Paris by night

Jag var klippt slut när jag kom tillbaks från Rouen till Paris. Hade bara tillbringar några timmar där, men det tar på krafterna att vara turist. Man ska hitta rätt perronger, rätt tåg, rätt stad. Tja, ni vet.

Så på min ankomst tillbaks jag tog pendeln från Saint-Lazare till Gare du Nord, följde strömmen av pendlare och lyckades ta mig upp till marknivå utan problem. Denna gång.
Här ska jag kanske förklara att jag inte irrade likt Dante i underjorden förra gången på grund av total inkompetens för att läsa innantill - utan för att både Gare Saint-Lazare och Gare du Nord är stora tågstationer - i flera våningar. Med shoppinggallerior mitt i sig.


Nåväl. Utanför stod regnet som spön i backen, så jag småjoggade de (enligt Google Maps) 351 metrarna till hotellet, eller rättare sagt till SPAR-butiken mitt emot.
Och sedan ägnade jag mig åt att snarka högljutt i nån timme eller så. Vem som under tiden strödde smulor och tomma pain au chocolat-förpackningar runt rummet har jag fortfarande inte fått svar på.

Mystiskt.

Uppvaknad och någorlunda pigg bestämde jag mig för att denna gången skulle jag inte vara en fegis - jag skulle ut och kvällsfota i Paris. Om någon skurk försökte något kunde jag ju alltid slå ner dem med stativet.

Sagt och gjort. Jag hoppade på metron och åkte till Pont Neuf. Där stod jag och kämpade med kameran i blåst och duggregn innan jag gick längs Quai Francois Mitterand (vilket är gatan som går mellan floden och Louvren) till Pont des Artes och sedan in på Louvrens gård för att se pyramiden.

Och - jag vet att det låter urfånigt - men när jag någon timme senare gick tillbaks samma väg stod jag och såg Eiffeltornet glittra på avstånd. Och vet ni vad? Jag grät faktiskt en liten tår eller två.

Blev jag rånad eller mördad? Uppenbarligen inte. Jag blev lite blöt då det började regna igen. Och jag var lite öm i fötterna efter nästan 7 timmars promenixande.

Slutsatsen är att man bör se Paris i kvällsljus. Även om det regnar.
För, det är en förbaskat vacker stad.

Där stod jag, på Pont Neuf, och väntade på att Paris skulle tända sina lyktor.
Klockan var faktiskt straxt efter halv åtta på kvällen. 

Men icke. Så jag gick till nästa bro. Pont Neuf är den bro ni ser tvärs över vattnet.
När jag satt och kollade på bilden undrade jag var Eiffeltornet är.
Svaret: bakom ryggen på mig. 

Bron jag står på här är alltså Pont des Artes. Och förutom en fin utsikt över Pont Neuf är det här man kan se kärlekslås.
Massor, massor och åter massor av dem. 

Man kan också se förälskade par låsa sitt lås, kasta nyckeln i floden och kyssas.
Undrar hur många flodbåtspassagerare som fått en nyckel i huvudet. De kanske skulle behöva paraplyet bättre än...
F'låt, jag förstör romantiken.

Där är ju Eiffeltornet! Vid det här laget var klockan över åtta - och äntligen hände det något med lamporna.
Men det var fortfarande för ljust. Lys, ditt skrangliga åbäke - lyyyyys!!!

Nähä. Då ägnade jag mig att trotsa vad mamma och alla guideböcker säger:
"Gå inte på trädbevuxna och ödsliga platser."
Gör jag visst det!

Hur skulle jag annars ta mig hit? Till ett väldigt folktomt Louvren. 

Folktomt passade mig som kameran på stativet. Nu blev det fota av, minsann!

Jag skulle kunnat lagt upp många fler. Men jag tror ni fattar galoppen.
Medan jag har tillbringat en knapp timme i 45 graders vinkel har Eiffeltornet snyggat till sig och lyser som en radiomast medan dess ljuskägla majestätiskt sveper längs de regntunga molnen. 

Jag tar samma (trädbevuxna och ödsliga) väg tillbaks, stannar för att försöka fota den så svårfångade kärleken igen innan himlen öppnar sig. Gick sådär.

Tillbaks där jag började - med ett gudasänt uppehåll i regnet - fick jag äntligen bilden jag ville ha.
Bilden av det glittrande Eiffeltornet får jag ta nästa gång.
Eller så kan jag ju alltid tindra med ögonen.