Ett och ett halvt helgon i förorten

Det finns ställen man besöker som ger en känsla som är svårt att beskriva i ord och bilder i efterhand. Så är det för mig med Santa Constanza i Rom.

Jag såg en bild i en guidebok när jag satt och smidde (onda) planer inför min första resa till Rom.
En bild som jag bara inte kunde glömma. Mina då ganska taffliga eftersökningar gav intrycket att detta mausoleum från 300-talet skulle ligga långt bort och vara svårt att ta sig till.

Som tur var gjorde jag bättre efterforskningar till denna resa och lyckades inte bara klura ut hur jag skulle ta mig dit, jag gjorde det också. Och det var ju inte det minsta svårt. 

Ta tunnelbanan till stationen S. Agnese/Anniballiano, gå uppför Via Sant’Agnese (ni börjar ana ett mönster här va?) och vips så är ni där.

Lite lätt kantstött av erfarenheten vid Tempietto hade jag trippelkollat hemsidor och guideböcker – och det skulle vara öppet. Så, jag blev allt en smula nervös när jag kom fram till en stängd grind.

Som tur var fanns det flera grindar längre upp och en av dem var öppen. Jag smög förbi ligusterhäckarna, drog i mig doften och stannade sedan upp för att ta in synen av Mausoleo di Santa Constanza.

Hon är vacker. Stolt och ståtlig. Och det kan vara palmerna, men det känns exotiskt och vore det inte för att en skola har sin basketplan precis intill skulle man för en liten stund lätt kunna glömma att man är i en storstad på 2000-talet. 

Likt Santo Stefano är hon rund med hattask, men är betydligt bättre bevarad. Inte en stötta i sikte.

Hon är daterad till ca år 350 och byggd som ett mausoleum till Constantina, dotter till Constantin I (kejsaren som kristnade Rom och flyttade hela imperiet till Istanbul is Constaninopel, now it’s Istanbul was Constantinopel) ni vet. Och om ni inte vet så får ni läsa på. 

För - kolla, det är öppet! Nu går vi in!

För att prata arkitektur och historia så är Santa Constanza en rundkyrka med ett ambulatorium som omger en central kupolförsedd trumma. Trumman, vars kupol har målningar av ett senare datum, är stöttad av kolonnpar av granit, och ambulatoriet har tunnvalv klädda med förbluffande välbevarad mosaik.

Den var när den byggdes en del av en mycket större basilika tillägnad Santa Agnese, som det idag bara återstår ruiner av. Basilikan alltså, inte själva Santa Agnese. Ok, det där blev konstigt…

Nåväl, Santa Constanza blev en kyrka på 1100-talet. Och är det än idag. Santa Agnese fick en ny basilika på 600-talet. Men mer om henne och den om en stund.

Jag måste säga att det är en smula knepigt att återge Constanzas arkitektur i sin helhet i bild. Kanske med stativ och vidvinkel. Eller om jag haft sinnesnärvaro att lägga mig på golvet. Sinnesnärvaro var dock det sista jag hade när jag klev innanför dörrarna. Men golvad blev jag.

För, det är mörkt därinne. Och ljust. Chiaroscuro, som italienarna kallar det, en effekt av ljus och skuggor. Och helt fantastiskt. Det finns en närvaro, ett det som de stora pampiga kyrkorna i mitt tycke saknar. En intimitet, en äkthet. Det känns att människor mött Gud här. 

Från kupolen strömmar det ner ljus som kastar skuggor över terrakottagolvet. I ambulatoriets tak vilar skuggorna täta, men trots det dras ögonen till de magnifika mosaikerna som suttit där i nästan 1700 år. Det gör en lite hänförd.

Jag var ensam förutom ett par konststuderande som tålmodigt satt och skissade i den allt annat än tacksamma belysningen. 

Så jag gick varv på varv, med huvudet bakåtlutat. Ett rent mirakel att jag inte stod på näsan. För nog suddades blicken av tårar vid ett par tillfällen. Så tacksam över att få se och uppleva detta antika underverk.

Efter att ha återhämtat mig, sittandes på en bänk utanför och njutit av lite vatten, kom det en guide med några turister i släptåg. Han stannade framför dörren och sa att ”Denna byggnad är ett tusen sjuhundra år gammal”. Fast på engelska. Och då var jag tvungen att sitta en liten stund till.

Sedan begav jag mig till Basilika di St’Agnese fuori le Mura som den heter på riktigt. Alltså, Santa Agnes utanför murarna.

Till skillnad från Santa Constanza som faktiskt inte var något helgon sån var Santa Agnese en martyr. Hon var en kristen jungfru som vägrade ge efter för en romersk soldats närmanden och blev därför mördad. Inget nytt under solen, tyvärr. 

Området är ett helt litet komplex av byggnader, komplett med egen mirakelgrotta och katakomber, för att inte tala om en egen bar.
Folk vallfärdar hit för att visa sin tacksamhet då mirakel skett i Santa Agneses namn och området framför basilikan är fridfull och försedd med bänkar för de vallfärdande. De som inte väljer att sitta i baren, då förstås.  

Jag satte mig inte i baren. Jag besökte inte katakomberna heller, utan gick ett varv runt inne i den ganska lilla basilikan och tittade på det som anses vara den stora sevärdheten, mosaiken i absiden. 

Det är intressant att se att denna mosaik - som är ca 300 år yngre än den i Santa Constaza - har klart mer bysantiska influenser än den romerska stilen i Constanza. 

Ännu mer intressant var trappan jag hittade i ett hörn av basilikan...

På väggarna – och i vissa av trappstegen – satt bitar av gamla romerska gravstenar. För, på den tiden det begav sig... Typ då Herodes kallade till folkbokföring, eller hur det nu var. På den tiden begravde romarna sina döda i katakomber utanför stadsmuren, längs med de stora huvudlederna.

Gatan Via Nomentana som går en stenkast från basilikan har samma sträckning – och samma namn, coolt! – som den hade under antiken. Och när man byggde kyrkor eller basilikor eller någon annan kristen byggnad brukade man lämna katakomberna, men man tog bort de monument som stod uppe på backen. Men, man tog för vana att mura in hela eller delar av dessa monument i väggarna i den kristna byggnaden för att ändå värna om de döda.

Lite som att vi här uppe i Sverige använde runstenar som byggmaterial när vi började bygga kyrkor och kyrkogårdsmurar.

Här kommer nu en liten varning. Inte om runstenar, utan om Santa Agnese.

Om ni tänker åka hit – vilket jag verkligen tycker att ni ska – så vill jag varna för att om ni tar trappan upp, eller kommer utifrån och ska ta trappan ner; så är översta trappsteget väldigt högt och speciellt om man kommer utifrån och är bländad av solljuset ser man inte ett dugg. Så, gå försiktigt. 

Det var bara med en himla tur och hjälp av alla helgon med Santa Agnese i spetsen som jag inte gjorde frivolter nedför trappen. Och det hade varit en sevärdhet jag klarat mig utan.

Fast, vem vet - kanske jag också hade fått en liten minnessten i en nisch?

Nu avslutar jag denna kilometerlånga blogg med att säga att åt er att åka hit om ni är i Rom. Det tar ca 20 minuter med tunnelbanan och mindre än 10 minuters promenad uppför backen och är värt det. 

Dörrarna stängs - se upp för avståndet mellan blogg och plattform. Var god tag plats!

Den här känner ni igen va?

Och den här är säkert också bekant. 

Och den här är så enkel att jag tänker visa den jättesnabbt.

Och så var det denna. 

Nähä? Inte bekant? Vi går lite närmare. Nu då?

 Nä, jag trodde inte det. Jag hade kanske gissat Moskva en solig dag? Men, icke. Vi är fortfarande i Rom. Och vi tittar på en av Roms Metrostationer. 

Vi har ju gått rätt mycket på bloggen ett par dagar. Och mer promenader kommer. Så, för att vila benen lite tänkte jag att ni skulle få åka en liten sväng i Roms tunnelbana. Kom så går vi ner. 

Den är definitivt inte den mest ikoniska bland tunnelbanor och jag gick förbi både skylt och tunnelbaneingång vid Via Cavour ett par gånger innan jag föstod var jag skulle ta vägen. Jag trodde det var en tvättomat. En väldigt populär tvättomat, uppenbarligen. 

Via Cavour metrostation

Jag tänker inte leka turistinformation och berätta hur det går till att åka tunnelbana, eller vilka linjer som finns. Det finns en massa bra bloggar och hemsidor som sköter detta.
Ni kan till och med titta på en liten film här för att få rätt uttal och allting.
Supercharmigt :)

Jag låter andra stå för detaljerna - för, sanningen är att jag faktiskt inte riktigt minns vad jag gjorde. Eller, jag vet ju att jag åkte tunnelbana, uppenbarligen.

Jag minns att jag utkämpade en liten glatiatorkamp på liv och död med biljettautomaten på Via Cavour. Eller kanske mer på biljett eller inte-nivån. Slutade med inte. Se listan nedan.

Jag minns också att jag irrade runt på Termini i jakt på biljettautomat, spärrar och tåg åt rätt håll. Hamnade två gånger i terminalen för fjärrtåg,vilket inte var min avsikt. Men spännande att ha sett det också. 

Vart kan man åka med tunnelbanan då? Jo, man kan åka till spännande platser som förorten. Man kan åka ända till Egypten (nästan, och mer i det om ett annat inlägg).
Man kan också åka till mer kända ställen som Vatikanen, Spanska Trappan och Piazza del Popolo. Och Colosseum förstås.

Det kan vara bra att tänka på att ingångarna till stationerna inte alltid ligger på de mest trafikerade gatorna, så ett tips är att kolla med Google Maps i förväg så att man har ett hum om var man kan hitta transport om skorna eller benen eller huvudet lägger av i ett anfall av Stendhalsyndrom.

För som sagt var - det finns mycket att titta på i Rom.

Vad lärde jag mig om att åka tunnelbana som jag tycker är värt att dela med mig av? 

1. Ha alltid kontanter, gärna mynt, för automaterna tar inte alltid kort och vill inte ge växel på något större än €5. (Jämrans Via Cavourmaskin!)

2.Ska du åka så pass långt att du behöver åka tillbaks igen (till skillnad från att t ex åka till Piazza del Popolo och promenera tillbaks - mer om det i ett annat inlägg) tjänar du på att köpa en dagsbiljett. 

3. Ta god tid på dig när du åker tunnelbana. Det är inte jättetydligt skyltat och på t ex Termini är det inte helt solklart vilka skyltar som gäller t-banan och vilka som gäller de vanliga tågen.
(Ok, jag vet att jag kan vara lite disträ ibland. Men det var faktiskt inte bara jag som gick fel. Eller så gjorde de andra misstaget att följa efter mig.)

4. Håll koll på vad slutstationen heter på den linje du ska åka, för det är flera tåg på samma perrong. Ibland har stationen två namn, men bara ett visas på skyltsystemet.

Så, igen - ta god tid på dig, läs på och håll ett öga på din väska så kommer det gå strålande. För det är himla smidigt att åka och inte lika mycket folk som man skulle kunna tro. Tja, förutom vid Colloseum då...

Colosseums Metrostation

Psss! Om man tar ”bakvägen” ut vid Colosseum, vilket är en trappa upp, så slipper man slåss med folk för att ens komma ut från stationen, och man får en betydligt snyggare vy.  

Fonträngs de Trevi - en fontän för folket

De flesta av oss som reser brukar ta bilder av saker. Jag är en av dem som reser för att ta bilder.
Att ta själva bilden är målet för resan, vilket ibland kan får mig att bli en smula tunnelseende och missa det uppenbara. Jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Jag har också en tendens att söka mig till de mindre uppenbara turistmålen istället för de uppenbara. Mest för att vid de uppenbara turistmålen samlas alla människor är och jag har lite svårt för människor i stora grupper.

Men, det finns ju ofta en anledning till att vissa turistattraktioner lockar människor. Och när man är i Rom tycker jag nog att man i alla fall ska försöka ta vägen förbi några av dem – eftersom de ligger på bekvämt gångavstånd från varandra.

Att pricka av Pantheon, Piazza Navona och Fontana di Trevi på samma eftermiddagspromenad är inga problem. Fast, att göra dem i ovan nämnd ordning är kanske att krångla till saker en smula – men den rätta ordningen överlåter jag till närmsta guidebok.

Det finns för övrig en tjusning i att gå lite vilse, att våga sig bort från de uppenbara turiststråken - säven om jag inte riktigt lärt mig att slappna av i det ännu.

Det finns så mycket att se och det vackraste kanske finns precis runt hörnet. Det tycker i alla fall jag när det gäller just Fontana di Trevi, eller Trevi-fontänen på svenska. Fast, visst är den pampig. 

Fontänen invigdes 1762 och har fått sitt namn efter området, som heter just Trevi. Den har gjort sig känd för att vara störst, för att vara den fontän Anita Ekberg badade i, och för att man ska kasta ett mynt i fontänen om man vill återvända till Rom.

Det kastas ca 3000 euro i fontänen varje dag och pengarna samlar in och skänks till de behövande i staden.

--::--

Det tog knappt 20 minuter att gå från mitt hotell till Trevi. Eller, skulle ha tagit om jag inte stannade och fotade var tionde meter. Men på vägen passerar man både romerska lämningar, kyrkor – både stora och väldigt små - marmorbroar, valv och trappor. Och som sagt var, jag reser för att fånga bilder, så det gör jag.
Jag är också medveten om att inte alla tycker att en sliten tegeltrappa är det vackraste som finns. Men - min blogg, min estetik. Visst är den fin!?

Knappt 100 meter från Trevi-fontänen, via en liten slingrig gränd, hittade jag ett av mina fotomål på resan, nämligen Scalinata via della Panetteria. En liten trappa som leder till… en mycket stängd dörr. Min mycket oveteskapliga gissning är att det är en dörr som leder in till Palazzo del Quirinale som ni kan se sticka upp där bakom muren. 

Men vad det än är för dörr är det är ett synnerligen vackert litet hörn av Rom. Och förutom en man som passerade med matpåsar och försvann i huset så hade jag hörnet för mig själv och kunde tillbringa en låååång stund med att försöka komponera en bra bild eller två.

Att sedan snirkla mig tillbaks och anlända till Trevi, ja, det var ju en helt annan sak.
Från den oväntade stillheten mitt i miljonstaden till... Jasså, det var här alla andra var? 

Min tanke var att stanna tills lamporna tändes och solen gick ner. Men, jag var ute i alladeles för gid tid och efter en timmes trampande från tass till tass orkade jag inte mer. Hjärnan tröttnar och jag får så attans svårt att fokusera. I efterhand kommer jag alltid på att - hitta någonstans att sitta.
Men det är inte det enklaste. För det är försvånansvärt lite sittplatser runt ett ställe som Trevi. 

Efter att ha flanerat omkring och tittat på folk, tröttnat på att bli armbågad av folk som ville komma förbi – och det kunde de ju glömma, eftersom jag lyckats klämma mig in i ett hörn mellan väggen och en järnkedja – och bara helt enkelt gett upp traskade jag hemåt i skymningen, ändå nöjd med dagens insats. 

Rom efter solnedgången lämnar jag till de som går i par eller grupp eller är lite modigare piggare än mig.