Så jag tänkte jag skulle lägga upp några bilder för att försöka förklara varför jag blev så förälskad. Och inte blev det minsta besviken när jag besökte den i oktober 2016.
Det började iofs redan våren 2001 när jag läste Konstvetenskap på Linköpings universitet. Under den andra delkursen hamnade vi efter att ha betat av gotik och renässans i barocken.
Det var otaliga namn och årtal att hålla reda på. Målare, skulptörer, arkitekter och deras skapelser.
Många har fallit i glömska, och gjorde det redan efter att tentan var skriven.
Men San Carlo alle Quattro Fontane stannade i minnet. Och på tungan. Prova att säga det på överdriven italienska. San Ca-rlo, al-le, qua-ttro, Fon-tane. Betona varje stavelse, smaka på vokalerna likt ett fint vin, och låt konsonanterna dansa runt dess rundhet.
Så känns San Carlo, eller San Carlino som den också kallas, för mig. Ritad av Francesco Borromini, som fick uppdraget att klämma in en kyrka på en liten och oregelbunden tomt på toppen av en kulle. Vilket han gjorde och kyrkan invigdes 1646.
Borominis kännetecken - att låta konvexer och konkaver mötas - dominerar kyrkans fasad, som inte slutfördes förrän 15 år efter hans död. Kyrkan är tillägnad Carlo Borromeo (en helgonförklarad kardinal), och namnet Quattro Fontane är inte en felstavad pizzabeställning utan syftar till de fyra fontäner som pryder väggarna i korsningen. Ni kan se en på bilden nedan.
Kyrkan ligger i ett hörn med en livligt trafikerad korsning precis utanför. Det kan vara värt att nämna att när man kommer ut ifrån halvdunklet i den obarmhärtiga Rom-solen har du ca 15 cm trottoar att balansera på nedanför kyrktrappan. Så, var försiktig.
Inuti kyrkan har Borromini använd just det konvexa och konkava för att skapa symmetri. Kolonner med jonisk-inspirerade kapitäl lyfter blicken till den tjocka slingrande frisen, varpå halvkupoler klädda med blommor vilar. De i sin tur stöttar det välvda taket som tycks sväva där ovanför oss, buret av ljuset som strömmar in genom kupolens fönster.
Där symmetrin var omöjlig på grund av planlösningen skapade Borromini överraskande detaljer, som det här "hålet" med en balkong. Det sitter på sniskan, men det märks inte. Genialiskt.
Jag vill be om ursäkt för kvaliteten på vissa av bilderna. Det var lite knepigt ljus. Min kamera har dessutom gult som absolut favoritfärg och försöker därför få in så mycket av den som möjligt medan jag försöker ta bort den. Vi för en ojämn kamp och därför skiljer sig bilderna i färg.
Men de dominerande färgerna är vitt och guld. Det ger ett väldigt rent uttryck. Ögat får en chans att se formerna på ett sätt än i en mer färgglad kyrka.
Förutom själva kyrkan, som har den ungefärliga ytan av ett väl tilltaget vardagsrum, kan man även besöka den mycket lilla klostergården i två våningar samt kryptan.
Det som är lite ovanligt är att väggarna som omger trappan på ett par ställen är öppen och ger besökaren en tydlig vy av trappans mycket smäckra design.
Denna smäckra design gjorde i alla fall mig både hänförd och lätt skräckslagen. För, efter att ha sett den inser jag att den ser ut att vara gjord av två smörgåsrån och nu ska jag gå uppför?
Det var ok innan, när jag bara tyckte det var trångt och ville ha ett handtag och inte visste hur tunn den är. Iiiiihhhh!
Nåja, upp kom jag och vad jag vet så finns trappan kvar för att föra nya besökare i säkerhet både uppför och nedför.
Det fanns mer att se, kyrkan verkar ingå i ett komplex av byggnader som i alla fall förr var ett kloster. Genom ett fönster i en blockerad korridor kunde man se en större gård med palmer och citrusträd.
Korridoren i sig liknade inte alls resten av kyrkan, men var för den delen inte mindre vacker.
Nu kanske ni förstår varför jag tjatar. Eller kanske inte. Men, oavsett vilket så hoppas jag att ni uppskattade besöket.
(Psst, vill ni se lite fler bilder eller kanske kolla på planlösningen, klicka här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar