ska jag kanske förklara att jag inte irrade likt Dante i underjorden förra gången på grund av total inkompetens för att läsa innantill - utan för att både Gare Saint-Lazare och Gare du Nord är stora tågstationer - i flera våningar. Med shoppinggallerior mitt i sig.


Nåväl. Utanför stod regnet som spön i backen, så jag småjoggade de (enligt Google Maps) 351 metrarna till hotellet, eller rättare sagt till SPAR-butiken mitt emot.
Och sedan ägnade jag mig åt att snarka högljutt i nån timme eller så. Vem som under tiden strödde smulor och tomma pain au chocolat-förpackningar runt rummet har jag fortfarande inte fått svar på.

Mystiskt.

Uppvaknad och någorlunda pigg bestämde jag mig för att denna gången skulle jag inte vara en fegis - jag skulle ut och kvällsfota i Paris. Om någon skurk försökte något kunde jag ju alltid slå ner dem med stativet.

Sagt och gjort. Jag hoppade på metron och åkte till Pont Neuf. Där stod jag och kämpade med kameran i blåst och duggregn innan jag gick längs Quai Francois Mitterand (vilket är gatan som går mellan floden och Louvren) till Pont des Artes och sedan in på Louvrens gård för att se pyramiden.

Och - jag vet att det låter urfånigt - men när jag någon timme senare gick tillbaks samma väg stod jag och såg Eiffeltornet glittra på avstånd. Och vet ni vad? Jag grät faktiskt en liten tår eller två.

Blev jag rånad eller mördad? Uppenbarligen inte. Jag blev lite blöt då det började regna igen. Och jag var lite öm i fötterna efter nästan 7 timmars promenixande.

Slutsatsen är att man bör se Paris i kvällsljus. Även om det regnar.
För, det är en förbaskat vacker stad.

Där stod jag, på Pont Neuf, och väntade på att Paris skulle tända sina lyktor.
Klockan var faktiskt straxt efter halv åtta på kvällen. 

Men icke. Så jag gick till nästa bro. Pont Neuf är den bro ni ser tvärs över vattnet.
När jag satt och kollade på bilden undrade jag var Eiffeltornet är.
Svaret: bakom ryggen på mig. 

Bron jag står på här är alltså Pont des Artes. Och förutom en fin utsikt över Pont Neuf är det här man kan se kärlekslås.
Massor, massor och åter massor av dem. 

Man kan också se förälskade par låsa sitt lås, kasta nyckeln i floden och kyssas.
Undrar hur många flodbåtspassagerare som fått en nyckel i huvudet. De kanske skulle behöva paraplyet bättre än...
F'låt, jag förstör romantiken.

Där är ju Eiffeltornet! Vid det här laget var klockan över åtta - och äntligen hände det något med lamporna.
Men det var fortfarande för ljust. Lys, ditt skrangliga åbäke - lyyyyys!!!

Nähä. Då ägnade jag mig att trotsa vad mamma och alla guideböcker säger:
"Gå inte på trädbevuxna och ödsliga platser."
Gör jag visst det!

Hur skulle jag annars ta mig hit? Till ett väldigt folktomt Louvren. 

Folktomt passade mig som kameran på stativet. Nu blev det fota av, minsann!

Jag skulle kunnat lagt upp många fler. Men jag tror ni fattar galoppen.
Medan jag har tillbringat en knapp timme i 45 graders vinkel har Eiffeltornet snyggat till sig och lyser som en radiomast medan dess ljuskägla majestätiskt sveper längs de regntunga molnen. 

Jag tar samma (trädbevuxna och ödsliga) väg tillbaks, stannar för att försöka fota den så svårfångade kärleken igen innan himlen öppnar sig. Gick sådär.

Tillbaks där jag började - med ett gudasänt uppehåll i regnet - fick jag äntligen bilden jag ville ha.
Bilden av det glittrande Eiffeltornet får jag ta nästa gång.
Eller så kan jag ju alltid tindra med ögonen. 

Au Revoir, Rouen.

Jag hann inte så mycket mer i Rouen. Att snirkla sig runt gatorna och kyrkorna tog mer tid än jag trodde. Och det blev ju knappast bättre av att jag stannade var femte meter och tog kort.

Så floden, kyrkogården på toppen av kullen och stadens museum får vänta till nästa gång.

För den som händelsevis inte gillar gamla kyrkor och korsvirkeshus finns det gott om caféer, restauranger och inte minst shopping att fördriva tiden med.

Ge Rouen en chans - bara en knapp timme med direkttåg från Gare Saint-Lazare - jag lovar att ni inte kommer bli besvikna.

Så, en sista titt på staden innan vi återvänder till Paris.

Rue du Gros Horloge, med Gros Horloge, som betyder Stora Klockan.
Ett astronomiskt ur som har urtavlor åt båda hållen på shoppinggatan. 

Katedralen till höger och början till Rue Saint-Romain till vänster. Bakom mig stod ett fyrkantigt cementåbäke som troligtvis byggts för att fylla igen något hål som en brand eller kriget lämnat efter sig.
Inte värt att visa. 

Mitt emot katedralen finns några hus i varierande stil. Det vänstra är turistbyrån.
Som ni ser är torget i minsta laget och katedralen kastar sin skugga över tillvaron. 

Rue Damiette svänger graciöst på sin väg norrut från Saint-Maclou till Saint-Ouen, vars västra torn syns i fonden. 

Rue des Faulx som delar av den gamla stadsdelen från Saint-Ouen's stora park. 

Här i parken står han alltså staty - Rollo. Jepp, det är han till vänster. Väldigt mycket vänster. Det kom en mindre sandstorm och distraherade mig så jag glömde ta ett bättre kort. 

Rouen är inte bara korsvirke, körsbärsblom och kyrkor.
Utanför stadskärnan finns en alldeles vanlig fransk industristad, om än en väldigt kuperad sådan. 

Men den såg jag inget av, som sagt. Jag trivdes bättre här. Där jag kunde lukta på korsvirket.
Här på Place Saint-Amand (som invaderades av skolbarn på lunchtimmen). 

Eller varför inte köpa en pain au chocolat och strosa runt och lyfta blicken mot de handmålade fasaderna. 

Eller bara hänga på hörnet.

Men glöm inte köpa med en souvenir. Eller, förresten, det gör jag nästa gång.