Katedralen i Rouen

En av anledningarna till att jag valde att lämna Paris på den här resan var att jag ville se en av de stora gotiska katedralerna som ligger i städer på bekvämt pendlaravstånd från huvudstaden.

Amiens, Reims och Chartres pockade på uppmärksamhet, men det som fick mig att välja Rouen var Monet och hans serie målningar av katedralens västfasad i olika ljus.

Katedralen i Rouen är stor. Och helt makalöst besmyckad. Den ligger också på ett litet torg, så det är knepigt att få med hela fronten på en bild. Som ni kommer att se.

Byggnaden som står här idag påbörjades på 1100-talet och som så många andra har den byggts ovanpå en äldre kyrka som funnits här sedan 300-talet.
Ser man det ur svenska perspektiv är det ganska otroligt då vi ju inte ens blev kristnade förrän 1100-talet, och då hade Européerna hållit på med sånt här i århundraden.

Rollo döptes och begravdes i katedralen (han begravdes alltså i den gamla kyrkan som stod här på 900-talet), som också heter Notre Dame - för att inte förväxla den med Saint-Ouen eller Saint-Maclou. Som båda är goda katedralkandidater i gotiskt överdåd.

Nåväl. Min upplevelse av kyrkan var en massa "Wow!! och "Oj!". Starkare uttryck vågar jag mig inte på när jag besöker en helig plats. Men den halo som uppstod mellan tornen fick mig att dra efter andan och bli lite blank i ögonen.

Om man ska besöka Rouens katedral - och det ska man - så gör man det bäst i två omgångar. På förmiddagen gör man ett besök inuti kyrkan, beundrar rymden, den stilrena gotiken och i mitt fall orgelstämningen.

Sedan äter man lunch, utforskar resten av staden - och det är en stad gjord för stros och upptäckt - för att sedan återvända på eftermiddagen då solen lyser upp fasaden så att alla skulpturer och utsmyckningar kommer till sin rätt.

Jag är inte säker på att jag gör katedralen rättvisa med mina bilder, men jag vill i alla fall ge er ett smakprov.

Varsågoda:

Gågatan Rue du Gros Horloge leder fram till Katedralen som ni skymtar till vänster.

Det var svårt att inte bli hänförd av denna syn.

Det var ännu svårare att få med hela fronten på en bild.

Inne i kyrkan tycks taket sväva.

Utsmyckningarna fortsätter, här i form av en skulpturutställning.

Tänk att allt detta är gjort för hand. Varenda sten, vartenda akantusblad, varenda fog. Allt!

En annan utställning ville få oss besökare att tänka efter hur vi förhåller oss till världen omkring.

Färger, former, perspektiv - enhetligt, men ändå så varierande.

En känsla av evighet, men på ett tryggt sätt. Som en försäkran om att vissa saker består.

Det är trösterikt, tycker jag. I en värld där allting snurrar allt snabbare.

Små och stort. Måhända är en av knattarna en ny Monet?