Fonträngs de Trevi - en fontän för folket

De flesta av oss som reser brukar ta bilder av saker. Jag är en av dem som reser för att ta bilder.
Att ta själva bilden är målet för resan, vilket ibland kan får mig att bli en smula tunnelseende och missa det uppenbara. Jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Jag har också en tendens att söka mig till de mindre uppenbara turistmålen istället för de uppenbara. Mest för att vid de uppenbara turistmålen samlas alla människor är och jag har lite svårt för människor i stora grupper.

Men, det finns ju ofta en anledning till att vissa turistattraktioner lockar människor. Och när man är i Rom tycker jag nog att man i alla fall ska försöka ta vägen förbi några av dem – eftersom de ligger på bekvämt gångavstånd från varandra.

Att pricka av Pantheon, Piazza Navona och Fontana di Trevi på samma eftermiddagspromenad är inga problem. Fast, att göra dem i ovan nämnd ordning är kanske att krångla till saker en smula – men den rätta ordningen överlåter jag till närmsta guidebok.

Det finns för övrig en tjusning i att gå lite vilse, att våga sig bort från de uppenbara turiststråken - säven om jag inte riktigt lärt mig att slappna av i det ännu.

Det finns så mycket att se och det vackraste kanske finns precis runt hörnet. Det tycker i alla fall jag när det gäller just Fontana di Trevi, eller Trevi-fontänen på svenska. Fast, visst är den pampig. 

Fontänen invigdes 1762 och har fått sitt namn efter området, som heter just Trevi. Den har gjort sig känd för att vara störst, för att vara den fontän Anita Ekberg badade i, och för att man ska kasta ett mynt i fontänen om man vill återvända till Rom.

Det kastas ca 3000 euro i fontänen varje dag och pengarna samlar in och skänks till de behövande i staden.

--::--

Det tog knappt 20 minuter att gå från mitt hotell till Trevi. Eller, skulle ha tagit om jag inte stannade och fotade var tionde meter. Men på vägen passerar man både romerska lämningar, kyrkor – både stora och väldigt små - marmorbroar, valv och trappor. Och som sagt var, jag reser för att fånga bilder, så det gör jag.
Jag är också medveten om att inte alla tycker att en sliten tegeltrappa är det vackraste som finns. Men - min blogg, min estetik. Visst är den fin!?

Knappt 100 meter från Trevi-fontänen, via en liten slingrig gränd, hittade jag ett av mina fotomål på resan, nämligen Scalinata via della Panetteria. En liten trappa som leder till… en mycket stängd dörr. Min mycket oveteskapliga gissning är att det är en dörr som leder in till Palazzo del Quirinale som ni kan se sticka upp där bakom muren. 

Men vad det än är för dörr är det är ett synnerligen vackert litet hörn av Rom. Och förutom en man som passerade med matpåsar och försvann i huset så hade jag hörnet för mig själv och kunde tillbringa en låååång stund med att försöka komponera en bra bild eller två.

Att sedan snirkla mig tillbaks och anlända till Trevi, ja, det var ju en helt annan sak.
Från den oväntade stillheten mitt i miljonstaden till... Jasså, det var här alla andra var? 

Min tanke var att stanna tills lamporna tändes och solen gick ner. Men, jag var ute i alladeles för gid tid och efter en timmes trampande från tass till tass orkade jag inte mer. Hjärnan tröttnar och jag får så attans svårt att fokusera. I efterhand kommer jag alltid på att - hitta någonstans att sitta.
Men det är inte det enklaste. För det är försvånansvärt lite sittplatser runt ett ställe som Trevi. 

Efter att ha flanerat omkring och tittat på folk, tröttnat på att bli armbågad av folk som ville komma förbi – och det kunde de ju glömma, eftersom jag lyckats klämma mig in i ett hörn mellan väggen och en järnkedja – och bara helt enkelt gett upp traskade jag hemåt i skymningen, ändå nöjd med dagens insats. 

Rom efter solnedgången lämnar jag till de som går i par eller grupp eller är lite modigare piggare än mig.

Värmeslag mellan hattaskar och bronsportar

I del ett av min ”Nu har jag gått för långt igen”- serie ska vi idag behandla ett hörn av Rom som egentligen heter Celio och som sträcker sig mellan Colosseum och San Giovanni in Laterano, men som jag kallar ”Mellan Colosseum och världens ände”. För så kändes det när jag gick där, och så kändes det definitivt när det jag ville se inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Som tur är så är ju Rom fullständigt nedlusat med sevärdheter, så det är väldigt sällan man behöver gå någonstans tomhänt. Eller tomögd. Eller vad nu den sevärdighetiska motsvarigheten är.

Ett fiffigt restips är att kolla upp till exempel en tunnelbanestation som slutmål, eller att inte ge sig ut på en 5-kilometersrunda i trettio grader plus när du redan gjort det två gånger samma dag.
Det ger helt enkelt en något mindre gnällig inställning till livet, universum och allting.

Nåväl, har du karta, vatten och bra skor? För nu går vi.

Från mitt guesthouse Residenza Roma Imperiale (som jag gärna vill puffa för eftersom det var fantastiskt) kilade jag runt hörnet (inte på det sättet) och traskade förbi Colosseum bara för att hamna mitt i en busslast turister som inte gjorde sig någon brådska, vilket förmodligen var det vettiga alternativet när termometern stod på 32 grader.
Men jag ville ju förbi! Hade ett mål! Pronto! Och eftersom jag vägrade kliva ner från trottoaren och bli kylarprydnad, så det vara bara att hänga på och sedan bryta sig loss när gruppen svängde av åt fel håll. 

En obskyr absid på Via Claudia

Med Via Claudia (som på ena sidan är full av gamla romerska lämningar) nästan för mig själv konsulterade jag kartan i handen och kartan i mobilen och konstaterade att det bara var att gå rakt fram i ca 500 meter tills jag kom till nåt slags rondellaktigt. Det skulle jag väl klara.

Vet ni hur långt 500 meter är i 32 graders värme? Det är vääääääääääldigt långt.

Mitt mål, basilikan Santo Stefano Rotondo, skulle enligt guidebok och hemsidan vara väldigt lätt att känna igen. Ni vet hur Stockholms Stadsbibliotek ser ut, och för er som inte vet – tänk er en rund hattask i tegel. Easy peasy. Så jag kopplade på falkblicken bakom solglasögonen och kisade mot det skarpa solljuset på jakt efter hattaskar.

Ok, för att vara rättvis så är det inte hemsidans eller guidebokens fel att jag inte ser något i solljus, eller att det visade sig att hattasken blygt gömde sig bakom både träd och byggnadsställningar.
(För att vara ännu mer rättvis så behövdes de eftersom det sprängs och grävs i området för att bygga ut tunnelbanan. Och om jag vore en nästan 1600 år gammal tegelbyggnad skulle jag nog också vilja ha en stötta eller två.)

Så, jag förstår. Men jag tjurade ändå när jag insåg att jag gått för långt och inte hittade ingången. För nu kommer jag dissa Rom och säga att de är bra på mycket – men de är faktiskt ganska dåliga på simpel turistinformation som; ”Psst, jag vet att du står och stirrar på en hög lång mur, men ingången är åt det här hållet. Bara så att du slipper gå en kilometer till i onödan.”

Ja, jag är en gnällig guide. Men jag sa ju det. Varm, gått för långt, besviken på att jag inte fick den där bilden på hattasken jag sett fram emot. Hade ju tänkt lägga upp den och skriva någon klurig referens till stadsbiblioteket. Men icke, sa Sant Nicke. Eller Stefano.

Fick ingen drömbild inne i basilikan heller. Men det var väldigt skönt att komma in från ljuset och värmen. Och att ha stället helt för mig själv för en liten stund. Få känna på stämningen.

Santo Stefano är den första kyrkan i Rom som uppfördes i den runda stilen. Den ursprungliga kyrkan är från mitten av 400-talet men har bättrats på genom åren. Just när jag var där var även interiören en smula hämmad av byggnadsställningarna. Nu gnäller jag igen. 

Är den värd promenaden, då? Definitivt. Även om jag nog rekommenderar att vänta tills de är klara med tunnelbanebygget. Tror att den kommer mer tills sin rätt då. Nu tar byggnadsställningar upp en stor del av utrymmet.
Det finns ändock en luftig, minimalistisk skönhet i byggnaden som är svårt att beskriva, en blandning av väldigt gammalt och väldigt nytt. Jag gillade även portiken som förde mina tankar till en senromersk villa.
Såhär såg jag det: 

Med dagens egentliga mål avklarat kisade jag på jag kartan och såg jag att jag bara var en liten promenad från basilikan San Giovanni in Laterano, en av de största kyrkorna i Rom.

Jag har hyfsat lokalsinne, men uppenbarligen noll ögonmått när det gäller avstånd på kartan. Ok, en kilometer hit eller dit är egentligen inte så långt, men när man är så trött att benen börjar gå åt varsitt håll är det inte riktigt läge för långpromenader. Och när underkläderna börja skära in för att man är svettig i… Äsch, ni fattar.
Och här kunde jag ju inte stå hela eftermiddagen.
Bäst att börja gå.
Akta bilarna...

Även med huvudet under armen och begynnande skavsår är det svårt att inte stanna upp och hänföras längs vägen, oavsett om man vet var man är eller inte. Alla vägar bär till Rom, eller hur? Och lite vilse är också rätt. Eller något sånt.

Jag kom till slut fram till San Giovanni, som är jättejättestor. Och givetvis anlände jag på baksidan och fick gå runt kvarteret. Jepp, inte kyrkan. Kvarteret. Jippie.
Jag kan inte säga att San Giovanni imponerade på mig, men jag gillade vissa detaljer. 

Som de ängelprydda valven och bronsdörrarna som ursprungligen satt på Curian (typ riksdagshuset) på Forum Romanun på Julius Ceasars tid. Tanken att Julius Ceasar kanske har rört vid denna dörr kan få mig att bli smått knäsvag. 

Eller så skyller jag på värmeslag. Definitivt värmeslag.


Nu var det dags att gå hem. Och om jag inte varit så hjärntrött hade jag kunnat konstatera att det var ca 200 meters promenad genom den gamla romerska stadsmuren till närmsta tunnelbanestation som skulle kunna hosta upp mig på trappen till mitt hotell. Eller i alla fall på krypavstånd därifrån.
Men, tyvärr har min utbrända hjärna en tendens att lägga av när jag behöver den mest och som de säger; är huvudet dumt får kroppen lida.

Så, istället för att åka tunnelbana – eller sätta mig och ta ett mellanmål - släpade jag mina zombielemmar de nästan 2 kilometrarna åt först fel håll och sedan längs en lååååååång raksträcka med Colosseum i fonden, då visste jag i alla fall att jag gick åt rätt håll.

När jag väl matad och duschad ramlade omkull i sängen med AC’n flåsandes på -25 grader lovade och svor jag på Santo Stefano personligen att jag aldrig, aldrig skulle gå ett steg mer i onödan.

Ett löfte jag lyckligtvis glömde bort till nästa dag.

Carpe Diem (eller i alla fall Carpe Colosseum i soluppgång)

Mina planer för mörkerfotografering i Rom gick i stöpet på grund av två detaljer jag inte räknat med. 1, att solen vägrade gå ner. Och 2, att när den väl gjorde det hade jag redan traskat över en mil och min kropp vägrade att stiga ur hotellsängen för något annat än att stappla de tre metrarna till toaletten.

Däremot vaknade jag okristligt tidigt en morgon och bestämde mig för att ta vara på det och fånga soluppgången vid Colosseum. Då jag bodde ca 250 meter ifrån denna fantastiska byggnad var jag ju bara tvungen.

Så, jag gick upp, väckte tuppen och gav mig ut på en liten (3 km) promenad.

Om du händelsevis vill läsa mer om Colosseum kan du göra det här. Jag nöjer mig med att skriva att det är den största arenan, amfiteatern, som byggdes under romartiden – därav namnet.
Egentligen heter den Flaviska amfiteatern. Och har ni tänkt på att Colosseum ser ut som två ihopsatta grekiska teatrar? Vilket det i princip är. Men till skillnad från de grekiska amfiteatrarna (inte amfibieteatrar som jag sagt typ hela mitt liv) är den inte inbyggd i en sluttning, utan är helt fristående. Enastående skulle man kunna säga.

För det är den. Enastående. 

Störst är inte alltid bäst, men när det kommer till Colosseum finns det något monumentalt, men ändå luftigt och graciöst. En skönhet likt en clydesdalehäst. Ok, det där kanske var historiens sämsta liknelse, men ändå.

Det beror på valven som släpper igenom ljus och gör denna koloss nästan svävande. En rolig detalj är kolonnerna på utsidan av byggnadens norra sida vars kapitäl är en homage till de grekiska skolorna inom arkitekturen.

Nu blev det många fina ord där, men på ren svenska betyder det att våningarna har olika form på kolonnerna. Eller pelarna, om man vill. Nämligen dorisk, jonisk och korintisk.
Kort sagt är det tre epoker inom grekisk historia som har lämnat spår på arkitekturen. Lite som när vi kallar något gustavianskt eller i Karl-Johan stil. (Och då menar jag möbler eller inredning, inte svamp). 

Dorisk

Jonisk

Korintisk

För att komma till saken - Fotografera Colosseum i soluppgång.

Jag gick ur hotellsängen och rundade hörnet från mitt guest house, gick gatan fram och hade Rom i stort sett för mig själv. Inte mycket folk ute kl 5 på morgonen. Bara lite galna turister med kamera.

En sak jag ofta glömmer när det gäller att ta riktigt fantastiska bilder på till exempel romerska monument, är att de som tar dessa riktigt fantastiska bilder ofta har a, fler dagar på sig att välja mellan så att de kan få till de perfekta förhållandena. Och b, en stege eller tillträde till de bra ställena att ta de riktigt fantastiska bilderna.

Vi vanliga dödliga får hoppas på att vädergudarna vaknat på rätt sida och strösslat lite moln på himlen för effekt. Inte för många och för låga, utan några höga tunna som fångar solens strålar och skapar effekt.

Och sedan måste vi hitta en bra plats att fånga effekten. Vilket inte är det lättaste. För, visst är Colosseum stort. Alltså, stoooort. Men, för att vara tråkig, är inte jätterolig från ”baksidan”. Det är ju den där biten på ”hörnet” man vill åt. 

Och den är ju ta mig tusan klippt omöjligt att fånga eftersom någon byggt och ramat in ett Forum Romanum Maximus Stängtus där jag vill stå och fota.

Efter att ha muttrat ord som definitivt inte var på Latin hittade jag ett staketfundament att klättra upp på, och med en hand hållandes i stängslet tog jag några bilder. Gick solen upp? Nännemensan.

Medan jag stod och väntade kom en amerikansk man släpandes på ett stativ och gick förbi. Jag frågade om han hittat någon bra plats. Han sa nej, men han skulle kolla vägen som slingrade sig upp från en öppning i stängslet.

Han kom tillbaks en liten stund senare och sa att det inte fanns något att se däruppe. Jag önskade honom god fotolycka och hoppade sedan ner från min plats för att försöka få tillbaks lite blod i valda kroppsdelar. Solen hade fortfarande inte släpat sig upp över de för tillfället ganska kompakt strösslade molnen, så jag gjorde min bästa Fear The Walking Dead-imitation och hasade uppför den väg amerikanen dissat. Och som tydligen var en återvändsväg. Nåja...

Uppför gick det. På ena sidan en kompakt mur, på den andra grönska som övergick i kompakt mur och innan det utsikt över ett morgontrött Forum Romanum. De första morgonpigga fåglarna kvittrade och den tunga blomdoft som följde mig under veckan svepte in mig och världen i en dovt förförande parfym.

Jag nådde till slut ett hörn och runt hörnet väntade en kyrka. Den hade inte vaknat ännu, men medan jag stod där gick solen upp. Inte för att jag såg den, men ljuset ändrades. Jag kunde inte annat än att skratta, ta några bilder och vända tillbaks. 

Väl nere vid Colosseum igen började staden vakna och stunden var över för denna gång. 

Jag gick tillbaks till hotellrummet och sov en stund innan jag gav mig iväg till Tempietto. Men, det har jag ju redan skrivit om.

Så, jag fick inte den fantastiska bilden jag hade tänkt mig. Men jag fick något annat.
En känsla av frid, en känsla av närvaro, en känsla, helt enkelt. Och det är väl därför vi reser, egentligen. 

Inte för sevärdheterna, eller maten, inte ens för bilderna – utan för att uppleva. Leva.