Carpe Diem (eller i alla fall Carpe Colosseum i soluppgång)

Mina planer för mörkerfotografering i Rom gick i stöpet på grund av två detaljer jag inte räknat med. 1, att solen vägrade gå ner. Och 2, att när den väl gjorde det hade jag redan traskat över en mil och min kropp vägrade att stiga ur hotellsängen för något annat än att stappla de tre metrarna till toaletten.

Däremot vaknade jag okristligt tidigt en morgon och bestämde mig för att ta vara på det och fånga soluppgången vid Colosseum. Då jag bodde ca 250 meter ifrån denna fantastiska byggnad var jag ju bara tvungen.

Så, jag gick upp, väckte tuppen och gav mig ut på en liten (3 km) promenad.

Om du händelsevis vill läsa mer om Colosseum kan du göra det här. Jag nöjer mig med att skriva att det är den största arenan, amfiteatern, som byggdes under romartiden – därav namnet.
Egentligen heter den Flaviska amfiteatern. Och har ni tänkt på att Colosseum ser ut som två ihopsatta grekiska teatrar? Vilket det i princip är. Men till skillnad från de grekiska amfiteatrarna (inte amfibieteatrar som jag sagt typ hela mitt liv) är den inte inbyggd i en sluttning, utan är helt fristående. Enastående skulle man kunna säga.

För det är den. Enastående. 

Störst är inte alltid bäst, men när det kommer till Colosseum finns det något monumentalt, men ändå luftigt och graciöst. En skönhet likt en clydesdalehäst. Ok, det där kanske var historiens sämsta liknelse, men ändå.

Det beror på valven som släpper igenom ljus och gör denna koloss nästan svävande. En rolig detalj är kolonnerna på utsidan av byggnadens norra sida vars kapitäl är en homage till de grekiska skolorna inom arkitekturen.

Nu blev det många fina ord där, men på ren svenska betyder det att våningarna har olika form på kolonnerna. Eller pelarna, om man vill. Nämligen dorisk, jonisk och korintisk.
Kort sagt är det tre epoker inom grekisk historia som har lämnat spår på arkitekturen. Lite som när vi kallar något gustavianskt eller i Karl-Johan stil. (Och då menar jag möbler eller inredning, inte svamp). 

Dorisk

Jonisk

Korintisk

För att komma till saken - Fotografera Colosseum i soluppgång.

Jag gick ur hotellsängen och rundade hörnet från mitt guest house, gick gatan fram och hade Rom i stort sett för mig själv. Inte mycket folk ute kl 5 på morgonen. Bara lite galna turister med kamera.

En sak jag ofta glömmer när det gäller att ta riktigt fantastiska bilder på till exempel romerska monument, är att de som tar dessa riktigt fantastiska bilder ofta har a, fler dagar på sig att välja mellan så att de kan få till de perfekta förhållandena. Och b, en stege eller tillträde till de bra ställena att ta de riktigt fantastiska bilderna.

Vi vanliga dödliga får hoppas på att vädergudarna vaknat på rätt sida och strösslat lite moln på himlen för effekt. Inte för många och för låga, utan några höga tunna som fångar solens strålar och skapar effekt.

Och sedan måste vi hitta en bra plats att fånga effekten. Vilket inte är det lättaste. För, visst är Colosseum stort. Alltså, stoooort. Men, för att vara tråkig, är inte jätterolig från ”baksidan”. Det är ju den där biten på ”hörnet” man vill åt. 

Och den är ju ta mig tusan klippt omöjligt att fånga eftersom någon byggt och ramat in ett Forum Romanum Maximus Stängtus där jag vill stå och fota.

Efter att ha muttrat ord som definitivt inte var på Latin hittade jag ett staketfundament att klättra upp på, och med en hand hållandes i stängslet tog jag några bilder. Gick solen upp? Nännemensan.

Medan jag stod och väntade kom en amerikansk man släpandes på ett stativ och gick förbi. Jag frågade om han hittat någon bra plats. Han sa nej, men han skulle kolla vägen som slingrade sig upp från en öppning i stängslet.

Han kom tillbaks en liten stund senare och sa att det inte fanns något att se däruppe. Jag önskade honom god fotolycka och hoppade sedan ner från min plats för att försöka få tillbaks lite blod i valda kroppsdelar. Solen hade fortfarande inte släpat sig upp över de för tillfället ganska kompakt strösslade molnen, så jag gjorde min bästa Fear The Walking Dead-imitation och hasade uppför den väg amerikanen dissat. Och som tydligen var en återvändsväg. Nåja...

Uppför gick det. På ena sidan en kompakt mur, på den andra grönska som övergick i kompakt mur och innan det utsikt över ett morgontrött Forum Romanum. De första morgonpigga fåglarna kvittrade och den tunga blomdoft som följde mig under veckan svepte in mig och världen i en dovt förförande parfym.

Jag nådde till slut ett hörn och runt hörnet väntade en kyrka. Den hade inte vaknat ännu, men medan jag stod där gick solen upp. Inte för att jag såg den, men ljuset ändrades. Jag kunde inte annat än att skratta, ta några bilder och vända tillbaks. 

Väl nere vid Colosseum igen började staden vakna och stunden var över för denna gång. 

Jag gick tillbaks till hotellrummet och sov en stund innan jag gav mig iväg till Tempietto. Men, det har jag ju redan skrivit om.

Så, jag fick inte den fantastiska bilden jag hade tänkt mig. Men jag fick något annat.
En känsla av frid, en känsla av närvaro, en känsla, helt enkelt. Och det är väl därför vi reser, egentligen. 

Inte för sevärdheterna, eller maten, inte ens för bilderna – utan för att uppleva. Leva.