Torn, murar och allmän snurrighet del 2

Kort uppdatering för er som kastar er in utan att ha läst del ett. Vilket inte är ett måste. Det kommer inget test i slutet på bloggen.

Jag hade alltså gått från mitt hotell vid Termini, Roms största järnvägsstation, via romerska murar, stadsportar och tempel, förbi vattentorn, spårvagnstorg och pilgrimsskyrkor för att äntligen – igen – anlända till San Giovanni in Laterano.

Någon gång kanske jag går dit utan att redan vara halvt utmattad och faktiskt uppskatta det jag ser – som det här kassettaket i ett av gravkoren – utan att sucka ”Stort, barock, en massa guld, orkarnte!”

Nu kanske ni har fått intrycket av att jag inte gillar barock. Lätt hänt så mycket som jag gnäller på det. Men, se, jag har en mycket svag punkt för en viss typ av barock. Den ljusa nakna arkitektoniska som i San Carlo alle Quattro Fontane av Borromini där den kommer till sin rätt. Hmm, får nog göra ett inlägg om den framöver. Men här är en bild för referens. 

Jag är ändå mer förtjust i den romanska stilen och medeltidens bildspråk och skulpturala uttryck, och det var det jag var ute efter. För, i San Giovannis korsgång som påbörjades av Pietro Vassaletto år 1222 finns det skulpturala utryck i överflöd.

Till min stora glädje stämde informationen från hemsidorna denna gång och korsgången var öppen för besök mot en liten avgift på €5. Vilket det definitivt är värt om man som jag blir snurrig i knäna av mosaikprydda pelare i cosmatisk stil.

Aha, där var ett nytt konstigt ord! Namnet kommer efter Cosmati, 1100-talets trendsättare. Ni kan läsa mer här, men i korthet är det en dekorativ stil som är typisk för italiensk medeltid och som oftast förekommer i ”slingriga” golvinlägg i kyrkor eller som i fallet i San Giovannis korsgång, som en slags stjärnmönstrad mosiak i rött, blått, vitt och guld.

Äsch, jag lägger upp lite bilder så ni förstår vad jag menar:

Kom på att jag kanske ska förklara vad en korsgång är, om någon händelsevis inte vet. Det är en pelarprydd och takförsedd gång som omsluter en trädgård på fyra sidor och som användes för diverse ändamål, allt från att skriva böcker till att bara promenera. 

I denna korsgång förekommen pelare i par, och i många olika varianter, några med och några utan mosiak. 

Den cosmatiska stilen hämtar inspiration från Konstantinopel och Egypten. Vilket förklarar närvaron av världens gladaste sfinx. 

 Det här är ett ställe man kan förlora sig i i timmar, det finns så mycket vinklar och detaljer att se. Jag gick nog tre eller fyra varv runt innan klockan - och vakten - påminde om att de skulle stänga för siesta. Eller vad det heter på italienska. 

Kan nämna att det finns toalett här. Gratis. Och trång, men den funkar bra när de fyra liter vatten man bälgat i sig bestämmer sig för att komma ut. Som om man inte redan hade svettats ut dem...

Nej, det där är inte toaletten. 

Med själen påfylld av stenig skönhet drabbades jag av ett oförklarligt sug efter spiralmakaroner. Jag stillade det med ytterligare lite vatten och funderade på om jag skulle ta en lunch innan jag besökte delmål två, huset snett mitt emot som innehåller Scala Santa, den heliga trappan.

Hittade inget ställe som serverade just spiralmakaroner, så jag bestämde mig för att beta av heligheterna innan jag återvände till hotellet, för runt stationen fanns det fler matställen än en hungrig resenär kan önska sig.

Så, vad är då Scala Santa? Det är, som namnet antyder en trappa. I praktiken är det faktiskt tre, två uppför och en nedför. Men det är bara en som räknas.

I denna trappa finns enligt ”traditionen” - ni får grabba tag i närmsta saltkar om ni behöver, men jag återger bara vad jag läst mig till – trappsteg från Pontius Pilatus hus i Jerusalem. De samma trappsteg som Jesus gick under sin sista dag, där han fick sin dom. Trappstegen fraktades till Rom under överseende av Santa Helena, Konstantin den Stores mamma.

Uppför denna trappa går de troende på knä under bön. Jag, som kan beundra deras hängivenhet men inte känner samma passion, tog trappan där man får använda fötterna som en vanlig dödlig.
Det betyder inte att det inte kändes i knäna, men någon måtta får det vara.

Väl uppe väntar Sancta Sanctorum, det allra heligaste. Det är kapell med reliker. Bland annat finns en ikon föreställande Jesus som enligt traditionen – igen – påbörjades av St Lukas och avslutades av en ängel. Den tillhör kategorin acheiropoieter – ikoner som skapats utan mänsklig hand genom mirakel. Den mest kända acheiropoieten är Veronicas svetteduk. Om ni inte känner till den är ni förlåtna, men får kvarsittning i religionskunskap.

Det låter som något för Indiana Jones, och även om jag finner konceptet spännande har jag svårt att tro på det. Men jag nekar inte till att ikonen i Sancta Sanctorum var vacker, om än en smula svår att se. Så, bra jobbat ängeln!

Hade lite svårt att se att det jag serverades på snabbmatsstället mitt emot hotellet verkligen var en kebab också, men eftersom varken jag eller kocken pratade italienska utan beställning och servering bestod av en serie pekanden och frågande miner var det bara att hugga in. Och det var gott, vilket ju var huvudsaken. 

För, även om den italienska maten är väldig god så kan jag i alla fall behöva en annan smak efter några dagar. Och det var så gudomligt skönt att sitta ner en stund, smälta maten och intrycken.

Men kebaben slukad stapplade jag tvärs över gatan och genom korridorer in på innergården till lilla hotellet med en dusch och en Air Condition-boostad lur i sikte.

Samma dam satt bakom disken, jag hälsade på hennes lilla hund, för såklart har man hund på hotell i Rom, och scrollade fram en bild på vattentornet.

”Remember, torre?” sa jag och påminde henne om konversationen vi nästan hade innan jag gick ut. Hon nickade och jag log och visade henne bilden och pekade åt det håll jag trodde tornet var.

Hon tittade mellan bilden och mig och det var klart att hon var orolig att jag fått värmeslag.

”But… that’s not touristy!” protesterade hon och jag imiterade en fisk på land, nickade sedan och höll bara med.

Nä, det finns mycket i Rom som inte är ”turistigt” men som kan vara vackert och intressant ändå. Både hyreshus och vattentorn, brevlådor och hotell som leker kurragömma längst in på en innergård.

Och vad var det nu med sänghörnet?

Jo, kombinationen lite trångt och dunkelt rum, möbler i mörkt trä och en sängram som sticker ut en decimeter utanför madrassen gör att mitt knä efter knappt 2 timmar på rummet hade ett vänsterknä som var både svullet och uppvisade ett imponerande antal nyanser av blått.

Lite som utjämning för att jag gjorde mig rolig på Scala Santas bekostnad… kanske…