Rufus Wainwright i Linköping

Det finns en länk till Paris, om än långsökt. Så jag är inte helt off-topic när jag postar detta inlägg. Rufus befinner sig tydligen (enligt obekräftade källor) i Paris just i skrivande stund. Och det räcker för mig.

Inte för att jag egentligen behöver en anledning, men om någon nu undrar om jag var färdig med Paris - så kan jag svara att nej, jag bara petar in det här emellan.

 Jag var alltså och såg Rufus Wainwright uppträda tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Dirigerade av Michael Francis. Bara det en lockelse i sig - men att få se Rufus Wainwright i Linköping, min hemstad. Det är stort! Stooooort!

Konserterna var fantastiska. Finner inte ord att beskriva hur det lät, men grabben kan skriva musik. Och han kan sjunga.
Kommentarerna jag hörde från tanterna och gubbarna i Linköping var idel lovord. Vilken fantastiskt varm röst, vilken talang. Positiv överraskning. Jag vill höra mer från honom. Och mer i samma stil.

Båda konserterna, Norrköping och Linköping, hedrade Rufus med en välförtjänt stående ovation, och han verkade genuint rörd över mottagandet.

I Norrköping hade jag genom någons slags gudomligt ingripande (eller ren bonn-tur) lyckats knipa platsen just framför hans piano-stol. Där satt jag och höll andan i en timme. Drabbad av äkta idoldyrkan.

Av respekt för hans arbete lät jag kameran ligga kvar i väskan. Sådana betänkligheter bekymrade jag inte mig med i Linköping. Min stad - mina regler. Så från 11:e bänk halade jag upp superzoomen och ägnade mig åt att räkna ögonfransar medan jag nynnade med i "When most I wink..."

Så, ja, det blev några kort.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av den fantastiska musiken - men ni kan höra samma stycke här.

Men nog pratat. Här kommer bilderna.

 Klapp, klapp. Stort tack, Rufus, för att du hedrade oss med din närvaro. Ha det gott i Paris nu. Eller var du nu befinner dig.