Värmeslag mellan hattaskar och bronsportar

I del ett av min ”Nu har jag gått för långt igen”- serie ska vi idag behandla ett hörn av Rom som egentligen heter Celio och som sträcker sig mellan Colosseum och San Giovanni in Laterano, men som jag kallar ”Mellan Colosseum och världens ände”. För så kändes det när jag gick där, och så kändes det definitivt när det jag ville se inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Som tur är så är ju Rom fullständigt nedlusat med sevärdheter, så det är väldigt sällan man behöver gå någonstans tomhänt. Eller tomögd. Eller vad nu den sevärdighetiska motsvarigheten är.

Ett fiffigt restips är att kolla upp till exempel en tunnelbanestation som slutmål, eller att inte ge sig ut på en 5-kilometersrunda i trettio grader plus när du redan gjort det två gånger samma dag.
Det ger helt enkelt en något mindre gnällig inställning till livet, universum och allting.

Nåväl, har du karta, vatten och bra skor? För nu går vi.

Från mitt guesthouse Residenza Roma Imperiale (som jag gärna vill puffa för eftersom det var fantastiskt) kilade jag runt hörnet (inte på det sättet) och traskade förbi Colosseum bara för att hamna mitt i en busslast turister som inte gjorde sig någon brådska, vilket förmodligen var det vettiga alternativet när termometern stod på 32 grader.
Men jag ville ju förbi! Hade ett mål! Pronto! Och eftersom jag vägrade kliva ner från trottoaren och bli kylarprydnad, så det vara bara att hänga på och sedan bryta sig loss när gruppen svängde av åt fel håll. 

En obskyr absid på Via Claudia

Med Via Claudia (som på ena sidan är full av gamla romerska lämningar) nästan för mig själv konsulterade jag kartan i handen och kartan i mobilen och konstaterade att det bara var att gå rakt fram i ca 500 meter tills jag kom till nåt slags rondellaktigt. Det skulle jag väl klara.

Vet ni hur långt 500 meter är i 32 graders värme? Det är vääääääääääldigt långt.

Mitt mål, basilikan Santo Stefano Rotondo, skulle enligt guidebok och hemsidan vara väldigt lätt att känna igen. Ni vet hur Stockholms Stadsbibliotek ser ut, och för er som inte vet – tänk er en rund hattask i tegel. Easy peasy. Så jag kopplade på falkblicken bakom solglasögonen och kisade mot det skarpa solljuset på jakt efter hattaskar.

Ok, för att vara rättvis så är det inte hemsidans eller guidebokens fel att jag inte ser något i solljus, eller att det visade sig att hattasken blygt gömde sig bakom både träd och byggnadsställningar.
(För att vara ännu mer rättvis så behövdes de eftersom det sprängs och grävs i området för att bygga ut tunnelbanan. Och om jag vore en nästan 1600 år gammal tegelbyggnad skulle jag nog också vilja ha en stötta eller två.)

Så, jag förstår. Men jag tjurade ändå när jag insåg att jag gått för långt och inte hittade ingången. För nu kommer jag dissa Rom och säga att de är bra på mycket – men de är faktiskt ganska dåliga på simpel turistinformation som; ”Psst, jag vet att du står och stirrar på en hög lång mur, men ingången är åt det här hållet. Bara så att du slipper gå en kilometer till i onödan.”

Ja, jag är en gnällig guide. Men jag sa ju det. Varm, gått för långt, besviken på att jag inte fick den där bilden på hattasken jag sett fram emot. Hade ju tänkt lägga upp den och skriva någon klurig referens till stadsbiblioteket. Men icke, sa Sant Nicke. Eller Stefano.

Fick ingen drömbild inne i basilikan heller. Men det var väldigt skönt att komma in från ljuset och värmen. Och att ha stället helt för mig själv för en liten stund. Få känna på stämningen.

Santo Stefano är den första kyrkan i Rom som uppfördes i den runda stilen. Den ursprungliga kyrkan är från mitten av 400-talet men har bättrats på genom åren. Just när jag var där var även interiören en smula hämmad av byggnadsställningarna. Nu gnäller jag igen. 

Är den värd promenaden, då? Definitivt. Även om jag nog rekommenderar att vänta tills de är klara med tunnelbanebygget. Tror att den kommer mer tills sin rätt då. Nu tar byggnadsställningar upp en stor del av utrymmet.
Det finns ändock en luftig, minimalistisk skönhet i byggnaden som är svårt att beskriva, en blandning av väldigt gammalt och väldigt nytt. Jag gillade även portiken som förde mina tankar till en senromersk villa.
Såhär såg jag det: 

Med dagens egentliga mål avklarat kisade jag på jag kartan och såg jag att jag bara var en liten promenad från basilikan San Giovanni in Laterano, en av de största kyrkorna i Rom.

Jag har hyfsat lokalsinne, men uppenbarligen noll ögonmått när det gäller avstånd på kartan. Ok, en kilometer hit eller dit är egentligen inte så långt, men när man är så trött att benen börjar gå åt varsitt håll är det inte riktigt läge för långpromenader. Och när underkläderna börja skära in för att man är svettig i… Äsch, ni fattar.
Och här kunde jag ju inte stå hela eftermiddagen.
Bäst att börja gå.
Akta bilarna...

Även med huvudet under armen och begynnande skavsår är det svårt att inte stanna upp och hänföras längs vägen, oavsett om man vet var man är eller inte. Alla vägar bär till Rom, eller hur? Och lite vilse är också rätt. Eller något sånt.

Jag kom till slut fram till San Giovanni, som är jättejättestor. Och givetvis anlände jag på baksidan och fick gå runt kvarteret. Jepp, inte kyrkan. Kvarteret. Jippie.
Jag kan inte säga att San Giovanni imponerade på mig, men jag gillade vissa detaljer. 

Som de ängelprydda valven och bronsdörrarna som ursprungligen satt på Curian (typ riksdagshuset) på Forum Romanun på Julius Ceasars tid. Tanken att Julius Ceasar kanske har rört vid denna dörr kan få mig att bli smått knäsvag. 

Eller så skyller jag på värmeslag. Definitivt värmeslag.


Nu var det dags att gå hem. Och om jag inte varit så hjärntrött hade jag kunnat konstatera att det var ca 200 meters promenad genom den gamla romerska stadsmuren till närmsta tunnelbanestation som skulle kunna hosta upp mig på trappen till mitt hotell. Eller i alla fall på krypavstånd därifrån.
Men, tyvärr har min utbrända hjärna en tendens att lägga av när jag behöver den mest och som de säger; är huvudet dumt får kroppen lida.

Så, istället för att åka tunnelbana – eller sätta mig och ta ett mellanmål - släpade jag mina zombielemmar de nästan 2 kilometrarna åt först fel håll och sedan längs en lååååååång raksträcka med Colosseum i fonden, då visste jag i alla fall att jag gick åt rätt håll.

När jag väl matad och duschad ramlade omkull i sängen med AC’n flåsandes på -25 grader lovade och svor jag på Santo Stefano personligen att jag aldrig, aldrig skulle gå ett steg mer i onödan.

Ett löfte jag lyckligtvis glömde bort till nästa dag.