Rufus Wainwright i Linköping

Det finns en länk till Paris, om än långsökt. Så jag är inte helt off-topic när jag postar detta inlägg. Rufus befinner sig tydligen (enligt obekräftade källor) i Paris just i skrivande stund. Och det räcker för mig.

Inte för att jag egentligen behöver en anledning, men om någon nu undrar om jag var färdig med Paris - så kan jag svara att nej, jag bara petar in det här emellan.

 Jag var alltså och såg Rufus Wainwright uppträda tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Dirigerade av Michael Francis. Bara det en lockelse i sig - men att få se Rufus Wainwright i Linköping, min hemstad. Det är stort! Stooooort!

Konserterna var fantastiska. Finner inte ord att beskriva hur det lät, men grabben kan skriva musik. Och han kan sjunga.
Kommentarerna jag hörde från tanterna och gubbarna i Linköping var idel lovord. Vilken fantastiskt varm röst, vilken talang. Positiv överraskning. Jag vill höra mer från honom. Och mer i samma stil.

Båda konserterna, Norrköping och Linköping, hedrade Rufus med en välförtjänt stående ovation, och han verkade genuint rörd över mottagandet.

I Norrköping hade jag genom någons slags gudomligt ingripande (eller ren bonn-tur) lyckats knipa platsen just framför hans piano-stol. Där satt jag och höll andan i en timme. Drabbad av äkta idoldyrkan.

Av respekt för hans arbete lät jag kameran ligga kvar i väskan. Sådana betänkligheter bekymrade jag inte mig med i Linköping. Min stad - mina regler. Så från 11:e bänk halade jag upp superzoomen och ägnade mig åt att räkna ögonfransar medan jag nynnade med i "When most I wink..."

Så, ja, det blev några kort.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av den fantastiska musiken - men ni kan höra samma stycke här.

Men nog pratat. Här kommer bilderna.

 Klapp, klapp. Stort tack, Rufus, för att du hedrade oss med din närvaro. Ha det gott i Paris nu. Eller var du nu befinner dig.

Montmartremorgon

Jag har lärt mig en sak om storstäder - Paris är inget undantag - och det är att om du vill ha en chans att se de där charmiga kvarteren som turisterna flockas till så ska du göra det när turisterna inte är där. Annars ser du bara turister.

Sagt och gjort, jag hoppade utsövd ur sängen och traskade iväg till Montmartre (knappt 15 minuters promenad från hotellet) och upptäckte att klockan halv åtta på morgonen har man hela jäkla Paris för sig själv.

Tja, nästan i alla fall.

Om du händelsevis inte känner till Montmartre har du förmodligen inte det minsta intresse av Paris och läser detta antingen för att du är tvungen, eller för att du hamnat helt fel.

Men för sakens skull - Montmartre är som namnet antyder (Martyrens berg) en kulle mitt i stan där helgonet St Denis enligt legenden fick huvudet avhugget och sedan bar det hela vägen upp för backen.

Hade han levt idag hade han förmodligen tagit den lilla bergbanan. Vilket säkert har sin charm - och metrobiljetten gäller här. Men halva charmen är att flåsa sig upp för de branta trapporna och slingrande gatorna, så att man med gott samvete kan slå sig ner vid ett kafé och trycka i sig halva bakverksmenyn.

Det var inga kaféer öppna när jag var där, så jag fick nöja mig med ögongodis. Inga problem alls.

Någon hade visst tröttnat på det där med att resa. 

En nästan full måne sken över Paris i morgonsolen. 

Från Place d'Anvers börjar det stiga uppåt. Sacre Coeur visar sig. 

Jag tog samma trappor upp som förra året. Och jag kan säga att tio kilo och dagliga promenader gör stor skillnad.
Inte mycket till folkliv så här dags, istället vilade morgonfriden över det lilla, lilla torget. 

På Place du Tertre hade några enstaka människor orkat sig upp, men ännu var här tyst och lugnt. 

Såpass att traktens duvor kunde ta sovmorgon. Inga turister, inga smulor. 

Även med gatorna fulla av turister kan man ju se fina saker. Man behöver bara lyfta blicken. 

Gatusoparna (eller ska det vara Gatuspolarna) var vakna. Det här är lite Paris för mig.
Vatten i rännstenen, och framför allt stenläggningen till höger i bild.
 Lägg till doften av nybakat bröd och ni är nästan där. 

Om ni blir törstiga så ska ni inte dricka vattnet i rännstenen, men håll gärna utkik efter den här gröna damen och hennes tre väninnor. Det är en Wallace-fontän. Vattnet här är alldeles gratis och går utmärkt att dricka.
Passa på att fylla på vattenflaskan när ni passerar en. 

Passera Place de Abesses och dess fantastiska tunnelbanenedgång bör ni göra. I alla fall om ni, som jag, är färdiga med Montmartre och är redo att bege er "in till stan".

Kvällspromenad längs Seine

Jag kommer nog aldrig få kläm på det där med västra och östra stranden, speciellt inte eftersom huvuddelen av "turist-Seine" består av en norr och en söder-sida.

Men fransmännen gör det på sitt sätt, och det kan de väl få göra. För det de gör, gör de jäkligt bra. Som att bygga broar och tillhandahålla nästan löjligt bra fototillfällen. 

Efter att ha tagit en välförtjänt eftermiddagslur tog jag med kameran och åkte till Pont Marie. Därifrån gick jag till Pont Alexandre III. En liten lätt promenad på ca 3,5 kilometer. 

Naturligtvis gjorde jag en avstickare via Ile de Saint Louis och Ile de Cite (Notre Dame), men mer om det i ett annat inlägg. Vill ju inte att ni ska börja snarka halvvägs ;)

Så, på med promenadskorna så går vi. 

Conciergeire är en del av Palace de Justice på Ile de Cité. De karakteristiska tornen är medeltida.
Under Franska revolutionen användes det som fängelse, och bland annat Marie-Antoinette tillbringade sina sista dagar där.

Erkänner skamligt att jag inte vet vilken bro detta var (Pont St-Michel?). Men fin var den :)

Efter en mulen dag bestämde sig solen för att skänka lite liv åt himlen över den västra (?), södra stranden.

Nu vet jag att jag är på Pont Neuf, den "nya" bron som är Paris äldsta. Som sagt var... Och vad skådar mitt sydvästra öga...

Någon jäkla radiomast som alltid ska vara med och förstöra bilderna! ;)
Nävars, det är ju Tour Eiffel, såklart.

Efter Pont Neuf lämnar jag trafiken ovanför mig och traskar på ojämna kullerstenar resten av vägen. Som sagt var - ta på bekväma skor om ni ska gå här. Och ni SKA gå här.
Bron framför oss heter Pont des Arts och det är här man ska låsa sitt kärleks-hänglås och kasta nyckeln i Seine.
Vi kommer tillbaks till den i ett senare inlägg.

Guideböckerna säger att Parisarna använder Seines stränder som ett slags andra vardagsrum.
Och jag tror dem. Det finns betydligt tråkigare vardagsrum än detta.
Se upp för joggare och hundbajs bara.

Nu har vi lämnat 1:e arrondissementet bakom oss (ni kan skymta Notre Dame's torn till höger om träden i mitten) och vandrar in i det 8:e. Ett arrondissement är en stadsdel, alla med sin egen karaktär. 

Med stor risk att ha fel gissar jag att bron på bilden är Plle L.S. Senghor. Det är nämligen den enda på min karta som är markerad som Voie Piétonne - gågata.
(Och här någonstans tog batteriet i min kamera slut. Som den amatör jag är hade jag glömt reservbatteriet på hotellet.)

Så, vi avslutar med en suddig mobilbild från Port des Champs Elysées. Bron framför oss är Pont Alexandre III.
Om man gillar förgyllda statyer och suspekta glaslyktor som ska föreställa kaveldun - då har man kommit rätt.

Och på tal om kartor och gågator... Ja, från förra bilden alltså - Jag kan verkligen, verkligen,  rekommendera att ni sticker in huvudet i en tidningskiosk på flygplatsen eller en större järnvägsstation och köper en "Paris pratique par arrondissement".
En tunn kartbok i fickformat som förutom att visa ALLA gator (för det gör inte gratiskartan från hotellet) också visar var tunnelbanestationer och toaletter är placerade.

Ovärderlig. För €5.

Första dagen i Paris

Jag vill börja med att be om ursäkt för bildkvalitén. Samma dag som jag skulle åka gick min trogna laptop sönder och lämnade mig utan bildredigeringsprogram.

Ber också om ursäkt för att bilderna inte kommer i rätt ordning.

Men jag hoppas ni kan stå ut :)

Jag anlände till Paris, inte via Gare du Nord, som planerat. Utan via Opera med buss pga övergiven väska på flygplatsen som stängde ner all tågtrafik. 

Med väskan lämnad på rummet (min egen, inte den övergivna) tog jag en liten promenad från mitt hotell på Rue de Maubeuge, via Gare du Nord och Gare du l'Est, längs Canal Saint Martin och till Parc de Belleville.

Metronedgång framför Gare du Nord. Härifrån kan man ta Eurostar till London eller Bryssel. 

Våren hade kommit till Paris. Syrenerna, fruktträden och kastanjerna blommade för fullt.

Canal Saint Martin var fullt med söndagsflanörer, joggare och seglingsentusiaster.

Jag förstår varför det skrivs sånger om april i Paris. Det är fantastiskt vackert.

På söndagar är det tydligen förbjudet att köra bil på vissa gator. Det utnyttjas till fullo.

Canal Saint Martin är inte lika känd som Seine, men väldigt populär hos Parisarna.

Och man förstår varför.

Det vilar ett lugn över stället, bara några hundra meter från en av Europas jäktigaste knutpunkter.

Dummdidumdidum... April in Paris...

Canal Saint Martin dyker in under mark vid Republique och förenar sig med Seine vid Bastiljen.

Man kan gå hela vägen till Belleville, men jag fuskade och tog metron två stationer.
Här uppifrån har man en fantastisk utsikt över Paris.

Här ser man hur stort det där Eiffeltornet faktiskt är. Stooooort.

Parc de Belleville är värt ett besök, inte bara för utsikten. Området är "äkta", och det doftar fantastiskt från de snabbmatställen jag passerade. Kanske inte genuint traditionellt franskt, men definitivt genuint multikulturellt franskt.

................................

Och vi är tillbaks där vi började.

Speglingar av hus på Boulevard de Magenta.

Trappa på Rue d'Alsace.

Lunchtid på Gare De l'Est

Gare du Nord med hyrcyklar och vespor i förgrunden.

Min gata i stan. Rue de Maubeuge, 10e Arrondissement, Paris, France.