Ett och ett halvt helgon i förorten

Det finns ställen man besöker som ger en känsla som är svårt att beskriva i ord och bilder i efterhand. Så är det för mig med Santa Constanza i Rom.

Jag såg en bild i en guidebok när jag satt och smidde (onda) planer inför min första resa till Rom.
En bild som jag bara inte kunde glömma. Mina då ganska taffliga eftersökningar gav intrycket att detta mausoleum från 300-talet skulle ligga långt bort och vara svårt att ta sig till.

Som tur var gjorde jag bättre efterforskningar till denna resa och lyckades inte bara klura ut hur jag skulle ta mig dit, jag gjorde det också. Och det var ju inte det minsta svårt. 

Ta tunnelbanan till stationen S. Agnese/Anniballiano, gå uppför Via Sant’Agnese (ni börjar ana ett mönster här va?) och vips så är ni där.

Lite lätt kantstött av erfarenheten vid Tempietto hade jag trippelkollat hemsidor och guideböcker – och det skulle vara öppet. Så, jag blev allt en smula nervös när jag kom fram till en stängd grind.

Som tur var fanns det flera grindar längre upp och en av dem var öppen. Jag smög förbi ligusterhäckarna, drog i mig doften och stannade sedan upp för att ta in synen av Mausoleo di Santa Constanza.

Hon är vacker. Stolt och ståtlig. Och det kan vara palmerna, men det känns exotiskt och vore det inte för att en skola har sin basketplan precis intill skulle man för en liten stund lätt kunna glömma att man är i en storstad på 2000-talet. 

Likt Santo Stefano är hon rund med hattask, men är betydligt bättre bevarad. Inte en stötta i sikte.

Hon är daterad till ca år 350 och byggd som ett mausoleum till Constantina, dotter till Constantin I (kejsaren som kristnade Rom och flyttade hela imperiet till Istanbul is Constaninopel, now it’s Istanbul was Constantinopel) ni vet. Och om ni inte vet så får ni läsa på. 

För - kolla, det är öppet! Nu går vi in!

För att prata arkitektur och historia så är Santa Constanza en rundkyrka med ett ambulatorium som omger en central kupolförsedd trumma. Trumman, vars kupol har målningar av ett senare datum, är stöttad av kolonnpar av granit, och ambulatoriet har tunnvalv klädda med förbluffande välbevarad mosaik.

Den var när den byggdes en del av en mycket större basilika tillägnad Santa Agnese, som det idag bara återstår ruiner av. Basilikan alltså, inte själva Santa Agnese. Ok, det där blev konstigt…

Nåväl, Santa Constanza blev en kyrka på 1100-talet. Och är det än idag. Santa Agnese fick en ny basilika på 600-talet. Men mer om henne och den om en stund.

Jag måste säga att det är en smula knepigt att återge Constanzas arkitektur i sin helhet i bild. Kanske med stativ och vidvinkel. Eller om jag haft sinnesnärvaro att lägga mig på golvet. Sinnesnärvaro var dock det sista jag hade när jag klev innanför dörrarna. Men golvad blev jag.

För, det är mörkt därinne. Och ljust. Chiaroscuro, som italienarna kallar det, en effekt av ljus och skuggor. Och helt fantastiskt. Det finns en närvaro, ett det som de stora pampiga kyrkorna i mitt tycke saknar. En intimitet, en äkthet. Det känns att människor mött Gud här. 

Från kupolen strömmar det ner ljus som kastar skuggor över terrakottagolvet. I ambulatoriets tak vilar skuggorna täta, men trots det dras ögonen till de magnifika mosaikerna som suttit där i nästan 1700 år. Det gör en lite hänförd.

Jag var ensam förutom ett par konststuderande som tålmodigt satt och skissade i den allt annat än tacksamma belysningen. 

Så jag gick varv på varv, med huvudet bakåtlutat. Ett rent mirakel att jag inte stod på näsan. För nog suddades blicken av tårar vid ett par tillfällen. Så tacksam över att få se och uppleva detta antika underverk.

Efter att ha återhämtat mig, sittandes på en bänk utanför och njutit av lite vatten, kom det en guide med några turister i släptåg. Han stannade framför dörren och sa att ”Denna byggnad är ett tusen sjuhundra år gammal”. Fast på engelska. Och då var jag tvungen att sitta en liten stund till.

Sedan begav jag mig till Basilika di St’Agnese fuori le Mura som den heter på riktigt. Alltså, Santa Agnes utanför murarna.

Till skillnad från Santa Constanza som faktiskt inte var något helgon sån var Santa Agnese en martyr. Hon var en kristen jungfru som vägrade ge efter för en romersk soldats närmanden och blev därför mördad. Inget nytt under solen, tyvärr. 

Området är ett helt litet komplex av byggnader, komplett med egen mirakelgrotta och katakomber, för att inte tala om en egen bar.
Folk vallfärdar hit för att visa sin tacksamhet då mirakel skett i Santa Agneses namn och området framför basilikan är fridfull och försedd med bänkar för de vallfärdande. De som inte väljer att sitta i baren, då förstås.  

Jag satte mig inte i baren. Jag besökte inte katakomberna heller, utan gick ett varv runt inne i den ganska lilla basilikan och tittade på det som anses vara den stora sevärdheten, mosaiken i absiden. 

Det är intressant att se att denna mosaik - som är ca 300 år yngre än den i Santa Constaza - har klart mer bysantiska influenser än den romerska stilen i Constanza. 

Ännu mer intressant var trappan jag hittade i ett hörn av basilikan...

På väggarna – och i vissa av trappstegen – satt bitar av gamla romerska gravstenar. För, på den tiden det begav sig... Typ då Herodes kallade till folkbokföring, eller hur det nu var. På den tiden begravde romarna sina döda i katakomber utanför stadsmuren, längs med de stora huvudlederna.

Gatan Via Nomentana som går en stenkast från basilikan har samma sträckning – och samma namn, coolt! – som den hade under antiken. Och när man byggde kyrkor eller basilikor eller någon annan kristen byggnad brukade man lämna katakomberna, men man tog bort de monument som stod uppe på backen. Men, man tog för vana att mura in hela eller delar av dessa monument i väggarna i den kristna byggnaden för att ändå värna om de döda.

Lite som att vi här uppe i Sverige använde runstenar som byggmaterial när vi började bygga kyrkor och kyrkogårdsmurar.

Här kommer nu en liten varning. Inte om runstenar, utan om Santa Agnese.

Om ni tänker åka hit – vilket jag verkligen tycker att ni ska – så vill jag varna för att om ni tar trappan upp, eller kommer utifrån och ska ta trappan ner; så är översta trappsteget väldigt högt och speciellt om man kommer utifrån och är bländad av solljuset ser man inte ett dugg. Så, gå försiktigt. 

Det var bara med en himla tur och hjälp av alla helgon med Santa Agnese i spetsen som jag inte gjorde frivolter nedför trappen. Och det hade varit en sevärdhet jag klarat mig utan.

Fast, vem vet - kanske jag också hade fått en liten minnessten i en nisch?

Nu avslutar jag denna kilometerlånga blogg med att säga att åt er att åka hit om ni är i Rom. Det tar ca 20 minuter med tunnelbanan och mindre än 10 minuters promenad uppför backen och är värt det.