Tillbaka till framtiden, typ...

Hej...

Om någon händelsevis följer bloggen och läser detta. Jag är inte död eller på rymmen.

Datorn gick dessvärre till sina fäder och, tja sen blev jag sjuk och...  jag orkade inte ta tag i att skaffa en ny dator förrän nu.

Dessutom var jag en sväng i Italien igen. Närmare bestämt i Toscana, men mer om det i framtiden.

Så fort jag är uppdaterad med program och mig själv ska jag fortsätta Rom-resan.

Tänkte ladda upp en liten teaser från det egyptiska Rom, men eftersom jag inte laddat över bilderna på den här datorn ännu så får ni ett litet oredigerat urval av bilder från senaste resan istället. Håll tillgodo.

:)

Trastevere på fem minuter

Jag vill börja med att be om ursäkt för det onödigt långa uppehållet, men både min dator och min hjärna har mått lite dåligt och behövde en liten paus. Hoppas ni inte gett upp på oss.

Idag är vi kvar i Rom, men hoppar tillbaks till Tempietto-dagen. Minns ni att jag sa att jag tog trapporna ner till Trastevere? Inte?
Det är ok, ni måste inte komma ihåg vad jag skriver. Det gör jag ju inte ens själv.

Men det kan komma ett test i slutet av bloggen ;)

Att strosa genom Rom en väldig solig junidag är egentligen inget problem. Snarare tvärtom.

För en amatörfotograf som jag kan det dock hända att det är så ljust att jag inte ser vad jag fotograferar förrän jag kommer hem och tittar i datorn.
Varpå två scenarion kan uppstå.
Antingen ett "Yes! Jag fick med det!" eller mer ofta "Vad sjutton har jag tagit kort på?"

Och stackars kameran kämpar med ljus och skuggor. "Vad vill du? Ska du ha ljust eller mörkt? Bestäm dig, dumma människa. Jag kan inte uträtta mirakel. Ska du ha hus eller himmel?! Äsch, jag struntar i himlen!" Fräser den, lätt överhettad och gör just det.

Att resa med hjärntrötthet light är ett annat spännande element. Efter två fall av utmattningsdepression lägger min hjärna ofta av långt innan jag egentligen är "färdig" med min fotopromenad.

För att undvika det brukar jag försöka att ta ett mål i taget, och om jag lyckas pricka in något sevärt på vägen till och från målet är det ju bara en bonus.

Så, min plan för denna dag var att klättra upp på berget, se Tempietto och sedan sakta strosa genom Trastevere, försöka fånga stämningen, kanske sätta mig någonstans för att ta en tidig lunch och sedan bege mig hemåt för en siesta.

Så, nedför trapporna klättrade jag och hamnade mitt i smeten. Eller, Trastevere.

Det gick... inte enligt planerna. Efter att ha gått lite vilse och snurrat runt ett kvarter två varv informerade hjärnan mig om att den skulle gå ner på standby om ca 5 minuter.

Men, lite stämning fångade jag allt innan dess.

Lyckades också fånga två flaskor vatten som jag snabbt hällde i mig och sedan fyllde på i en fontän. Om jag glömt att säga det så är dessa offentliga fontäner som finns lite överallt guld värda.
Vattnet är gott och du sparar många eurosar, och definitivt miljö, genom att inte köpa nya flaskor hela tiden. För dricka behöver man när man svettas floder. Drack ca 4 liter om dagen och kissade... väldigt lite. Det ville ni veta, va?

För er som inte har en aning om vad Trastevere är så är det ett område på "andra sidan floden". Trastevere betyder bokstavligt talat "på andra sidan Tibern". Tevere är Tibern på Italienska.

Här bodde förr de som av olika anledningar inte kunde bo i det "riktiga" Rom, och har genom århundradena utvecklat en skön, lite ruffig kultur. Idag kryllar det av turister och erbjuder myllrande gränder, riktigt gamla kyrkor och en bohemisk känsla.

Det är ett bra ställe att strosa omkring i och jag hade gärna gått längre. Men, icke. Hem! Beordrade hjärnan och det var bara att lyda.


Hann i alla fall kika in i områdets huvudkyrka Basilica di Santa Maria in Trastevere. Originalkyrkan är från 200-talet och var ursprungligen ett privat hem som sedan byggdes om till kyrka under 300-talet.

Det vi ser idag är till stora delar från 1100-talet, med tillbyggnader från framför allt barocken (15-1600-tal)

Grejen med Rom i allmänhet är, till skillnad från till exempel England och de restaueringstokiga viktorianerna, är att det som ser gammalt ut i allmänhet faktiskt är gammalt på riktigt.

Som dessa delar av gravmonument inmurade i väggarna, precis som hos Santa Agnese.
Jag vet inte vad det står - men det ser definitivt gammalt och viktigt ut. Någon som vet vilket språk det är? Gammelgrekiska?

Jag hann också pricka av ett annat delmål på min reselista - medan jag vinglade hemåt, mumlande för mig själv - nämligen en basilikaglass från glasskiosken på ön mitt i Tibern. Jag vet, det låter knäppgalet. Basilikaglass? 

Men det var nog den godaste glass jag ätit. Och det var en ren fröjd att äta den, ståendes på en 2000 år gammal bro, kikandes ner mot Tiberns brusande vatten.

Sånt gör man inte varje dag. Men... When in Rome... :)

Ett och ett halvt helgon i förorten

Det finns ställen man besöker som ger en känsla som är svårt att beskriva i ord och bilder i efterhand. Så är det för mig med Santa Constanza i Rom.

Jag såg en bild i en guidebok när jag satt och smidde (onda) planer inför min första resa till Rom.
En bild som jag bara inte kunde glömma. Mina då ganska taffliga eftersökningar gav intrycket att detta mausoleum från 300-talet skulle ligga långt bort och vara svårt att ta sig till.

Som tur var gjorde jag bättre efterforskningar till denna resa och lyckades inte bara klura ut hur jag skulle ta mig dit, jag gjorde det också. Och det var ju inte det minsta svårt. 

Ta tunnelbanan till stationen S. Agnese/Anniballiano, gå uppför Via Sant’Agnese (ni börjar ana ett mönster här va?) och vips så är ni där.

Lite lätt kantstött av erfarenheten vid Tempietto hade jag trippelkollat hemsidor och guideböcker – och det skulle vara öppet. Så, jag blev allt en smula nervös när jag kom fram till en stängd grind.

Som tur var fanns det flera grindar längre upp och en av dem var öppen. Jag smög förbi ligusterhäckarna, drog i mig doften och stannade sedan upp för att ta in synen av Mausoleo di Santa Constanza.

Hon är vacker. Stolt och ståtlig. Och det kan vara palmerna, men det känns exotiskt och vore det inte för att en skola har sin basketplan precis intill skulle man för en liten stund lätt kunna glömma att man är i en storstad på 2000-talet. 

Likt Santo Stefano är hon rund med hattask, men är betydligt bättre bevarad. Inte en stötta i sikte.

Hon är daterad till ca år 350 och byggd som ett mausoleum till Constantina, dotter till Constantin I (kejsaren som kristnade Rom och flyttade hela imperiet till Istanbul is Constaninopel, now it’s Istanbul was Constantinopel) ni vet. Och om ni inte vet så får ni läsa på. 

För - kolla, det är öppet! Nu går vi in!

För att prata arkitektur och historia så är Santa Constanza en rundkyrka med ett ambulatorium som omger en central kupolförsedd trumma. Trumman, vars kupol har målningar av ett senare datum, är stöttad av kolonnpar av granit, och ambulatoriet har tunnvalv klädda med förbluffande välbevarad mosaik.

Den var när den byggdes en del av en mycket större basilika tillägnad Santa Agnese, som det idag bara återstår ruiner av. Basilikan alltså, inte själva Santa Agnese. Ok, det där blev konstigt…

Nåväl, Santa Constanza blev en kyrka på 1100-talet. Och är det än idag. Santa Agnese fick en ny basilika på 600-talet. Men mer om henne och den om en stund.

Jag måste säga att det är en smula knepigt att återge Constanzas arkitektur i sin helhet i bild. Kanske med stativ och vidvinkel. Eller om jag haft sinnesnärvaro att lägga mig på golvet. Sinnesnärvaro var dock det sista jag hade när jag klev innanför dörrarna. Men golvad blev jag.

För, det är mörkt därinne. Och ljust. Chiaroscuro, som italienarna kallar det, en effekt av ljus och skuggor. Och helt fantastiskt. Det finns en närvaro, ett det som de stora pampiga kyrkorna i mitt tycke saknar. En intimitet, en äkthet. Det känns att människor mött Gud här. 

Från kupolen strömmar det ner ljus som kastar skuggor över terrakottagolvet. I ambulatoriets tak vilar skuggorna täta, men trots det dras ögonen till de magnifika mosaikerna som suttit där i nästan 1700 år. Det gör en lite hänförd.

Jag var ensam förutom ett par konststuderande som tålmodigt satt och skissade i den allt annat än tacksamma belysningen. 

Så jag gick varv på varv, med huvudet bakåtlutat. Ett rent mirakel att jag inte stod på näsan. För nog suddades blicken av tårar vid ett par tillfällen. Så tacksam över att få se och uppleva detta antika underverk.

Efter att ha återhämtat mig, sittandes på en bänk utanför och njutit av lite vatten, kom det en guide med några turister i släptåg. Han stannade framför dörren och sa att ”Denna byggnad är ett tusen sjuhundra år gammal”. Fast på engelska. Och då var jag tvungen att sitta en liten stund till.

Sedan begav jag mig till Basilika di St’Agnese fuori le Mura som den heter på riktigt. Alltså, Santa Agnes utanför murarna.

Till skillnad från Santa Constanza som faktiskt inte var något helgon sån var Santa Agnese en martyr. Hon var en kristen jungfru som vägrade ge efter för en romersk soldats närmanden och blev därför mördad. Inget nytt under solen, tyvärr. 

Området är ett helt litet komplex av byggnader, komplett med egen mirakelgrotta och katakomber, för att inte tala om en egen bar.
Folk vallfärdar hit för att visa sin tacksamhet då mirakel skett i Santa Agneses namn och området framför basilikan är fridfull och försedd med bänkar för de vallfärdande. De som inte väljer att sitta i baren, då förstås.  

Jag satte mig inte i baren. Jag besökte inte katakomberna heller, utan gick ett varv runt inne i den ganska lilla basilikan och tittade på det som anses vara den stora sevärdheten, mosaiken i absiden. 

Det är intressant att se att denna mosaik - som är ca 300 år yngre än den i Santa Constaza - har klart mer bysantiska influenser än den romerska stilen i Constanza. 

Ännu mer intressant var trappan jag hittade i ett hörn av basilikan...

På väggarna – och i vissa av trappstegen – satt bitar av gamla romerska gravstenar. För, på den tiden det begav sig... Typ då Herodes kallade till folkbokföring, eller hur det nu var. På den tiden begravde romarna sina döda i katakomber utanför stadsmuren, längs med de stora huvudlederna.

Gatan Via Nomentana som går en stenkast från basilikan har samma sträckning – och samma namn, coolt! – som den hade under antiken. Och när man byggde kyrkor eller basilikor eller någon annan kristen byggnad brukade man lämna katakomberna, men man tog bort de monument som stod uppe på backen. Men, man tog för vana att mura in hela eller delar av dessa monument i väggarna i den kristna byggnaden för att ändå värna om de döda.

Lite som att vi här uppe i Sverige använde runstenar som byggmaterial när vi började bygga kyrkor och kyrkogårdsmurar.

Här kommer nu en liten varning. Inte om runstenar, utan om Santa Agnese.

Om ni tänker åka hit – vilket jag verkligen tycker att ni ska – så vill jag varna för att om ni tar trappan upp, eller kommer utifrån och ska ta trappan ner; så är översta trappsteget väldigt högt och speciellt om man kommer utifrån och är bländad av solljuset ser man inte ett dugg. Så, gå försiktigt. 

Det var bara med en himla tur och hjälp av alla helgon med Santa Agnese i spetsen som jag inte gjorde frivolter nedför trappen. Och det hade varit en sevärdhet jag klarat mig utan.

Fast, vem vet - kanske jag också hade fått en liten minnessten i en nisch?

Nu avslutar jag denna kilometerlånga blogg med att säga att åt er att åka hit om ni är i Rom. Det tar ca 20 minuter med tunnelbanan och mindre än 10 minuters promenad uppför backen och är värt det.