Ett steg i taget

Jag vill inte påstå att jag är född utan tålamod. Men jag har inte begåvats med en särskilt stor portion, och det är något jag kämpar med att lära om just nu. 

Jag har under det senaste halvåret fått öva mig på att sätta upp små mål. Ett steg i taget. 

Att inte rusa iväg och försöka göra allt på en gång och tappa sugen halvvägs. 

Som med min ritplatta. Har velat ha en sedan, tja, 1995. Förra veckan slog jag till och köpte en. Den billigaste de hade. För att prova och se om den skulle leva upp till mina förväntningar.

Enligt de filmer jag sett på youtube om detta mirakel till arbetsverktyg (en Intous Draw från Wacom) så skulle mina illustrationer bli så snygga och proffsiga att jag nästan svimmade på kuppen. 

Verkligheten... Nja... Jag blev ju ingen Hans Arnold över natt. Och mina första alster såg ut ungefär som om jag försökt rita med foten. 

Inget ont om fotmålare - de har min största respekt och beundran. De har förmodligen en hel jäkla massa tålamod också. 

Nåja, en vecka har gått, och med en del kämpande har jag lyckats börja få kontroll på kontrollerna. 

Jag är fortfarande ingen Hans Arnold, men med en smula tålamod kan jag i alla fall vara mig själv. 

. 

Selfie :)

Ny leksak i den digitala verktygslådan

Ni har alla varit där. Tagit en eller flera bilder som vid hemkomst visar sig vara helt "värdelösa".

Men, det stämmer inte. Bara för att bilden ser helt hopplös ut betyder inte att den behöver vara det. Man behöver bara rätt verktyg för att få fram magin och se det man såg när man tog bilden.

Google har släppt något som heter Nik Collection och som är ett antal filter man kan använda i sin bildredigering.

Jag laddade ner den idag, efter tips från en skicklig redigerare. Jag har bara testat på en bild ännu. Med ett filter. Men resultatet är häpnadsväckande.

Kolla bara här. Samma bild utan och med HDR-filter:

Visst, det krävs lite mer jobb för att få bilden bra. 

Men håll med om att det ger hopp för framtiden. 

Påsk i York

Jag tillbringade påsken 2015 i York. Påsken låg då ett par veckor senare än i år, men å andra sidan ligger England ofta ett par veckor före oss när det kommer till vår i alla fall.

För vår var det. Och påskliljor så långt ögat nådde.

Vid ruinen av St Mary's Abbey

Vid Clifford's Tower

Längs med den gamla stadsmuren

Tillsammans med det lokala djurlivet

Och utanför kyrkportar.

Som utanför Holy Trinity Micklegate, till exempel. Där man även kunde se en kopia av skamstocken som stått här och använts flitigt sedan 1600-talet fram till 1882 då strafflagarna ändrades.

Innanför kyrkportarna kunde man hitta olika sorters aktiviteter med påskanknytning. I York Minster hölls det mässa, men kön dit var ringlande lång, så jag höll till godo med några av Yorks 20 fortfarande existerande medeltida kyrkor. Och det är minsann inte fy skam.

För en kyrknörd som mig är det rena paradiset. Kolla bara här på St Deny's underbara hemmafix. När det gamla tornet rasade löste man det genom att mura igen ett av de gotiska fönstren och helt enkelt återanvända den normandiska portalen.

Men nu var det inte medeltida renoveringsobjekt vi skulle prata om. Det är ett helt annat inlägg. Som kan bli flera meter långt om jag blir varm i kläderna...

Var var jag? Just det, vi pratade kyrkliga påskaktiviteter.

I Holy Trinity Goodramgate kunde man gå på Easter Bunny Hunt och räkna påskharar, medan man i Holy Trinity Micklegate hade fått hjälp av en skolklass att bygga upp Golgata och den heliga graven.

.

För, när det kommer till kritan handlar ju påsken inte bara om godis, harar, kycklingar och påskliljor.

Jag tycker att kyrkan St Olave's på Marygate verkligen lyckades fånga påskens andemening.

Vad tycker ni?

Länk till en lista över medeltida kyrkor i York.

Att justera verkligheten...

Tja, att justera den verkliga verkligheten är svårt. Om man inte lever in en Sci-Fi eller Fantasyvärld. Och jag gör ingen av endera. Även om jag låtsas ibland, men det är en helt annan historia. 

Att justera verkligheten så att den passar är som sagt var svårt, och ibland kan verkligheten göra en besviken. Speciellt som verkligheten består av skyltar på opassande ställen. 

Jag brukar - när jag planerar en resa - kolla på Google Maps för att hitta bra bildmotiv. Detta för att ha något att utgå ifrån när jag sedan befinner mig i verkligheten.  

Ett sådant tillfälle var förra året när jag spanat in en vy av ett rörigt men intressant hörn i änden av Stonegate i York. Katedralen, fönstret, klockan, elkontakter, skyltar... Flera århundraden samlade i en bild. 

Väl på plats fanns där en skylt jag inte räknat med. Jag uppskattade verkligen erbjudandet att få hyra denna unika lokal, men det var inte därför jag var där. Jag var där för att fota hörnet.
Utan "att hyra"-skylten. 

Eftersom jag inte hade med mig en stege och verktyg för att montera ner skylten (som man så sällan har i sin fotoväska) fick jag finna mig i situationen. Så, med en suck, en pust och ett stön fotade jag verkligheten som den var. Det betydde dock inte att jag behövde gilla den. Inte när jag har Photoshop och lite bildredigeringskunskaper. 

Så, i brist på stege använde jag lite tålamod, pill, en hel massa kopiera och klistra in, sudd och kloning - och voila - skylten är borta. 

Katedralen fick ett extra fönster på köpet, men jag kan leva med det. 

Hoppas de goda invånarna i York känner likadant. 

Att det är lite snett och vint och lutar åt olika håll.. tja, det var faktiskt så i den verkliga verkligheten. 

Och den verkligheten vill jag inte ändra på.

Nämen, hallå där...

Det är med en visst mått av chock som jag tittar in här och inser att jag inte skrivit något på tre år.

Tre år? 3? Var sjutton tog tiden vägen. Nog för att det var mycket som hände där på en gång, men att jag så totalt tappade bort mig. Det hade jag ingen aning om.

Nåja, det går ju alltid att försöka lappa ihop "mellanrummet" med hjälp av tillbakablickar. Vilket förmodligen kommer att hända.

Men för att sammafatta tiden i kinniversum mellan 2013 och 2016 kan man kort säga - blev av med mitt jobb då firman hamnade i ekonomiskt blåsväder och fick ombildas. Tillbringade nästan ett år med att försöka hitta ett nytt jobb, och till viss del mig själv. Hittade ett nytt jobb där jag nu varit i snart två år och utöver det har det rests och fotats en del.

Så, inget nytt under solen, egentligen. Jag har inte "hittat mig själv", men jag har blivit bättre på att ta hand om mig, att sätta gränser, och med lite hjälp har jag nu efter en tid i dimma börjat kunna ana en sorts stig att följa.

Jag vågar drömma och ta chanser igen.

Och det är, enligt mig, ingen liten sak.