Mosaik, marmor, människor

Efter mitt senaste marathoninlägg ska jag fatta mig någorlunda kort. Vill ju inte skrämma bort er fullständigt. Även om jag ju skriver för min egen skull också.

Min Romresa i Juni 2019 gick i mosaikens tecken. Vi har redan tittat på fantastisk mosaik från 300-talet och från 1200-talet. Idag hamnar vi mitt emellan med, för vi ska besöka Santa Prassede och titta på dess 700-talsmosaik.

Santa Prassede är en liten basilika som ligger på en liten gata mitt emot jättebasilikan Santa Maria Maggiore, bara ett par kvarter från Termini. Den är lätt att gå förbi, för ingången är allt annat än spektakulär. Men låt er inte luras - denna kyrka är en riktig pärla och väl värd ett besök. Speciellt om du gillar mosaik och snygga golv.

Jag tittade in i kyrkan på 'vägen till något annat'. Hade inte räknat med att bli så betagen. För det blev jag. När jag väl hittade in. Nä, där gick inte. Men genom att trycka objektivet likt en snabel genom gallret kunde jag i alla fall ta ett par bilder. Snygg port. Snygg trappa!

Ingången var visst runt hörnet, bredvid en Fiat.
(Det är ett hörn av Santa Maria Maggiore ni ser i bakgrunden.) 

Innan vi går in vill jag bara säga att, för den ovane Italien-besökaren (till vilken kategori jag trots allt hör) så kan det vara bra att känna till att till exempel kyrkor har lite udda öppettider. Udda i bemärkelsen att de inte alltid har öppet när just jag känner för ett besök.

Så kolla hemsidor och vana resenärers tips. Ett annat tips är att kolla på bilderna här på Wikipedias sida om Santa Prassede. För vissa (inga författare av detta blogginlägg nämnda) missade att till exempel ta en bild på ingången eller hela kyrkan och hoppsan - fanns det en krypta?

I länken finns även en mer detaljerad beskrivning av kyrkans historia. Men om ni inte vill läsa den så är sammanfattningen att den nuvarande kyrkan stod färdig i början på 800-talet, byggdes på en äldre kyrka och är mest (inte alls) känd för sina mosaiker och sin relik bestående av en bit av den (äkta!) pelare Jesus fjättrades vid när han piskades innan korsfästelsen.

Här är en mycket dålig närbild:

Det var Konstantin den Stores mamma Helena som hittade pelaren i Jerusalem. Precis som hon hittade korset och trappstegen i Pontius Pilatus palats...hmm? Jag anar ett mönster här. Och precis som de övriga relikerna har ingen av dem tyvärr kunnat bekräftats vara äkta. Men som sagt var - vem behöver bevis när man har tro? Fast visst vore det coolt att kunna hitta lite DNA på stenen och så korsar man det med en groda...nej, det var en helt annan film... Jesusic Park?

(Om någon är sugen på att läsa en mycket bra och spännande bok om hur man handlade med reliker under 1200-taket i Europa så kolla in Pip Vaughan-Hughes bok Relics. Det är ingen faktabok utan en deckar-thriller-mysteriebok men bygger på historiska fakta).

Men, äsch, jag skulle ju inte skriva en roman. Var var jag... kyrka, spännande, mosaik, 700-tal... just det! Vi skulle ju gå in i kyrkan. Jag håller upp dörren... Varsågoda...

Nu är det så att det egentligen är mosaiken i absiden som förstå-sig-påarna tydligen är mest imponerade av. Men, den vägrade kameran ta kort på utan att protestera med alla medel möjliga. Det var inte exakt ideala ljusförhållanden för amatörfotografering där inne.

Jo, jag vet, det finns de som säger att man kan uppleva saker utan att fotografera dem. Men, jag förstår inte vad de menar.

Det finns ju en hel del kyrkor i Rom som har vacker mosaik, men det Sant Prassede har som är utöver det vanliga är San Zeno-kapellet.

Det är stort nog för två personer att stå där inne samtidigt utan större besvär, men uttrycket 'three's a crowd' kommer säkert härifrån. För mer än två personer och det är trångt.

Kapellet är klädd med gyllene mosaik och visar scener från bibeln. Tror jag. Eller någon annan 
historia. En resa? Äsch...

I taket tittar i alla fall Jesus och de fyra evangelisterna (?) ner på besökaren.

Jag borde verkligen lära mig den kristna symboliken om jag ska envisas med att skriva om den...

Jag skriver om min upplevelse istället. Kapellet är mörkt. Och jag menar mörkt. Det enda ljuset kommer från ett litet fönster uppe vid taket och en upplyst glasmonter där en ikon föreställande Madonnan och Jesusbarnet glänser.

Utanför ingången finns en liten dosa där man stoppar ett mynt för att tända lampan. Men det fattade ju inte jag förrän långt senare, och därför stod jag där i mörkret medan ögonen vande sig vid ljuset och tog in färger och mönster. Det var vackert, så vackert. Intimt och storlaget på en gång. Och jag var tacksam för stunden, för att få ha kapellet för mig själv.

Kyrkan var inte tom. Men förutom mig och en till som var uppenbar turist bestod besökarna av boende i närheten som kom för sin morgonbön. Så, gott om utrymme att utforska.

Och det fanns en hel del att se. Kyrkan är en konsthistorikers dröm... eller mardröm kanske. Här samsas alla stilar från det stilrena till det pompösa. Wikipediasidan säger hjälpsamt att en av väggarna har urgamla målningar. Tack, det var...upplysande. Jag hittar tyvärr ingen mer info för tillfället.

Nåväl, urgammalt eller inte, jag gillade konsten i kyrkan. Speciellt fresken på mittenbilden här ovanför. Jag gillade kyrkan, det är ett ställe där Gud bor, känns det som.
Här inne vilar stillhet och frid.

Och genom den öppna dörren strömmar ljudet av ett Rom som vaknade upp in.

Trafik, barn på väg till skolan, fågelsång.

Livet.