Memento Mori

Vi är kvar i Rouen, och nu traskar vi ut i solljuset och beger oss mot nästa stora kyrka - Saint Maclou.

Längs med katedralens norra långsida trycker sig en korsvirkeshuskantad gata som heter Rue Saint Romain, och för en glad fotoamatör som mig är det lite som att komma till himlen.

Det är snett och vint, urådrigt och uppiffat. Inte en rät vinkel i sikte. Utom på katedralens imponerande vägg, men den är så grå och massiv att man automatiskt vänder blicken mot de små husen som kurar i dess skugga.

Och tur är väl det - för annars skulle man missa en liten "genomgång" som ger Mårten Trotzig en god kamp om att vara den trängsta gränden i världen.

Väl ute på andra sidan undrar man var i sjutton man är, och om man är som jag går man runt kvarteret och tar ett varv till.

Det är lätt att gå vilse i Rouen. Alla gatorna är - förutom jättefina - väldigt lika varandra, och medeltidigt slingrande.

Saint Romain är ganska rak, tack vare att den som sagt följer katedralens sträckning. Och om man bara traskar rakt fram utan att låta sig distraheras kommer man utan problem fram till Saint Maclou.

Jag har dåligt med bilder härifrån - dels för att nästan hela kyrkan höll på att restaureras och var gömd bakom byggnadsställningar och plank. Men också för att mitt kamerabatteri tog slut när jag tagit en annan omväg och skulle bara...

Till saken. Saint Maclou började byggas i mitten av 1400-talet. Innan dess fanns det som vanligt en äldre kyrka - och det fanns även något annat, mycket "intressantare".

Nämligen en pestkyrkogård. Och den, gott folk, finns kvar än idag.

Det som började som ett enkelt benhus för de döda fick byggas ut, och slutade som en helt litet kvarter. Tvåvåningslängan i svartvitt korsvirke är fullkomligt överöst av symboler för döden.
Många av de gamla statyerna som snidades för århundraden sedan har förlorat huvuden och armar - men döskallar, ansikten i gravkransar och diverse andra symboler tittar ner på oss och manar oss till att minnas döden.
Memento Mori.

Idag håller universitetets konstskola till här, men trots att livet och kreativiteten verkar innanför de väggar som en gång höll de dödas ben, och trots att innergården fylldes av kameraklickande turister så vilar det en behaglig tystnad över Aitre Saint Maclou.

Gå hit, låt dig hänföras och kom ihåg livet - för döden finns alltid med dig.

Rue Saint Romain med Saint Maclou's spira som kikar fram

Tittut! Tur att jag bara åt två en pain au chocolat på vägen hit.

Saint Maclou till höger. Den enda biten som inte var bakom plank.
Ingången till Aitre Saint Maclou är i de låga husen rakt fram i mitten. 

Ok, en liten bit av "rumpan" var naken också. En av katedralens spiror i fonden. Så nära står de, kyrkorna. 

Panoramabild av innergården på Aitre Saint Maclou.

Varje stolpe och varje fris är utsmyckad av snidade träfigurer.

Döskallen, klockan, korset och kransen förstår jag. Men hinken?

Kanske står det något i hans bok om medeltida hinksymboler?

Aitre Saint Maclou blev omgjort till en pojkskola på 1700-talet.
Kan tänka mig att de tyckte det var kul att skrämma upp varandra med spökhistorier.
Och det var nog knappast fridfullt på gården under rasterna. 

Inte konstigt att Jesus ser så plågad ut.