Dörrarna stängs - se upp för avståndet mellan blogg och plattform. Var god tag plats!

Den här känner ni igen va?

Och den här är säkert också bekant. 

Och den här är så enkel att jag tänker visa den jättesnabbt.

Och så var det denna. 

Nähä? Inte bekant? Vi går lite närmare. Nu då?

 Nä, jag trodde inte det. Jag hade kanske gissat Moskva en solig dag? Men, icke. Vi är fortfarande i Rom. Och vi tittar på en av Roms Metrostationer. 

Vi har ju gått rätt mycket på bloggen ett par dagar. Och mer promenader kommer. Så, för att vila benen lite tänkte jag att ni skulle få åka en liten sväng i Roms tunnelbana. Kom så går vi ner. 

Den är definitivt inte den mest ikoniska bland tunnelbanor och jag gick förbi både skylt och tunnelbaneingång vid Via Cavour ett par gånger innan jag föstod var jag skulle ta vägen. Jag trodde det var en tvättomat. En väldigt populär tvättomat, uppenbarligen. 

Via Cavour metrostation

Jag tänker inte leka turistinformation och berätta hur det går till att åka tunnelbana, eller vilka linjer som finns. Det finns en massa bra bloggar och hemsidor som sköter detta.
Ni kan till och med titta på en liten film här för att få rätt uttal och allting.
Supercharmigt :)

Jag låter andra stå för detaljerna - för, sanningen är att jag faktiskt inte riktigt minns vad jag gjorde. Eller, jag vet ju att jag åkte tunnelbana, uppenbarligen.

Jag minns att jag utkämpade en liten glatiatorkamp på liv och död med biljettautomaten på Via Cavour. Eller kanske mer på biljett eller inte-nivån. Slutade med inte. Se listan nedan.

Jag minns också att jag irrade runt på Termini i jakt på biljettautomat, spärrar och tåg åt rätt håll. Hamnade två gånger i terminalen för fjärrtåg,vilket inte var min avsikt. Men spännande att ha sett det också. 

Vart kan man åka med tunnelbanan då? Jo, man kan åka till spännande platser som förorten. Man kan åka ända till Egypten (nästan, och mer i det om ett annat inlägg).
Man kan också åka till mer kända ställen som Vatikanen, Spanska Trappan och Piazza del Popolo. Och Colosseum förstås.

Det kan vara bra att tänka på att ingångarna till stationerna inte alltid ligger på de mest trafikerade gatorna, så ett tips är att kolla med Google Maps i förväg så att man har ett hum om var man kan hitta transport om skorna eller benen eller huvudet lägger av i ett anfall av Stendhalsyndrom.

För som sagt var - det finns mycket att titta på i Rom.

Vad lärde jag mig om att åka tunnelbana som jag tycker är värt att dela med mig av? 

1. Ha alltid kontanter, gärna mynt, för automaterna tar inte alltid kort och vill inte ge växel på något större än €5. (Jämrans Via Cavourmaskin!)

2.Ska du åka så pass långt att du behöver åka tillbaks igen (till skillnad från att t ex åka till Piazza del Popolo och promenera tillbaks - mer om det i ett annat inlägg) tjänar du på att köpa en dagsbiljett. 

3. Ta god tid på dig när du åker tunnelbana. Det är inte jättetydligt skyltat och på t ex Termini är det inte helt solklart vilka skyltar som gäller t-banan och vilka som gäller de vanliga tågen.
(Ok, jag vet att jag kan vara lite disträ ibland. Men det var faktiskt inte bara jag som gick fel. Eller så gjorde de andra misstaget att följa efter mig.)

4. Håll koll på vad slutstationen heter på den linje du ska åka, för det är flera tåg på samma perrong. Ibland har stationen två namn, men bara ett visas på skyltsystemet.

Så, igen - ta god tid på dig, läs på och håll ett öga på din väska så kommer det gå strålande. För det är himla smidigt att åka och inte lika mycket folk som man skulle kunna tro. Tja, förutom vid Colloseum då...

Colosseums Metrostation

Psss! Om man tar ”bakvägen” ut vid Colosseum, vilket är en trappa upp, så slipper man slåss med folk för att ens komma ut från stationen, och man får en betydligt snyggare vy.  

Fonträngs de Trevi - en fontän för folket

De flesta av oss som reser brukar ta bilder av saker. Jag är en av dem som reser för att ta bilder.
Att ta själva bilden är målet för resan, vilket ibland kan får mig att bli en smula tunnelseende och missa det uppenbara. Jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Jag har också en tendens att söka mig till de mindre uppenbara turistmålen istället för de uppenbara. Mest för att vid de uppenbara turistmålen samlas alla människor är och jag har lite svårt för människor i stora grupper.

Men, det finns ju ofta en anledning till att vissa turistattraktioner lockar människor. Och när man är i Rom tycker jag nog att man i alla fall ska försöka ta vägen förbi några av dem – eftersom de ligger på bekvämt gångavstånd från varandra.

Att pricka av Pantheon, Piazza Navona och Fontana di Trevi på samma eftermiddagspromenad är inga problem. Fast, att göra dem i ovan nämnd ordning är kanske att krångla till saker en smula – men den rätta ordningen överlåter jag till närmsta guidebok.

Det finns för övrig en tjusning i att gå lite vilse, att våga sig bort från de uppenbara turiststråken - säven om jag inte riktigt lärt mig att slappna av i det ännu.

Det finns så mycket att se och det vackraste kanske finns precis runt hörnet. Det tycker i alla fall jag när det gäller just Fontana di Trevi, eller Trevi-fontänen på svenska. Fast, visst är den pampig. 

Fontänen invigdes 1762 och har fått sitt namn efter området, som heter just Trevi. Den har gjort sig känd för att vara störst, för att vara den fontän Anita Ekberg badade i, och för att man ska kasta ett mynt i fontänen om man vill återvända till Rom.

Det kastas ca 3000 euro i fontänen varje dag och pengarna samlar in och skänks till de behövande i staden.

--::--

Det tog knappt 20 minuter att gå från mitt hotell till Trevi. Eller, skulle ha tagit om jag inte stannade och fotade var tionde meter. Men på vägen passerar man både romerska lämningar, kyrkor – både stora och väldigt små - marmorbroar, valv och trappor. Och som sagt var, jag reser för att fånga bilder, så det gör jag.
Jag är också medveten om att inte alla tycker att en sliten tegeltrappa är det vackraste som finns. Men - min blogg, min estetik. Visst är den fin!?

Knappt 100 meter från Trevi-fontänen, via en liten slingrig gränd, hittade jag ett av mina fotomål på resan, nämligen Scalinata via della Panetteria. En liten trappa som leder till… en mycket stängd dörr. Min mycket oveteskapliga gissning är att det är en dörr som leder in till Palazzo del Quirinale som ni kan se sticka upp där bakom muren. 

Men vad det än är för dörr är det är ett synnerligen vackert litet hörn av Rom. Och förutom en man som passerade med matpåsar och försvann i huset så hade jag hörnet för mig själv och kunde tillbringa en låååång stund med att försöka komponera en bra bild eller två.

Att sedan snirkla mig tillbaks och anlända till Trevi, ja, det var ju en helt annan sak.
Från den oväntade stillheten mitt i miljonstaden till... Jasså, det var här alla andra var? 

Min tanke var att stanna tills lamporna tändes och solen gick ner. Men, jag var ute i alladeles för gid tid och efter en timmes trampande från tass till tass orkade jag inte mer. Hjärnan tröttnar och jag får så attans svårt att fokusera. I efterhand kommer jag alltid på att - hitta någonstans att sitta.
Men det är inte det enklaste. För det är försvånansvärt lite sittplatser runt ett ställe som Trevi. 

Efter att ha flanerat omkring och tittat på folk, tröttnat på att bli armbågad av folk som ville komma förbi – och det kunde de ju glömma, eftersom jag lyckats klämma mig in i ett hörn mellan väggen och en järnkedja – och bara helt enkelt gett upp traskade jag hemåt i skymningen, ändå nöjd med dagens insats. 

Rom efter solnedgången lämnar jag till de som går i par eller grupp eller är lite modigare piggare än mig.

Värmeslag mellan hattaskar och bronsportar

I del ett av min ”Nu har jag gått för långt igen”- serie ska vi idag behandla ett hörn av Rom som egentligen heter Celio och som sträcker sig mellan Colosseum och San Giovanni in Laterano, men som jag kallar ”Mellan Colosseum och världens ände”. För så kändes det när jag gick där, och så kändes det definitivt när det jag ville se inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Som tur är så är ju Rom fullständigt nedlusat med sevärdheter, så det är väldigt sällan man behöver gå någonstans tomhänt. Eller tomögd. Eller vad nu den sevärdighetiska motsvarigheten är.

Ett fiffigt restips är att kolla upp till exempel en tunnelbanestation som slutmål, eller att inte ge sig ut på en 5-kilometersrunda i trettio grader plus när du redan gjort det två gånger samma dag.
Det ger helt enkelt en något mindre gnällig inställning till livet, universum och allting.

Nåväl, har du karta, vatten och bra skor? För nu går vi.

Från mitt guesthouse Residenza Roma Imperiale (som jag gärna vill puffa för eftersom det var fantastiskt) kilade jag runt hörnet (inte på det sättet) och traskade förbi Colosseum bara för att hamna mitt i en busslast turister som inte gjorde sig någon brådska, vilket förmodligen var det vettiga alternativet när termometern stod på 32 grader.
Men jag ville ju förbi! Hade ett mål! Pronto! Och eftersom jag vägrade kliva ner från trottoaren och bli kylarprydnad, så det vara bara att hänga på och sedan bryta sig loss när gruppen svängde av åt fel håll. 

En obskyr absid på Via Claudia

Med Via Claudia (som på ena sidan är full av gamla romerska lämningar) nästan för mig själv konsulterade jag kartan i handen och kartan i mobilen och konstaterade att det bara var att gå rakt fram i ca 500 meter tills jag kom till nåt slags rondellaktigt. Det skulle jag väl klara.

Vet ni hur långt 500 meter är i 32 graders värme? Det är vääääääääääldigt långt.

Mitt mål, basilikan Santo Stefano Rotondo, skulle enligt guidebok och hemsidan vara väldigt lätt att känna igen. Ni vet hur Stockholms Stadsbibliotek ser ut, och för er som inte vet – tänk er en rund hattask i tegel. Easy peasy. Så jag kopplade på falkblicken bakom solglasögonen och kisade mot det skarpa solljuset på jakt efter hattaskar.

Ok, för att vara rättvis så är det inte hemsidans eller guidebokens fel att jag inte ser något i solljus, eller att det visade sig att hattasken blygt gömde sig bakom både träd och byggnadsställningar.
(För att vara ännu mer rättvis så behövdes de eftersom det sprängs och grävs i området för att bygga ut tunnelbanan. Och om jag vore en nästan 1600 år gammal tegelbyggnad skulle jag nog också vilja ha en stötta eller två.)

Så, jag förstår. Men jag tjurade ändå när jag insåg att jag gått för långt och inte hittade ingången. För nu kommer jag dissa Rom och säga att de är bra på mycket – men de är faktiskt ganska dåliga på simpel turistinformation som; ”Psst, jag vet att du står och stirrar på en hög lång mur, men ingången är åt det här hållet. Bara så att du slipper gå en kilometer till i onödan.”

Ja, jag är en gnällig guide. Men jag sa ju det. Varm, gått för långt, besviken på att jag inte fick den där bilden på hattasken jag sett fram emot. Hade ju tänkt lägga upp den och skriva någon klurig referens till stadsbiblioteket. Men icke, sa Sant Nicke. Eller Stefano.

Fick ingen drömbild inne i basilikan heller. Men det var väldigt skönt att komma in från ljuset och värmen. Och att ha stället helt för mig själv för en liten stund. Få känna på stämningen.

Santo Stefano är den första kyrkan i Rom som uppfördes i den runda stilen. Den ursprungliga kyrkan är från mitten av 400-talet men har bättrats på genom åren. Just när jag var där var även interiören en smula hämmad av byggnadsställningarna. Nu gnäller jag igen. 

Är den värd promenaden, då? Definitivt. Även om jag nog rekommenderar att vänta tills de är klara med tunnelbanebygget. Tror att den kommer mer tills sin rätt då. Nu tar byggnadsställningar upp en stor del av utrymmet.
Det finns ändock en luftig, minimalistisk skönhet i byggnaden som är svårt att beskriva, en blandning av väldigt gammalt och väldigt nytt. Jag gillade även portiken som förde mina tankar till en senromersk villa.
Såhär såg jag det: 

Med dagens egentliga mål avklarat kisade jag på jag kartan och såg jag att jag bara var en liten promenad från basilikan San Giovanni in Laterano, en av de största kyrkorna i Rom.

Jag har hyfsat lokalsinne, men uppenbarligen noll ögonmått när det gäller avstånd på kartan. Ok, en kilometer hit eller dit är egentligen inte så långt, men när man är så trött att benen börjar gå åt varsitt håll är det inte riktigt läge för långpromenader. Och när underkläderna börja skära in för att man är svettig i… Äsch, ni fattar.
Och här kunde jag ju inte stå hela eftermiddagen.
Bäst att börja gå.
Akta bilarna...

Även med huvudet under armen och begynnande skavsår är det svårt att inte stanna upp och hänföras längs vägen, oavsett om man vet var man är eller inte. Alla vägar bär till Rom, eller hur? Och lite vilse är också rätt. Eller något sånt.

Jag kom till slut fram till San Giovanni, som är jättejättestor. Och givetvis anlände jag på baksidan och fick gå runt kvarteret. Jepp, inte kyrkan. Kvarteret. Jippie.
Jag kan inte säga att San Giovanni imponerade på mig, men jag gillade vissa detaljer. 

Som de ängelprydda valven och bronsdörrarna som ursprungligen satt på Curian (typ riksdagshuset) på Forum Romanun på Julius Ceasars tid. Tanken att Julius Ceasar kanske har rört vid denna dörr kan få mig att bli smått knäsvag. 

Eller så skyller jag på värmeslag. Definitivt värmeslag.


Nu var det dags att gå hem. Och om jag inte varit så hjärntrött hade jag kunnat konstatera att det var ca 200 meters promenad genom den gamla romerska stadsmuren till närmsta tunnelbanestation som skulle kunna hosta upp mig på trappen till mitt hotell. Eller i alla fall på krypavstånd därifrån.
Men, tyvärr har min utbrända hjärna en tendens att lägga av när jag behöver den mest och som de säger; är huvudet dumt får kroppen lida.

Så, istället för att åka tunnelbana – eller sätta mig och ta ett mellanmål - släpade jag mina zombielemmar de nästan 2 kilometrarna åt först fel håll och sedan längs en lååååååång raksträcka med Colosseum i fonden, då visste jag i alla fall att jag gick åt rätt håll.

När jag väl matad och duschad ramlade omkull i sängen med AC’n flåsandes på -25 grader lovade och svor jag på Santo Stefano personligen att jag aldrig, aldrig skulle gå ett steg mer i onödan.

Ett löfte jag lyckligtvis glömde bort till nästa dag.