Konståkning till fots - därifrån till evigheten. (Och tillbaks igen...)

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mina känslor inför den sista av mina Rompromenader utan att låta gnällig och otacksam. Tror inte det går att undvika. 

Om jag säger såhär – ni äter något, och blir matförgiftade. Visst tar det ett tag innan ni vill prova att äta det igen? Att ens tänka på det där skapar en lätt känsla av illamående. Eller hur?

Lite så är det. När jag tänker på den kvällen så återupplever kroppen hur det kändes där och då.
Fast, jag var inte illamående. Tack och lov. 

Men jag var helt slut, hade ont i kroppen efter de intensiva dagarna och hade ju redan på förmiddagen traskat en promenad på ca 4,5 kilometer. Vilket iofs inte är mycket. Men det finns säkert en matematisk formel som räknar ut hur mycket längre 4,5 kilometer är i 32 graders värme.

Eller 34 grader som termometern hade släpat sig upp till under eftermiddagen medan jag gömde mig i mitt svala mörka rum och funderade på att överge alla planer och stanna på rummet.

Men, se, det fanns en 'måste se'-punkt kvar på min lista som jag skjutit upp. Lite på grund av dålig planering, lite på grund av de något förvirrande öppettiderna.

Vad var då så viktigt att jag behövde släpa ut min protesterande kropp – och er - på ytterligare en promenad?

Jo, det ska jag tala om. Jag ville se en målning av Caravaggio. 

Och min plan var enkel. Spara på fötterna. Ta metron till Piazza del Popolo (Flaminio) och sedan gå till Spanska Trappan och ta metron (Spagna) tillbaks till Termini. Easy peasy.

Förutom den lilla detaljen att just denna dag, torsdagen den 13 juni i herrens år 2019 var just hållplatserna Spagna till Flaminio stängda. Och där satt jag med mitt Metrokort. Som inte ens dög till att fläkta sig med. 

Nåväl, these feet were made for walking, som de inte sjunger i visan. Så, det var bara att hänga på sig ryggsäcken, packa den full med kameror och vattenflaskor och ge sig av.

För att inte lägga mig i ett hörn och gråta innan jag ens börjat, delade jag upp promenaden i flera etapper med tydliga delmål. (Ursäkta den ihoptryckta texten, men jag förklarar mer nedan.)

Etapp 1: Termini till San Carlino. Med ett stopp för att kolla in det romerska badkomplexet som delvis gjorts om till kyrka.

Etapp 2: San Carlino till Piazza della Trinitá del Monti. I princip en enda lång gata men väl framme skulle jag befinna mig ovanför Spanska Trappan.

Etapp 3: Piazza della Trinitá till Piazza del Popolo. Promenaden skulle ta mig högt över Roms hustak och ge fantastisk utsikt.

Framme vid Caravaggio. Hurra! Och sen var det tillbaks också, ja… Nåväl…

Etapp 4: Piazza del Popolo till Spanska Trappan. Kanske hitta en glass eller en bit mat på vägen? Eller bara en bänk där jag kunde sitta, dricka vatten och glo på folk.

Etapp 5: Spanska Trappan till Termini. Ingen idé att stanna på vägen. 2,3 kilometer hem, bara att fokusera. Ett kvarter i taget.

Känns det lite långt? Det kan jag förstå. Jag grät faktiskt en liten skvätt på väg tillbaks när fötterna skrek och det kändes som om jag inte skulle orka ta ett steg till. Orkade inte ens vifta efter en taxi.
Då vet man att man är slut som artist.

Det tog mig lite över tre timmar från start till mål och låt mig säga att Rom må ha gratis vatten, men de är notoriskt dåliga på sittplatser för nyss fyllda 50-åringar som råkar väga några kilo för mycket och som hade en mycket begränsad mängd reskassa kvar. 

Jag kommer inte dela upp detta blogginlägg, och varnar redan nu för att det är lågt. Om ni händelsevis skulle ha missat det.
Såpass att inte hela bloggen syns i förhandsvisningen. Håll utkik efter en liten orange text där det står "läs mer".

Det går bra att sätta ett bokmärke och dela upp läsandet om ni behöver ta lite vatten eller lägga er en stund.

Ni har min fulla förståelse.

Men, med denna brasklapp utdelad – ska vi ge oss av?

Etapp 1: Termini till San Carlino.

Mitt emot Termini – på andra sidan bussterminalen – ligger det en samling byggnader som en gång i tiden var Roms största badhus – Terme di Diocleziano. 

Badet, som öppnades år 306, är idag hem åt Museo Nazionale Romano. Det finns en trädgård där man kan se lite antika rester, som gravstenar, en fontän och en och annan pelare.
Det är gratis och trevligt, men om man vill se resten av museet – som för övrigt verkar jätteintressant – kostar det en liten slant.

I badhusets före detta tepidarium (ljumbad) och frigidarium (kallbad) huserar numera kyrkan Basilica di Santa Maria degli Angeli e dei Martiri. Maria, änglar, martyrer, ni fattar.

Den ritades av bland annat Michelangelo och uppfördes på 1560-talet.

Om ni läst mina tidigare blogginlägg så vet ni att jag har åsikter om stort och barockt. Här fick jag dock äta upp min egen hatt – om jag haft en – för nog var det stort. Och nog var det barockinslag. 

Men kanske var det känslan av att vara inne i ett gammalt romerskt badhus, eller så var det bara det luftiga intrycket – men kyrkan fick mig att känna. Något. Alldeles. Underbart. 

Så – mitt tips. Om ni av någon anledning anländer till Termini för att till exempel byta tåg och bara har en timme i Rom – gå hit. Här får ni antikt badhus, kyrka av Michelangelo och modern konst i ett nätt litet kinderägg. Ok, kanske inte så nätt. Men… behändigt?

Den moderna konsten jag nämnde? Jo, konstnären Igor Mitoraj har skapat detaljer som ängeln i bronsdörren, och Johannes Döparens huvud i ett sidokapell. Vackert, suggestivt och bara lite...brutalt. 

(Bara som en parantes så har Mitoraj även skapat en fallen ängel som ligger på grästmattan vid lutande tornet i Pisa. Very touristy! Och ser ni att det är samma fyrkant med ansikte i denna vinge som den på dörren? Det var Cat som påpekade det och satte mig på rätt spår. Tack!)

Med ett leende på läpparna steg jag ut från kyrkan, tog mig runt den mycket trafikerade Piazza del Reppublica, traskade nedför Via Nazionale där jag sicksackade mellan turister, romerska damer på väg hem med sina shoppingkassar, och män som pratade i mobil och tog upp hela trottoaren. 

Efter att ha stannat och kikat lite i skyltfönster svängde jag in på Via delle Quattro Fontane. Nu börjar promenaden på riktigt. Och bilden är lite missvisande, det är rätt gata, men vi ska åt andra hållet. 

Härifrån var det raka vägen. 1 km rak väg för att vara exakt. Hälften uppför och hälften nedför. Slutmålet på etapp 1 – San Carlino, eller San Carlo alle Quattro Fontane – ligger nämligen på toppen av en kulle där två vägar möts. Här har man skaplig utsikt åt fyra håll. 

Namnet, quattro fontane, kommer från de fyra skulpterade fontäner som pryder husväggarna i korsningen. Fontänerna i sig representerar fyra floder som alla varit viktiga för Rom.

Och här ligger då alltså min lilla barockpärla, kyrkan San Carlino av Borromini. San Carlino är för övrigt ett smeknamn som kärleksfullt anspelar på kyrkans kompakta format. 

Den förtjänar ett alldeles eget inlägg. Men vad jag kan säga är att den är synnerligen svårfotograferad utifrån eftersom den sitter i hörnet av denna livliga korsning, full av både trafik och turister. Och trottoarerna är pyttesmala. Det är med liv och lem som insats som man försöker fånga den. 

Dessutom var kyrkan stängd. Så, ingen idé att dröja. Häng med, nu går det nedför! 

Etapp 2: San Carlino till Piazza della Trinitá del Monti.

Inte jättemycket att säga om den här sträckan. Vilket förmodligen är en smärre hädelse. Den är iofs smockfull med butiker, tavernor och gelaterior. Enligt kartan finns det även trädgårdar, men då det inte stod på min agenda kan jag inte säga något om dem.

Men jag puffar lite för Palazzo Barberini, som jag i alla fall passerade och la märke till. Det är ett barockpalats med en konstsamling. Och trädgård. Säkert värt ett besök. 

Härifrån är det annars inte jättelångt till Trevi. Det är bara att ta en skarp vänster. Men nej, vi ska inte dit igen. Någon måtta på alla vägar bär till får det vara. 

Vad jag kan säga är att jag var jättetörstig och hade redan bälgat i mig min sista vattenflaska. Och då hade jag ändå stannat och köpt en extra. Jag var tydligen inte ensam, om papperskorgen är något att gå efter. 

Men försök ignorera den torra strupen. Nu är vi nästan klara med etapp två. Jag ser ljuset, Jonathan!!!

Trappan vi ser är inte den spanska, men det är trappan upp till kyrkan Santa Trinitá dei Monti. En kyrka som tronar på piazzan med samma namn varifrån den Spanska Trappan slingrar sig ner till gatan långt nedanför. 

Etapp 3: Piazza della Trinitá till Piazza del Popolo.

”Åka till Rom, gå hela vägen hit i värmen och ta kort på en lyktstolpe? Är du inte riktigt frisk?” Hör jag er säga. Och i den värmen är det väl diskutabelt.

Men, jag var ju liksom inte ensam. Och jag vill inte göra som de andra ibland brutalt oartiga turisterna och armbåga mig fram, välta små farbröder och skapa dålig stämning bara för en bild.

Väntade (ganska) snällt på min tur och fick en bild uppifrån. Trängdes bara lite, men drog mig sedan undan till ett hörn under ett träd. Åh, ljuva skugga. En liten kvällsbris hade ju inte skadat. Men, man kan inte få allt.

Till vänster i bilden nedan ser ni en av de många obelisker som snoddes hämtades från Egypten och fraktades hit under romarriket. Ni kan också se den stängda nedgången till Metron. Morr.

Härifrån var det ju bara ca 900 meter kvar till Piazza del Popolo. En baggis. Så, jag gick.

Och gick.

Och jag gick… men för bövelen…

Åh, titta! Peterskyrkan! Nähä… äsch! Jaha, det är den i bakgrunden? Så klart!

Det kan vara svårt att se ibland, för Rom har ett lätt överflöd av kupoler. Men Peterskyrkan är den största. Även om Tempietto var först. Så det så!

Efter att ha gått i ca 100 år och ibland stannat upp för att beundra utsikten, och samtidigt passerat villor tillhörande familjen Medici och strukit längs kanten på den massiva parken som omger Villa Borghese anlände jag äntligen ovanför Piazza del Popolo. Med betoning på ovanför. 

Åh, ni vet den där känslan när man tror att man är framme men det visar sig att, näha, det är en bit till och man måste samla ihop sig och inte känna sig besegrad? Nu hade värmen och tröttheten börjat slå till på allvar och för att inte tala om vad mina fötter och ben tyckte om stolleprovet.

Nåväl, nästan framme, kunde för sjutton gubbar inte ge upp nu! Det var bara till att hitta en väg ner som inte innebar att bli kylarprydnad på en trimmad Alfa Romeo.

Och... Jag lyckades! Jag hittade en trappa och slingrade mig ner i säkerhet på fast och ganska platt mark. Fick hoppa undan en vespa eller två, men, when in Rome...

Nu skulle jag bara hitta kyrkan där Caravaggio höll till och allt skulle vara frid och fröjd.

Tio svettiga minuter senare och jag nedkallade förbannelser över  Caravaggio, Tom Hanks och filmen Änglar och Demoner. ”Min” tavla befann sig nämligen i samma kyrka – Basilica de Santa Maria del Popolo – som Robert Langdon hittar den första Berniniängeln. Tror till och med målningen fladdrar till i bild.

Meeeen… i filmen ser det ut som om de smiter in i huset till höger. Och där fanns det inga målningar. Bara suckande poliser. För, kyrkan gömmer sig nämligen på ”fel” sida. Om man står med näsan mot Piazzans tvillingkyrkor (och en obelisk) så ligger kyrkan på vänster sida. Väldigt väl undanstoppad måste jag säga.

Inte tillräckligt för att hålla folk borta, dock. Med folk menas turister. Sådana som jag. Och som vi redan avhandlat så kan det vara ett opportunistiskt släkte. Så även jag när det bjuds.

Målningen – som egentligen är två, men det är Petri korsfästelse som är den riktigt kända – hänger i ett litet kapell stort som ett normalt badrum. Som ett normalt badrum är det inte anpassat för mer än två till tre personer åt gången och till skillnad från sagda badrum är det mörkt.

Vad är det för speciellt med just denna målning då, frågar ni er? Förutom att Caravaggio var en synnerligen fantastisk målare? Och att jag tack vare just en fråga om dessa tavlor på en tenta fick  MVG i Konstvetenskap?
(Det finns en dokumentär om honom att se på SVT Play fram till september om ni är intresserade).

Jo, grejen är att tavlorna sitter just där de sitter. In situ, som man säger på arkeologiska. Och Latin. Det betyder att objektet inte flyttats utan befinner sig på sin  ursprungsplats.
Så många stora verk har flyttats till museer, men här kan man se tavlorna på den plats de var skapade för. Och med lite fantasi kan man ana hur de måste ha framstått som ganska skrämmande och nästan magiska i det fladdrande skenet från levande ljus.

Caravaggio till vänster och höger (utanför bild). Tavlan i "mitten" är Jungfru Marie Himmelsfärd av Carracci

Petri Korsfästelse 

Pauli Omvändelse

Så, därför stod jag, i dåligt ljus och ännu värre vinkel, och trängdes med alldeles för många turister på ett icke corona-säkert avstånd. Några av dessa turister matade en liten dosa med mynt, och en lampa tändes i badrummet kapellet i ca 30 sekunder under vilka ljudet av kameraklick nästan lät som en bisvärm. 

Jag hörde en kvinna prata entusiastiskt om tavlorna på tyska och var glad att någon mer än jag var här för att se konsten, inte bara en till sevärdhet att pricka av på listan. 

Jag försökte står där och bara ta in målningarna, för fy tusan vad det är skillnad att se konst ”live”, men det var allt annat än rofyllt. Så jag passade på att klicka när nästa mynt trillade i och gick sedan för att leta reda på Bernini-ängeln. 

Den gömde sig i ett hörn i ett avspärrat kapell, och var likt de andra skulpturer av Bernini jag sett i Rom alldeles utsökt delikat men så mycket mindre än jag förväntat mig.

Rom utanför kyrkan var dock mycket större än vad en trött kinna kunde önska sig. Och ingenstans att sitta fanns det i skuggan på detta enorma ovala torg (som är väldigt fotogeniskt när man inte är övertrött och inte fattar att jätteporten man gick igenom förut i Jakten på den Försvunna Kyrkan en gång var en del av - ja, ni gissade det - Aurelianusmuren!). 

Men nej, det där med porten gick mig helt förbi. Och även om jag var nöjd med att ha sett tavlorna så...ville jag bara hem. Och inta horisontellt läge tills det var dags att gå till flygplatståget.

Fast, om jag nu ändå var här så skulle jag banne mig se den förbaskade Spanska Trappan nedifrån också. Kanske skulle det muntra upp?

Sedan kunde jag försöka hitta en buss eller taxi eller triumfvagn - vad som helst, bara det rörde sig utan hjälp av mig.

Etapp 4: Piazza del Popolo till Spanska Trappan.

Efter att ha stöttat det lokala kriminella gänget och köpt en illegal flaska vatten för en euro - (för även om jag gärna använde vattenpumparna drog jag min gräns vid fontänerna. Till skillnad från Mr Green här) - försökte jag styra mina trilskande apostlahästar förbi Piazza del Popolos ikoniska tvillingkyrkor ,som båda heter Maria i förnamn, och mot Spanska Trappan.

”Men varför satte du dig inte någonstans och vilade?” frågar du nu och ja, det är en mycket befogad fråga. Varför gjorde jag inte det om jag nu var så trött och öm i fötterna?

Svaret är att jag blir lite dum när jag är blir övertrött. Eller mer än lite ibland.

Jag funderade på det, tro mig, men jag rann av svett, var röd som en pommodoro i ansiktet och alla ställen jag passerade såg väldigt romantiska ut och hade en meny som började på tvåsiffriga eurosar. Inget för en ensam fattig svettig tomat-tant. 

"Snabbmatställena och kaffekedjorna, då?" Flikar du uppmärksamt in. Och det är en bra idé i sig. Men tyvärr, de hade väldigt få sittplatser, och de som fanns var ockuperade av turister som inte såg ut att ha nämnvärt bråttom någonstans. Och varför skulle de? De hade ju mat, AC och en plats att sitta.

Och, som jag redan nämnt, Rom kan inte det där med bänkar på allmänna platser. Men, det kanske går att sitta i trappan, tänkte jag? Så länge man inte äter. För det kostar 900 euro i böter. Eller var det 90? Mer än jag hade på fickan i alla fall.

Och visst fanns det plats i trappan när jag väl kom fram. Men att ta sig dit utan förut nämnda vältande av diverse medmänniskor var mer än jag orkade räkna ut. Så jag stod i folkmyllret nedanför trappan  och funderade på vad grejen var. Jag som ändå gillar trappor borde väl vara imponerad. Men… nä. 

Men, jag var som sagt var slutkörd och hangry och kanske den gör sig bättre på våren när det blommar och...

Fast vänta nu… det händer någonting…?

Plötsligt började en massa män i svarta kostymer med bestämda miner fösa bort folk från trappan. Det fick mig att stå kvar en stund. Vad var på gång? Maffia business? En uppgörelse mellan Armani- och Guccianhängare? 

När trappan var tömd på folk kom plötsligt en fotograf och hans trogna medhjälpare susandes genom folkvimlet. Halsar sträcktes och huvuden vreds. Mobiler höjdes för att fånga något som ju kunde vara intressant.

Fotografen och medhjälparen klättrade upp för trappan. Fotografen fotograferade och medhjälparen snurrade på sitt paraply. Fotografen tittade i sin kamera och såg viktig ut. 

De pratade. Och sedan väntade de. 

Det gjorde vi andra också.

Efter tjugo minuter av väntande - under vilka jag hade lokaliserat ett museum tillägnat Byron, Keats och Shelley som jag gärna vill besöka nästa gång - hade mina fötter fått nog. Så jag övergav väntandet. Och trots intensivt googlande dagarna efter vet jag fortfarande inte vad som hände där i den Spanska Trappan.

Och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Allt jag ville var att komma hem och jag började stappla framåt, för nu hade jag så ont att jag fick peppa mig att gå fram till den där skylten, eller nästa korsning och så vidare.

Stannade till på ett PAM (ett snabbköp) och bunkrade upp med pastasallad och vatten. Och salta chips - för även om det låter som en dålig ursäkt så är det viktigt att fylla på saltförrådet när man svettas och dricker mycket. Det bästa är att hälla lite salt direkt i vattnet. Men... chips... 

Så, nu hade jag inte bara mig och fötterna och kamerorna att släpa på, utan även en kasse med vatten, mat och chips. En kasse som i mitt befintliga tillstånd var ofantligt tung. Det var såååå synd om mig. 

Och där, nästan framme vid rumpan på Santa Maria Maggiore - där jag visste att det bara var ett drygt kvarter kvar till Termini - fick jag en verklighetscheck som hette duga. 

Jag passerade en stor pampig byggnad som på kartan heter någonting med Ministero, som jag helt enkelt gissar att det betyder någon form av departement. 

Från ett hörn på trottoaren mitt emot närmade sig ett antal män och kvinnor, somliga i orangea västar med text på. Alla under samlad tystnad. 

De höll upp sina händer - som var målade röda - framför sig och ställde sig på rad, vända mot huset. I ett par minuter stod de bara där. Människor stannade upp och tittade, ingen sa någonting och en märklig stillhet vilade över sommarkvällen. Sedan vände de sig om och försvann iväg, lika snabbt som de kom, och livet rasslade vidare tillsammans med en buss som passerade.

Jag skämdes. De röda händerna hade varit en manifestation för migranters rättigheter, förstod jag när texten på västarna sjönk in. Migrera för att leva, inte för att dö. 

Och där stod jag och tyckte synd om mig. En västerländsk turist med tillåtelse att röra mig fritt var jag vill (nåja), med en kasse i handen full av mat och vatten och ett kvarter från en dusch, en säng och en AC. Visst hade jag ont som...bara den i fötterna, ryggen var av på tre ställen och svettskavsår hade börjat blomma upp på obekväma ställen. Men...

Med perspektiv på livet försökte jag ta vara på den där sista, faktiskt ganska underbara kvällen i Rom. Men, jag nekar inte till att det var med en suck av lättnad jag ca 15 minuter senare stapplade igenom Termini, tog en lång dusch, och sedan ramlade raklång på sängen – efter att ha dängt i knät i sänghörnet för sista gången.

Morgonen efter var jag tacksam för att det bara var 50 meter att gå till flygplatståget - Leonardo Express - och lastad ombord i ljuvlig svalka (temperaturen på fredagen utlovades att nå upp till 37 grader) kände jag mig redo att säga Arrividerci, Roma. 

Genom fönstret kunde jag vinka hejdå till både vattentorn, portar och pyramider, flygplatsen kändes som att anlända till framtiden, och hemresan minns jag som både smidig och bekväm. 

Känner att avslutningen på inlägget blev lite rumphugget. Men, jag tror både jag och ni har fått nog nu, för en stund. 

Tack, tack och grazie mille till er som följt med, jag hoppas att ni kanske också kan bli inspirerade att gå för långt. För, ömma fötter och skavsår åsido, det kan vara alldeles underbart.