Pyramider, katter och döda poeters sällskap

För att friska upp minnet lite hos er och mig själv.

Jag håller alltså på att berätta om min resa till Rom i juni 2019 och just denna dag hade jag tillbringat morgonen med att besöka Santa Constanza i den norra delen av Rom.

Nu lät jag tunnelbanan (MEB1) föra mig i lugn och ro söderut, förbi centrala Rom och Colosseum där ALLA gick av. Jag svär på att man kunde höra luft rusa in och fylla upp vakuumet som uppstod när turisthorden trängde sig av med stor entusiasm.

Fast, visst förstod jag deras upphetsning. Det är inte varje dag man får sett ett livs levande antikt underverk.
Och själv var jag på väg mot ett sådant. Ett mindre känt, men icke mindre imponerade.

Jag klev av på stationen Piramide (och den som är någorlunda bevandrad i utrikiska kan räkna ut vad det betyder) några stationer söder om Colosseum. 

Stationen är stor och modern (tja, nyare än antiken i alla fall) och hänger ihop med Roma Ostiense, som är en av de större tågstationerna i Rom.

Först var jag lite osäker på vilket håll jag skulle gå åt då det fanns utgångar åt båda håll på perrongen. Inte jätteskoj att gå en kilometer åt fel håll i 35 graders värme.

Men, jag var ju på äventyr, så jag chansade, gick upp för trappan, klev ut genom utgången och såg en… Pyramid.

Pyramiden i fråga heter Cestiuspyramiden och byggdes runt år 10 före Kristus i Egypten.
På 200-talet efter Kristus flyttade man hela schabraket och byggde in den som den del i den dåvarande Aurelianusmuren (och be mig inte uttala det) som fortfarande finns kvar i bitar. Bland annat står den imponerande stadsporten Porta San Paolo i samma korsning som Cestiuspyramiden.

Jag har alltid velat se en pyramid, och nu har jag fått det. Och även om denna är mindre än Cheops och de andra i Giza så är den imponerande nog. Inte minst för att sandstenen reflekterade hettan från solljuset när jag ställde mig så nära jag kunde komma. Och jösses, det kändes som att vara i Sahara. Se, nu rimmar jag också.

Nu kom jag inte enbart hit för att pyramidskåda. Nej, om man power-turistar måste man försöka trycka in mer än ett mål på varje stopp. Och i detta fall var det enkelt fixat eftersom mål nummer två ligger i anslutning till pyramiden. Och nej, det var inte Porta san Paolo, även om den var värd att titta på.

Nej, mitt nästa mål var den protestantiska kyrkogården som är känd för att hysa både hemlösa katter och döda poeter. Sedan dess öppnande 1716 har många utländska konstnärer, författare och icke-katoliker valt att bli begravda här. Se en lista här på Wikipedia över ett urval. Så jag följde den böljande muren och kom fram till ingången. 

De mest kända är nog ändå de engelska poeterna Keats och Shelley. Deras gravar är väl utmärkta.

(Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format)

Det är även toaletten som inte bara är gratis, utan fräsch och med sits. Har ni aldrig varit i Italien kan jag tala om att det är inget man ens år 2019 kan ta för givet.

Men nu kom jag ju inte hit vara för att gå på toan - även om min koncentration blev typ 100% bättre efter det besöket - utan att spana in katter och döda poeter. 

Såg bara en av katterna, hen ställde motvilligt upp på bild, satte sig och poserade och gav mig ca 15 sekunder att ta bilden. Men, sämre kunde det definitivt ha blivit. 

Kyrkogården är uppdelad i två delar, varav den ena utnyttjar terrängen och skapar en terrassering där marmorn kommer tills sin rätt tillsammans med grönskan och skapar en oas av… stillhet i en närmast viktoriansk oreda. Vackert. 

.

.

.

 .

Den andra delen, där pyramiden står, är plattare och påminner mer om en park. Här är ett försök till panorama för att ge en känsla.

Jag utforskade bara en bråkdel av kyrkogården, skyller igen på värmen, men tycker att kyrkogården definitivt är värd ett besök. Och även om jag inte var ensam där fanns det gott om utrymme att strosa ifred.

Det är gratis inträde, men man ber om en donation för underhåll och det tycker jag definitivt man ska ge, då det är ett kulturarv.

Efter att ha sagt hejdå till kissen som verkade ha hittat en bra plats att sova på (i en stor kruka, i skuggan av växten som trodde att den skulle få vara ensam där i) vände jag nosen mot hemmet för en välförtjänt siesta.

(Senare, när jag läste igenom guideboken såg jag att ca 800 meter längre fram längs gatan fanns Basilikan Santa Sabina all’Aventino, en sådär riktigt gammal en med dörrar i cypressträ från 400-talet. Bara ett stenkast därifrån finns även en park med utsikt över Tibern och halva Rom, Peterskyrkan inkluderat. Snopet.

Nåja, man ska ju ha något att se nästa gång man åker dit också. Eller hur?