Saker jag såg på väg till Trevi.

Ja, jag vet. Vi har redan varit vid Trevi. Men, alla vägar bär till Rom, och när man redan är i Rom händer det att man vandrar i cirklar. Eller så är det bara jag.

Planen var – när jag vaknade utvilad på förkvällen i svalkan från min fantastiska AC – att ta en liten promenad och se när de tände ljusen vid Fontana di Trevi, för det är ju då den kommer till sin rätt.
Och självklart tänkte jag spana in lite annat ”på vägen”.

Eftersom verkligheten sällan stämmer med mina planer fick jag se ganska mycket mer än planerat – men vad gör det en härlig sommarkväll när solen vägrar gå ner och temperaturen äntligen segar sig under 30-strecket.

Så planen utvecklades mer från en plan till en planlös stros med några få ”hållplatser”. Det var glass inblandat. Och pelare. Och med Rom själv som sällskap borde man ju inte klaga.

Jag önskar jag vore en bra turistguide som kunde återberätta precis vilken väg jag tog och var jag tog bilderna. Nu kan jag skylla på att det gått ett antal månader sedan resan, men sanningen är att jag förmodligen inte hade kunnat säga något ens samma kväll eftersom jag gick både fel och vilse.

Men, på ett ungefär kan man säga att jag utgick från mitt rum på Via Cavour, började med att gå över gatan och till parallellgatan Via della Madonna dei Monti där jag stannade upp och tittade på en liten samling snubbelstenar som sken i kvällssolen.

För er som inte vet vad en snubbelsten är så är det minnesmärken för de som blev arresterade och eventuellt dödade i Förintelsen. Tre av dessa stenar är till minne av tre syskon. Alla dödades i ett koncentrationsläger. Den yngsta var 2 år gammal.

Efter att ha sänt en bön till alla gudar – gamla och nya – att detta inte ska få hända igen fokuserade jag på nuet och min lilla vandring. 

Jag följde baksidan av Foro di Augusto och Mercate di Trajano upp till Piazza Venezia och därifrån trotsade jag trafiken och följde sedan Corso Vittorio Emanuele II en bit – i jakt på en bankomat då min kontantreserv började sina.

Tryck på den gröna knappen, säger bankomaten. Vilken gröna knapp, säger jag. 

Nu vill jag inte avskräcka en presumtiv Rom-resenär som råkat hamna här (Välkommen!) med att man måste ha kontanter i Rom. Så är det inte, kort funkar bra. Men personligen brukar jag vilja ha lite kontanter för saker som att köpa en dricka eller glass på vägen. Inte för att jag inte litar på försäljarna, men jag litar inte på försäljarna.

I ett anfall av mod, eller solsting, avvek jag från den stora gatan och kastade mig oförskräckt in i den outforskade storstadsdjungeln – gränderna.

Ok, här kan det vara bra med en liten… inte varning, men maning till försiktighet. Jag uppmuntrar äventyrlighet, men håll koll på era saker.

Pasaquino, en grekisk staty som använts för yttrandefrihet sedan romersk tid. 

Jag höll koll på min mobil. Mest för att kartan jag släpade runt på var värdelös för gator mindre än tidigare nämnda Vittorio Emanuele eller de riktigt turistiga turiststråken. Och här upptäckte jag som så många gånger förr att Googlebilen måste ha tallat på limoncellon när den skulle rita upp kartan, för avstånden stämmer inte alltid. Så, än slank jag hit och än slank jag dit. Kollade in gränder, i privata portar och spanade in konstiga kyrktorn. 

Men de flesta gatunamn fanns ändå med och efter att ha gått runt ett kvarter två gånger anlände jag (från fel håll) till mitt delmål nummer ett: Gelateria del Teatro.

Anledningen att just denna glasskiosk fick ett besök av mig var mest dess placering. I ett hörn av ett litet torg med en nästan onödigt fotogenisk arkitektonisk abrovinkel intill. Och ja, det är den tekniska termen. Jag har läst arkitekturhistoria. Så det så.

Jag hade också läst många lovord om glassen och var nyfiken på att prova något…udda. Jag hade ju redan tidigare i veckan toppat med basilikaglassen, men gick ändå ut hårt i vad jag i efterhand valde att kalla för glassincidenten, 2019.

Eftersom jag sällan skyller på mina egna beslut (som att köpa två kulor glass när termometern fortfarande låg och darrade över 30 grader) skyller jag på de små fyrkanter av smörpapper som italienarna kallar servetter.

Efter att ha irrat runt torget ett varv i ett misslyckat försök att hitta någonstans att sitta gjorde jag ett ännu mer misslyckat försök att använda servetterna (ha!) till att torka glass nummer ett – choklad med rödvin, och glass nummer två – vit persika med lavendel från min hand, arm och tunika.

Var glassen god? Ja, det vill jag minnas. Var jag trött, svettig, kladdig och irriterad? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag var. Om det hade funnits någonstans att sitta, alltså.

Efter att ha använt större delen av innehållet i min vattenflaska till att försöka bli okladdig traskade jag på ömma fötter (hade redan gått ca 2,5 kilometer) vidare för att kanske hitta ett litet bord på en taverna att slå mig ner och ta ett glas och en antipasti. Men med min stora bruna fläck på tröjan och mitt svettröda ansikte kände jag mig inte precis som en attraktiv gäst.

Fontän där jag kan ha använt lite vatten för att tvätta av mig glass

Jag kom då på den briljanta idén att ge mig av till en liten restaurang jag kände till på Via di Panico, just vid brofästet till Ponte Sant’Angelo, ni vet bron med alla änglarna på som går över floden till Castel Sant’Angelo. Om ni inte vet får ni rafsa fram en karta. Eller kolla på Änglar och Demoner.

Hur som helst, en bra idé eftersom det bara var ca 150 meter att gå. 

Eller, så kan man göra som jag. ”Bara” gå till nästa bro och kolla på solnedgången över Peterskyrkan. ”Eftersom jag ändå är här”.

Jodå, sagt och gjort. Med vattenflaskan påfylld (tack SPQR) och med bestämda steg styrde jag kosan mot floden och Ponte Umberto I. På vägen passerade jag en teater som utanför hade dockor… ja, jag vet i tusan vad det var, meningen att föreställa, men det fick mig inte att vilja stanna och titta noggrannare. 

Istället skyndande jag mig fram till den breda gatan Lungotevere Marzio som löper längs Tibern och leder all trafik runt staden. Och med all menar jag all. Här ska man inte ha bråttom när man vill över och glo på solnedgångar.

Många bilar. Tutti. 

När man tagit sig över gatan kan man svalka sig med en Grattachecca, den ursprungliga slushien. 

Inte var det nån solnegång på gång inte. Men vackert var det ändå och när jag traskade ner för brom och gick längs floden hamnade jag för en stund i skugga och det var plötsligt så mycket lättare att bara finnas till.

Väl framme vid nästa bro, Änglabron, ja, då var det uppstigning som gällde. Dessa jäkla trappor. Och när jag väl kom fram till Via di Panico var restaurangen stängd. Var jag irriterad? Konstigt nog inte. 

Så, det var väl bara att gå raka vägen mot Trevi, klockan var ju trots allt straxt efter åtta och solen var ju på väg ner, eller?

Via de Panico med Änglabron i bakgrunden.

Trottoar

Inte trottoar

Raka vägen från Via di Panico till Trevi är allt annat än rak. På vägen passerar man bland annat både Piazza Navona och Pantheon. Och även om Pantheon får mitt hjärta att slå dubbelslag så lämnar mig Piazza Navona märkligt oberörd.

Då jag blev stoppad i mitt marscherande på grund av en filminspelning passade jag på att slinka in i en turistfällebutik och prova limoncello. Kan googlebilen så kan jag. When in Rome och allt det där.
Njae, något fan blev jag inte, men kom ut från butiken lite lulligare än innan och med tre flaskor olivolja. Så kan det gå när inte plånbokslåset är på.

På tal om icke låsta saker; på Corso del Rinascimento – en tvärgata mellan Piazza Navona och Pantheon - ligger det en stor men ganska oansenlig byggnad. Rättelse, det ligger flera sådana. Men jag har en speciell i åtanke. Denna kväll stod de stora dörrarna öppna och blottade sitt inre – nämligen Palazzo Sapienza med kyrkan Chiesa di sant’Ivo alla Sapienza i ena änden. Det är den sista kyrkan Boromini byggde och den ska enligt internetkällor vara en riktig liten barockbakelse.

Ett par män i kostym stod och skakade på huvudet när jag närmade mig. Vet inte om det var min glassfläckade uppenbarelse, eller turister i allmänhet som avisades, för ett par tyskar i shorts fick inte heller komma in. Men, det kändes ok. Och från utsidan i kvällssolen kunde jag njuta av den symmetriska gården, av tornets spiralform och de konstiga ananas-dekorationerna. Jag kommer göra ett eget inlägg om detta om ni är nyfikna. 

Fontän med böcker inbyggd i Palazzo Sapienza, som också inhyser Roms stadsarkiv. 

Men nu är nog ni lika trötta som jag var, så pass att jag bara traskade förbi Pantheon med en liten vinkning i jakt på mitt delmål nummer två – Hadrianus Tempel. Eller, resterna av det tempel som restes år 145 e. kr. till Hadrianus ära. Han hade då blivit gudaförklarad. Som man blir när man bygger Pantheon och murar tvärs över England. Det som återstår av templet är en vägg klädd med pelare som i all sin enkelhet var – i mitt tycke – formligen storslagen.

Sedan var det en kort promenad med mycket folk kvar till Trevi. Där det var ännu mer folk. Hade solen gått ner? Nej. Hade det tänts några lampor? Nej.

Jag hade nu varit på gående fot i tre timmar och bestämde mig helt enkelt för att överlåta Rom till super-power-turisterna. Jag behövde gå hem och ladda mina batterier. Bokstavligt talat. Både jag, mobilen och kameran blinkade rött.

Så, jag tog sikte längs Via della Pilotta med sina broar och 20 minuter senare kunde jag pusta ut då jag var tillbaks på min gata i stan. Med Colosseum i fonden, och mitt rum, min dusch, och min gudomliga AC.

Pyramider, katter och döda poeters sällskap

För att friska upp minnet lite hos er och mig själv.

Jag håller alltså på att berätta om min resa till Rom i juni 2019 och just denna dag hade jag tillbringat morgonen med att besöka Santa Constanza i den norra delen av Rom.

Nu lät jag tunnelbanan (MEB1) föra mig i lugn och ro söderut, förbi centrala Rom och Colosseum där ALLA gick av. Jag svär på att man kunde höra luft rusa in och fylla upp vakuumet som uppstod när turisthorden trängde sig av med stor entusiasm.

Fast, visst förstod jag deras upphetsning. Det är inte varje dag man får sett ett livs levande antikt underverk.
Och själv var jag på väg mot ett sådant. Ett mindre känt, men icke mindre imponerade.

Jag klev av på stationen Piramide (och den som är någorlunda bevandrad i utrikiska kan räkna ut vad det betyder) några stationer söder om Colosseum. 

Stationen är stor och modern (tja, nyare än antiken i alla fall) och hänger ihop med Roma Ostiense, som är en av de större tågstationerna i Rom.

Först var jag lite osäker på vilket håll jag skulle gå åt då det fanns utgångar åt båda håll på perrongen. Inte jätteskoj att gå en kilometer åt fel håll i 35 graders värme.

Men, jag var ju på äventyr, så jag chansade, gick upp för trappan, klev ut genom utgången och såg en… Pyramid.

Pyramiden i fråga heter Cestiuspyramiden och byggdes runt år 10 före Kristus i Egypten.
På 200-talet efter Kristus flyttade man hela schabraket och byggde in den som den del i den dåvarande Aurelianusmuren (och be mig inte uttala det) som fortfarande finns kvar i bitar. Bland annat står den imponerande stadsporten Porta San Paolo i samma korsning som Cestiuspyramiden.

Jag har alltid velat se en pyramid, och nu har jag fått det. Och även om denna är mindre än Cheops och de andra i Giza så är den imponerande nog. Inte minst för att sandstenen reflekterade hettan från solljuset när jag ställde mig så nära jag kunde komma. Och jösses, det kändes som att vara i Sahara. Se, nu rimmar jag också.

Nu kom jag inte enbart hit för att pyramidskåda. Nej, om man power-turistar måste man försöka trycka in mer än ett mål på varje stopp. Och i detta fall var det enkelt fixat eftersom mål nummer två ligger i anslutning till pyramiden. Och nej, det var inte Porta san Paolo, även om den var värd att titta på.

Nej, mitt nästa mål var den protestantiska kyrkogården som är känd för att hysa både hemlösa katter och döda poeter. Sedan dess öppnande 1716 har många utländska konstnärer, författare och icke-katoliker valt att bli begravda här. Se en lista här på Wikipedia över ett urval. Så jag följde den böljande muren och kom fram till ingången. 

De mest kända är nog ändå de engelska poeterna Keats och Shelley. Deras gravar är väl utmärkta.

(Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format)

Det är även toaletten som inte bara är gratis, utan fräsch och med sits. Har ni aldrig varit i Italien kan jag tala om att det är inget man ens år 2019 kan ta för givet.

Men nu kom jag ju inte hit vara för att gå på toan - även om min koncentration blev typ 100% bättre efter det besöket - utan att spana in katter och döda poeter. 

Såg bara en av katterna, hen ställde motvilligt upp på bild, satte sig och poserade och gav mig ca 15 sekunder att ta bilden. Men, sämre kunde det definitivt ha blivit. 

Kyrkogården är uppdelad i två delar, varav den ena utnyttjar terrängen och skapar en terrassering där marmorn kommer tills sin rätt tillsammans med grönskan och skapar en oas av… stillhet i en närmast viktoriansk oreda. Vackert. 

.

.

.

 .

Den andra delen, där pyramiden står, är plattare och påminner mer om en park. Här är ett försök till panorama för att ge en känsla.

Jag utforskade bara en bråkdel av kyrkogården, skyller igen på värmen, men tycker att kyrkogården definitivt är värd ett besök. Och även om jag inte var ensam där fanns det gott om utrymme att strosa ifred.

Det är gratis inträde, men man ber om en donation för underhåll och det tycker jag definitivt man ska ge, då det är ett kulturarv.

Efter att ha sagt hejdå till kissen som verkade ha hittat en bra plats att sova på (i en stor kruka, i skuggan av växten som trodde att den skulle få vara ensam där i) vände jag nosen mot hemmet för en välförtjänt siesta.

(Senare, när jag läste igenom guideboken såg jag att ca 800 meter längre fram längs gatan fanns Basilikan Santa Sabina all’Aventino, en sådär riktigt gammal en med dörrar i cypressträ från 400-talet. Bara ett stenkast därifrån finns även en park med utsikt över Tibern och halva Rom, Peterskyrkan inkluderat. Snopet.

Nåja, man ska ju ha något att se nästa gång man åker dit också. Eller hur?