Fonträngs de Trevi - en fontän för folket

De flesta av oss som reser brukar ta bilder av saker. Jag är en av dem som reser för att ta bilder.
Att ta själva bilden är målet för resan, vilket ibland kan får mig att bli en smula tunnelseende och missa det uppenbara. Jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Jag har också en tendens att söka mig till de mindre uppenbara turistmålen istället för de uppenbara. Mest för att vid de uppenbara turistmålen samlas alla människor är och jag har lite svårt för människor i stora grupper.

Men, det finns ju ofta en anledning till att vissa turistattraktioner lockar människor. Och när man är i Rom tycker jag nog att man i alla fall ska försöka ta vägen förbi några av dem – eftersom de ligger på bekvämt gångavstånd från varandra.

Att pricka av Pantheon, Piazza Navona och Fontana di Trevi på samma eftermiddagspromenad är inga problem. Fast, att göra dem i ovan nämnd ordning är kanske att krångla till saker en smula – men den rätta ordningen överlåter jag till närmsta guidebok.

Det finns för övrig en tjusning i att gå lite vilse, att våga sig bort från de uppenbara turiststråken - säven om jag inte riktigt lärt mig att slappna av i det ännu.

Det finns så mycket att se och det vackraste kanske finns precis runt hörnet. Det tycker i alla fall jag när det gäller just Fontana di Trevi, eller Trevi-fontänen på svenska. Fast, visst är den pampig. 

Fontänen invigdes 1762 och har fått sitt namn efter området, som heter just Trevi. Den har gjort sig känd för att vara störst, för att vara den fontän Anita Ekberg badade i, och för att man ska kasta ett mynt i fontänen om man vill återvända till Rom.

Det kastas ca 3000 euro i fontänen varje dag och pengarna samlar in och skänks till de behövande i staden.

--::--

Det tog knappt 20 minuter att gå från mitt hotell till Trevi. Eller, skulle ha tagit om jag inte stannade och fotade var tionde meter. Men på vägen passerar man både romerska lämningar, kyrkor – både stora och väldigt små - marmorbroar, valv och trappor. Och som sagt var, jag reser för att fånga bilder, så det gör jag.
Jag är också medveten om att inte alla tycker att en sliten tegeltrappa är det vackraste som finns. Men - min blogg, min estetik. Visst är den fin!?

Knappt 100 meter från Trevi-fontänen, via en liten slingrig gränd, hittade jag ett av mina fotomål på resan, nämligen Scalinata via della Panetteria. En liten trappa som leder till… en mycket stängd dörr. Min mycket oveteskapliga gissning är att det är en dörr som leder in till Palazzo del Quirinale som ni kan se sticka upp där bakom muren. 

Men vad det än är för dörr är det är ett synnerligen vackert litet hörn av Rom. Och förutom en man som passerade med matpåsar och försvann i huset så hade jag hörnet för mig själv och kunde tillbringa en låååång stund med att försöka komponera en bra bild eller två.

Att sedan snirkla mig tillbaks och anlända till Trevi, ja, det var ju en helt annan sak.
Från den oväntade stillheten mitt i miljonstaden till... Jasså, det var här alla andra var? 

Min tanke var att stanna tills lamporna tändes och solen gick ner. Men, jag var ute i alladeles för gid tid och efter en timmes trampande från tass till tass orkade jag inte mer. Hjärnan tröttnar och jag får så attans svårt att fokusera. I efterhand kommer jag alltid på att - hitta någonstans att sitta.
Men det är inte det enklaste. För det är försvånansvärt lite sittplatser runt ett ställe som Trevi. 

Efter att ha flanerat omkring och tittat på folk, tröttnat på att bli armbågad av folk som ville komma förbi – och det kunde de ju glömma, eftersom jag lyckats klämma mig in i ett hörn mellan väggen och en järnkedja – och bara helt enkelt gett upp traskade jag hemåt i skymningen, ändå nöjd med dagens insats. 

Rom efter solnedgången lämnar jag till de som går i par eller grupp eller är lite modigare piggare än mig.