Torn, murar och allmän snurrighet

I skrivande stund är det ingen av oss som reser väldigt mycket. Då kan det vara skönt att ha minnen, och få resa i sinnet istället. Hoppas ni mår bra och om ni vill får ni följa med på ännu en promenad i den eviga staden. Denna gång på ett litet snurrigt tema.

Så för att komma i stämning - klockan är ca 10 på förmiddagen, det är nästan vindstilla och 32 grader ute. Värmen reflekteras från hus och gator. Redo? 

Det var inte jag. 

 Den sista dagen i Rom började jag med att packa ihop mina pinaler och flytta. Det var nämligen så att min researrangör på något sätt hade bokat fler resdagar än hotellnätter. 

Hon upptäckte tack och lov detta dagen innan avresa så att ett hotellrum kunde bokas för en natt till. Ja, ok, det var jag som klantade mig...

Detta hade lett till ett delikat dilemma. Stanna kvar i mitt mysiga Cavourkvarter,(mitt hotell var tyvärr redan uppbokat, men grannhuset hade ett ledigt rum) eller vara praktisk och förflytta mig och min packning närmare Termini så att jag var redo för avfärd den sista dagen.

Jag valde det senare alternativet. Dels för bekvämligheten att vara ca 50 meter ifrån flygplatståget, men också att det gav mig ett utgångsläge att utforska något i närheten av Termini som lockade.

Efter att ha dumpat mitt bagage på det inne på en innergård belägna hotellet - som var rent och fräscht, men gav ett lite dystert intryck då fönsterluckorna var stängde på av värmen och insynen från fönstret två meter bort, hade en dekor i mörkt trä med ett sänghörn inspirerat av Stephen King. Mer om detta senare - hade jag ett kort samtal med värdinnan. Eller, försökte ha ett samtal kanske jag ska säga.

Jag var nyfiken på ett torn. Två torn, egentligen, som står vid bangården i ”slutet” på Termini, Rom’s huvudjärnvägsstation. Så jag frågade om hon visste något om dem.

”Towers? Torre?” sa jag och försökte mima den karakteristika slingrande spiraltrappan på tornen.

”Leaning Tower is in Pisa!” sa hon med bestämd röst och pekade åt ett håll som kunde vara norr. Svårt att veta i den labyrint av byggnader hotellet hade krupit in och gömt sig i.

Jag nickade resignerat och bestämde mig för att visa henne bilderna när jag kom tillbaks. Med hela mig marinerad i solskyddsfaktor 50 tog jag ett så djupt andetag man törs i 32 graders värme, tippade ner solglasögonen på näsan såg till att kameror och vattenflaska var med – sedan gick jag på äventyr.

Min första upptäckt var att Termini är stort. Den är anti-termini, liksom. tar aldrig slut. Där själva stationsbyggnaden tog slut tog kontor eller administrativa byggnader vid och det kändes som om jag gick i timmar. Google Maps säger att det var ca 500 meter, så det känns inte troligt. Å andra sidan, om man stannar och fotar var tredje meter…

Stannade och fotade gjorde jag när jag kom fram till första stoppet; triumfbågen till minne av påve Sixtus V. En påve under vars ämbetstid Peterskyrkans kupol uppfördes, många andra byggnader slutfördes och en hel massa antika monument förstördes. Lite ironiskt då att han skulle få en triumfbåge som ser så antik ut, som dessutom sitter ihop med resterna av en akvedukt?

Snygg var den i alla fall, och genom dess valv kunde jag ana lite fler äkta antikviteter. Nämligen Aurelianusmuren och Porta Tiburtina. Eller Porta San Lorenzo som den också kallas.

För er som var med vid Pyramiden så har vi ju redan träffat på Aurelianusmuren. Det finns rester av den runt hela Rom, och det kunde ju vara en kul utflykt till en annan gång att följa hela dess sträckning. Idag nöjde jag mig med två hörn och en snibb.

Problemet nu var att jag befann mig på fel sida av gatan. En ganska brev gata full av brummande bilar. Var inte läge att försöka smita över. Kände mig som älgen i visan. Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Svaret var lika enkelt som genialiskt. Använda mig av ett övergångsställe. Som uppenbarade sig när jag började få slut på gata. Så jag slank över, vände mig och om se där – mitt torn!

Ok, nu kanske ni satt där och förväntade er något alldeles sensationellt, inte en gammalt klottrig vit pinne. Och jag kan väl hålla med om att det finns mer spektakulära torn i världen. Men, jag är väldigt förtjust i detta torn. Och eftersom det är min blogg så bestämmer jag vilka torn som visas.

Men för att blidka den o-imponerade lägger jag upp lite murbilder här också. Varsågoda: 

Muren fortsätter som sagt var i sin antika sträckning runt de äldre delarna av Rom och ledde till ytterligare ett dilemma. Följa min ursprungliga plan som skulle ta mig till det andra tornet eller överge tornet och följa muren?

Efter att ha trampat på stället och gnytt en liten stund konsulterade jag min eminenta andrepilot och navigatör Cat som via Messenger inte bara hjälpte till med förslag och kartläsning, utan även peppade när värmen och intrycksöverkänsligheten gjorde sig påminda.

För, inte för att det var ett dugg synd om mig, men fyra intensiva, heta, dagar i Rom med så mycket vackert att se kan framkalla känslan av ”Meh?”. En ruin till? En kyrka, so what? Fast, ok, den där spiraltrappan ihop med huset och hmmm... Klick!

Det måste till det där lilla extra för att få den halvsmälta hjärnsubstansen att orka hålla igång en synaps eller skicka ut en st endorfin/dopamin/valfri bra hormon. 

På tal om saker som ruskade om hjärnan och sinnesintrycken – någon som vet vad denna vita blomma heter? Den fanns överallt och doftade mycket och underbart. Sött och kryddigt på en gång. 

Med näsan full av doft och hjälpt av Cat tog jag mig vidare förbi resterna av ett Minervatempel från 400 talet. Den återstående ruinen var en del av ett större komplex och när templet fortfarande hade sin kupol var den en av de största byggnaderna i det antika Rom.
Den ser inte mycket ut för världen idag, inklämd mellan järnvägsspår och bostadshus, men efter vad jag klurat ut så kan den ha sett ut som en något mindre variant av Hagia Sofia i designen.

På tal om komplicerad design. I slutet av gatan väntade Aurelianusmuren på oss igen. Denna gång för att omfamna ett…spårvagnstorg? En massa perronger och spår som korsade varandra utan någon till synes mål eller mening.

Nya och gamla spårvagnar kom och åkte, folk stod snällt på rad och väntade på en perrong bara för att få kasta sig iväg över de ca 25 cm höga kanterna till en annan perrong där spårvagnen av någon anledning valt att stanna. För spänningen, eller trafikrelaterad anledning, förtäljde inte historien.

Jag, som inte behövde leka spårvagns-datten, stannade och tittade lite på stadsportarnas port – Porta Maggiore. Den stora porten. Och stor är den. Pampig och marmorig och alldeles, alldeles romersk. Porten uppfördes ursprungligen ca år 52 av kejsar Claudius. Äntligen en romare man känner igen från TV!

Sedan kom Aurelianus med sin mur på 200-talet och, ja, resten vet ni ju nu. Å andra sidan får man ju uppskatta hans känsla för recykling. In med portar och pyramider och spara på tegel. Miljötänk anno 270. 

Jag hittade en öppning i muren genom en annan port och styrde kosan mot Basilica di Santa Croce in Gerusalemme, eller Det heliga korset i Jerusalem-kyrkan för oss som inte pratar italienska.

Jag vet att jag sagt det förut, men stora pampiga kyrkor gör inte mycket för mig. De kan vara vackra, och stora, definitivt. Och Santa Croce är egentligen en basilika från 400-talet, men har byggts in ett komplex av byggnader och barockifierats genom åren. Utifrån är klockstapeln den enda ledtråden till dess ursprungliga utseende. 

Inifrån är det kanske inte mycket 400-tal kvar heller. Fast jag gillade vigvattenskålen. Eller aspersorium som den heter på Latin. Man vet aldrig när man kan behöva veta det. Vet i katten vad det ska föreställa, dock. Delfiner? Spermier? Ålar? 

Nu ska ni inte låta mig och min trötta hjärna avråda er från att besöka kyrkan om den stod på er lista. Det finns massor att se, bland annat ett av de allra första avbildningarna av keruber som små bevingade änglar på moln i absidens valv. Något jag lärde mig veckan efter jag kom hem och därför inte har en ordentlig bild på de små flygfäna.

Annars tycker jag att det mest spännande med kyrkan var relikmuseet. Där man inte fick fota, vilket jag respekterade för en gångs skull. Och därför minns jag inte allt jag såg. De hade inte Abrahams kastrull, för den fanns ju i Istanbul. Men de hade givetvis en bit av det äkta korset – med det namnet på kyrkan är det ju nästan ett måste. Komplett med spikar och lite törnekrona. 

Det jag tyckte var fascinerande på riktigt var en svepeduk, likt den i Turin. Väldigt lik, faktiskt.
En kopia eller ett bevis på att Jesus var enäggstvilling (vilket skulle förklara en hel del) framgick inte. Det där med skyltning på andra språk än italienska, om det skyltades över huvud taget, är liksom inte riktigt deras grej.

Å andra sidan är ju grejen med tro att man inte behöver bevis. Bevis motsäger ju hela konceptet tro. Eller hur? 

Och innan jag ger mig in i en teologisk debatt hastar jag vidare mot denna promenads slutmål. Jag kunde se det där i fjärran när jag kom ut ur kyrkan i den obarmhärtiga sommarvärmen. Dallrandes i hettan från asfalten väntade den massiva fasaden på San Giovanni in Laterano.

(Kanske ska nämnas att bilden är tagen med teleobjektiv vilket gör att kyrkan ser närmare ut än den var. I verkligheten var den sådär en 200 mil bort. Ok... ca 750 meter...) 

Och ja, jag vet, vi har redan varit där. Men det jag helst ville se när jag var där första gången var stängt. Nu skulle det vara öppet sa hemsidan. Flera hemsidor. Fast, det sa de ju om Tempietto också.
Ja, jag är fortfarande sur för det.

Där och då, flämtandes som en medelstor labratriver, fanns inte energi för långsinthet. Även om jag minns att jag lyckades vara sur på stackars Santa Croce som inte gjort något ont mer än att inte överträffa mina förväntningar. Och ja, jag erkänner att jag kan ha extremt kort minne ibland.
Hallå – svepeduken var faktiskt cool!

Vad som också är coolt är – som jag också nämnt förut men påminner om – är de vattenkällor som står utplacerade överallt. Och en dag som denna, när jag utan problem drack ca 4 liter vatten utan att bli kissnödig, var den värd sin vikt i guld.

Jag vet att det varnas för att inte dricka direkt ur kranen utomlands. Men jag fyllde på och drack flera flaskor av iskallt, klart och gudomligt vatten utan att bli sjuk. Så, jag säger som Bellman, drick och var glad! Ok, han kanske inte sa exakt det, men det var den allmänna meningen. 

Med vatten påfyllt och drucket sökte jag skugga i den allé av träd som löper parallellt med muren och inhägnar en park med lekplatser och grönområden. En plats där daglediga romare samlades för att leka med barnen, prata bort en stund, rasta sina hundar eller bara ta en tupplur i värmen.

Ta en tupplur lät som en riktigt bra idé för mig, men jag var ju så nära målet nu. Ge mig styrka, Fransiskus (den stora killen i skulpturgruppen). 

Bara tvärs över korsningen och uppför backen och in i basilikan.

Baaaaaara 500 meter…