San Carlo alle Quattro Fontane. Äntligen!

Det har under de senaste blogginläggen om Rom varit ett himla tjat om den där San Carlo, eller San Carlino.

Så jag tänkte jag skulle lägga upp några bilder för att försöka förklara varför jag blev så förälskad. Och inte blev det minsta besviken när jag besökte den i oktober 2016.


Det började iofs redan våren 2001 när jag läste Konstvetenskap på Linköpings universitet. Under den andra delkursen hamnade vi efter att ha betat av gotik och renässans i barocken.
Det var otaliga namn och årtal att hålla reda på. Målare, skulptörer, arkitekter och deras skapelser.
Många har fallit i glömska, och gjorde det redan efter att tentan var skriven.

Men San Carlo alle Quattro Fontane stannade i minnet. Och på tungan. Prova att säga det på överdriven italienska. San Ca-rlo, al-le, qua-ttro, Fon-tane. Betona varje stavelse, smaka på vokalerna likt ett fint vin, och låt konsonanterna dansa runt dess rundhet.

Så känns San Carlo, eller San Carlino som den också kallas, för mig. Ritad av Francesco Borromini, som fick uppdraget att klämma in en kyrka på en liten och oregelbunden tomt på toppen av en kulle. Vilket han gjorde och kyrkan invigdes 1646.

Borominis kännetecken - att låta konvexer och konkaver mötas - dominerar kyrkans fasad, som inte slutfördes förrän 15 år efter hans död. Kyrkan är tillägnad Carlo Borromeo (en helgonförklarad kardinal), och namnet Quattro Fontane är inte en felstavad pizzabeställning utan syftar till de fyra fontäner som pryder väggarna i korsningen. Ni kan se en på bilden nedan.

Kyrkan ligger i ett hörn med en livligt trafikerad korsning precis utanför. Det kan vara värt att nämna att när man kommer ut ifrån halvdunklet i den obarmhärtiga Rom-solen har du ca 15 cm trottoar att balansera på nedanför kyrktrappan. Så, var försiktig.

Inuti kyrkan har Borromini använd just det konvexa och konkava för att skapa symmetri. Kolonner med jonisk-inspirerade kapitäl lyfter blicken till den tjocka slingrande frisen, varpå halvkupoler klädda med blommor vilar. De i sin tur stöttar det välvda taket som tycks sväva där ovanför oss, buret av ljuset som strömmar in genom kupolens fönster.

Där symmetrin var omöjlig på grund av planlösningen skapade Borromini överraskande detaljer, som det här "hålet" med en balkong. Det sitter på sniskan, men det märks inte. Genialiskt.

Jag vill be om ursäkt för kvaliteten på vissa av bilderna. Det var lite knepigt ljus. Min kamera har dessutom gult som absolut favoritfärg och försöker därför få in så mycket av den som möjligt medan jag försöker ta bort den. Vi för en ojämn kamp och därför skiljer sig bilderna i färg.

Men de dominerande färgerna är vitt och guld. Det ger ett väldigt rent uttryck. Ögat får en chans att se formerna på ett sätt än i en mer färgglad kyrka.

Förutom själva kyrkan, som har den ungefärliga ytan av ett väl tilltaget vardagsrum, kan man även besöka den mycket lilla klostergården i två våningar samt kryptan.

Mosaik, marmor, människor

Efter mitt senaste marathoninlägg ska jag fatta mig någorlunda kort. Vill ju inte skrämma bort er fullständigt. Även om jag ju skriver för min egen skull också.

Min Romresa i Juni 2019 gick i mosaikens tecken. Vi har redan tittat på fantastisk mosaik från 300-talet och från 1200-talet. Idag hamnar vi mitt emellan med, för vi ska besöka Santa Prassede och titta på dess 700-talsmosaik.

Santa Prassede är en liten basilika som ligger på en liten gata mitt emot jättebasilikan Santa Maria Maggiore, bara ett par kvarter från Termini. Den är lätt att gå förbi, för ingången är allt annat än spektakulär. Men låt er inte luras - denna kyrka är en riktig pärla och väl värd ett besök. Speciellt om du gillar mosaik och snygga golv.

Jag tittade in i kyrkan på 'vägen till något annat'. Hade inte räknat med att bli så betagen. För det blev jag. När jag väl hittade in. Nä, där gick inte. Men genom att trycka objektivet likt en snabel genom gallret kunde jag i alla fall ta ett par bilder. Snygg port. Snygg trappa!

Ingången var visst runt hörnet, bredvid en Fiat.
(Det är ett hörn av Santa Maria Maggiore ni ser i bakgrunden.) 

Innan vi går in vill jag bara säga att, för den ovane Italien-besökaren (till vilken kategori jag trots allt hör) så kan det vara bra att känna till att till exempel kyrkor har lite udda öppettider. Udda i bemärkelsen att de inte alltid har öppet när just jag känner för ett besök.

Så kolla hemsidor och vana resenärers tips. Ett annat tips är att kolla på bilderna här på Wikipedias sida om Santa Prassede. För vissa (inga författare av detta blogginlägg nämnda) missade att till exempel ta en bild på ingången eller hela kyrkan och hoppsan - fanns det en krypta?

I länken finns även en mer detaljerad beskrivning av kyrkans historia. Men om ni inte vill läsa den så är sammanfattningen att den nuvarande kyrkan stod färdig i början på 800-talet, byggdes på en äldre kyrka och är mest (inte alls) känd för sina mosaiker och sin relik bestående av en bit av den (äkta!) pelare Jesus fjättrades vid när han piskades innan korsfästelsen.

Här är en mycket dålig närbild:

Det var Konstantin den Stores mamma Helena som hittade pelaren i Jerusalem. Precis som hon hittade korset och trappstegen i Pontius Pilatus palats...hmm? Jag anar ett mönster här. Och precis som de övriga relikerna har ingen av dem tyvärr kunnat bekräftats vara äkta. Men som sagt var - vem behöver bevis när man har tro? Fast visst vore det coolt att kunna hitta lite DNA på stenen och så korsar man det med en groda...nej, det var en helt annan film... Jesusic Park?

(Om någon är sugen på att läsa en mycket bra och spännande bok om hur man handlade med reliker under 1200-taket i Europa så kolla in Pip Vaughan-Hughes bok Relics. Det är ingen faktabok utan en deckar-thriller-mysteriebok men bygger på historiska fakta).

Men, äsch, jag skulle ju inte skriva en roman. Var var jag... kyrka, spännande, mosaik, 700-tal... just det! Vi skulle ju gå in i kyrkan. Jag håller upp dörren... Varsågoda...

Nu är det så att det egentligen är mosaiken i absiden som förstå-sig-påarna tydligen är mest imponerade av. Men, den vägrade kameran ta kort på utan att protestera med alla medel möjliga. Det var inte exakt ideala ljusförhållanden för amatörfotografering där inne.

Jo, jag vet, det finns de som säger att man kan uppleva saker utan att fotografera dem. Men, jag förstår inte vad de menar.

Det finns ju en hel del kyrkor i Rom som har vacker mosaik, men det Sant Prassede har som är utöver det vanliga är San Zeno-kapellet.

Det är stort nog för två personer att stå där inne samtidigt utan större besvär, men uttrycket 'three's a crowd' kommer säkert härifrån. För mer än två personer och det är trångt.

Kapellet är klädd med gyllene mosaik och visar scener från bibeln. Tror jag. Eller någon annan 
historia. En resa? Äsch...

I taket tittar i alla fall Jesus och de fyra evangelisterna (?) ner på besökaren.

Jag borde verkligen lära mig den kristna symboliken om jag ska envisas med att skriva om den...

Jag skriver om min upplevelse istället. Kapellet är mörkt. Och jag menar mörkt. Det enda ljuset kommer från ett litet fönster uppe vid taket och en upplyst glasmonter där en ikon föreställande Madonnan och Jesusbarnet glänser.

Utanför ingången finns en liten dosa där man stoppar ett mynt för att tända lampan. Men det fattade ju inte jag förrän långt senare, och därför stod jag där i mörkret medan ögonen vande sig vid ljuset och tog in färger och mönster. Det var vackert, så vackert. Intimt och storlaget på en gång. Och jag var tacksam för stunden, för att få ha kapellet för mig själv.

Kyrkan var inte tom. Men förutom mig och en till som var uppenbar turist bestod besökarna av boende i närheten som kom för sin morgonbön. Så, gott om utrymme att utforska.

Och det fanns en hel del att se. Kyrkan är en konsthistorikers dröm... eller mardröm kanske. Här samsas alla stilar från det stilrena till det pompösa. Wikipediasidan säger hjälpsamt att en av väggarna har urgamla målningar. Tack, det var...upplysande. Jag hittar tyvärr ingen mer info för tillfället.

Nåväl, urgammalt eller inte, jag gillade konsten i kyrkan. Speciellt fresken på mittenbilden här ovanför. Jag gillade kyrkan, det är ett ställe där Gud bor, känns det som.
Här inne vilar stillhet och frid.

Och genom den öppna dörren strömmar ljudet av ett Rom som vaknade upp in.

Trafik, barn på väg till skolan, fågelsång.

Livet.

Konståkning till fots - därifrån till evigheten. (Och tillbaks igen...)

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mina känslor inför den sista av mina Rompromenader utan att låta gnällig och otacksam. Tror inte det går att undvika. 

Om jag säger såhär – ni äter något, och blir matförgiftade. Visst tar det ett tag innan ni vill prova att äta det igen? Att ens tänka på det där skapar en lätt känsla av illamående. Eller hur?

Lite så är det. När jag tänker på den kvällen så återupplever kroppen hur det kändes där och då.
Fast, jag var inte illamående. Tack och lov. 

Men jag var helt slut, hade ont i kroppen efter de intensiva dagarna och hade ju redan på förmiddagen traskat en promenad på ca 4,5 kilometer. Vilket iofs inte är mycket. Men det finns säkert en matematisk formel som räknar ut hur mycket längre 4,5 kilometer är i 32 graders värme.

Eller 34 grader som termometern hade släpat sig upp till under eftermiddagen medan jag gömde mig i mitt svala mörka rum och funderade på att överge alla planer och stanna på rummet.

Men, se, det fanns en 'måste se'-punkt kvar på min lista som jag skjutit upp. Lite på grund av dålig planering, lite på grund av de något förvirrande öppettiderna.

Vad var då så viktigt att jag behövde släpa ut min protesterande kropp – och er - på ytterligare en promenad?

Jo, det ska jag tala om. Jag ville se en målning av Caravaggio. 

Och min plan var enkel. Spara på fötterna. Ta metron till Piazza del Popolo (Flaminio) och sedan gå till Spanska Trappan och ta metron (Spagna) tillbaks till Termini. Easy peasy.

Förutom den lilla detaljen att just denna dag, torsdagen den 13 juni i herrens år 2019 var just hållplatserna Spagna till Flaminio stängda. Och där satt jag med mitt Metrokort. Som inte ens dög till att fläkta sig med. 

Nåväl, these feet were made for walking, som de inte sjunger i visan. Så, det var bara att hänga på sig ryggsäcken, packa den full med kameror och vattenflaskor och ge sig av.

För att inte lägga mig i ett hörn och gråta innan jag ens börjat, delade jag upp promenaden i flera etapper med tydliga delmål. (Ursäkta den ihoptryckta texten, men jag förklarar mer nedan.)

Etapp 1: Termini till San Carlino. Med ett stopp för att kolla in det romerska badkomplexet som delvis gjorts om till kyrka.

Etapp 2: San Carlino till Piazza della Trinitá del Monti. I princip en enda lång gata men väl framme skulle jag befinna mig ovanför Spanska Trappan.

Etapp 3: Piazza della Trinitá till Piazza del Popolo. Promenaden skulle ta mig högt över Roms hustak och ge fantastisk utsikt.

Framme vid Caravaggio. Hurra! Och sen var det tillbaks också, ja… Nåväl…

Etapp 4: Piazza del Popolo till Spanska Trappan. Kanske hitta en glass eller en bit mat på vägen? Eller bara en bänk där jag kunde sitta, dricka vatten och glo på folk.

Etapp 5: Spanska Trappan till Termini. Ingen idé att stanna på vägen. 2,3 kilometer hem, bara att fokusera. Ett kvarter i taget.

Känns det lite långt? Det kan jag förstå. Jag grät faktiskt en liten skvätt på väg tillbaks när fötterna skrek och det kändes som om jag inte skulle orka ta ett steg till. Orkade inte ens vifta efter en taxi.
Då vet man att man är slut som artist.

Det tog mig lite över tre timmar från start till mål och låt mig säga att Rom må ha gratis vatten, men de är notoriskt dåliga på sittplatser för nyss fyllda 50-åringar som råkar väga några kilo för mycket och som hade en mycket begränsad mängd reskassa kvar. 

Jag kommer inte dela upp detta blogginlägg, och varnar redan nu för att det är lågt. Om ni händelsevis skulle ha missat det.
Såpass att inte hela bloggen syns i förhandsvisningen. Håll utkik efter en liten orange text där det står "läs mer".

Det går bra att sätta ett bokmärke och dela upp läsandet om ni behöver ta lite vatten eller lägga er en stund.

Ni har min fulla förståelse.

Men, med denna brasklapp utdelad – ska vi ge oss av?

Etapp 1: Termini till San Carlino.

Mitt emot Termini – på andra sidan bussterminalen – ligger det en samling byggnader som en gång i tiden var Roms största badhus – Terme di Diocleziano. 

Badet, som öppnades år 306, är idag hem åt Museo Nazionale Romano. Det finns en trädgård där man kan se lite antika rester, som gravstenar, en fontän och en och annan pelare.
Det är gratis och trevligt, men om man vill se resten av museet – som för övrigt verkar jätteintressant – kostar det en liten slant.

I badhusets före detta tepidarium (ljumbad) och frigidarium (kallbad) huserar numera kyrkan Basilica di Santa Maria degli Angeli e dei Martiri. Maria, änglar, martyrer, ni fattar.

Den ritades av bland annat Michelangelo och uppfördes på 1560-talet.

Om ni läst mina tidigare blogginlägg så vet ni att jag har åsikter om stort och barockt. Här fick jag dock äta upp min egen hatt – om jag haft en – för nog var det stort. Och nog var det barockinslag. 

Men kanske var det känslan av att vara inne i ett gammalt romerskt badhus, eller så var det bara det luftiga intrycket – men kyrkan fick mig att känna. Något. Alldeles. Underbart. 

Så – mitt tips. Om ni av någon anledning anländer till Termini för att till exempel byta tåg och bara har en timme i Rom – gå hit. Här får ni antikt badhus, kyrka av Michelangelo och modern konst i ett nätt litet kinderägg. Ok, kanske inte så nätt. Men… behändigt?

Den moderna konsten jag nämnde? Jo, konstnären Igor Mitoraj har skapat detaljer som ängeln i bronsdörren, och Johannes Döparens huvud i ett sidokapell. Vackert, suggestivt och bara lite...brutalt. 

(Bara som en parantes så har Mitoraj även skapat en fallen ängel som ligger på grästmattan vid lutande tornet i Pisa. Very touristy! Och ser ni att det är samma fyrkant med ansikte i denna vinge som den på dörren? Det var Cat som påpekade det och satte mig på rätt spår. Tack!)

Med ett leende på läpparna steg jag ut från kyrkan, tog mig runt den mycket trafikerade Piazza del Reppublica, traskade nedför Via Nazionale där jag sicksackade mellan turister, romerska damer på väg hem med sina shoppingkassar, och män som pratade i mobil och tog upp hela trottoaren. 

Efter att ha stannat och kikat lite i skyltfönster svängde jag in på Via delle Quattro Fontane. Nu börjar promenaden på riktigt. Och bilden är lite missvisande, det är rätt gata, men vi ska åt andra hållet. 

Härifrån var det raka vägen. 1 km rak väg för att vara exakt. Hälften uppför och hälften nedför. Slutmålet på etapp 1 – San Carlino, eller San Carlo alle Quattro Fontane – ligger nämligen på toppen av en kulle där två vägar möts. Här har man skaplig utsikt åt fyra håll. 

Namnet, quattro fontane, kommer från de fyra skulpterade fontäner som pryder husväggarna i korsningen. Fontänerna i sig representerar fyra floder som alla varit viktiga för Rom.

Och här ligger då alltså min lilla barockpärla, kyrkan San Carlino av Borromini. San Carlino är för övrigt ett smeknamn som kärleksfullt anspelar på kyrkans kompakta format. 

Den förtjänar ett alldeles eget inlägg. Men vad jag kan säga är att den är synnerligen svårfotograferad utifrån eftersom den sitter i hörnet av denna livliga korsning, full av både trafik och turister. Och trottoarerna är pyttesmala. Det är med liv och lem som insats som man försöker fånga den. 

Dessutom var kyrkan stängd. Så, ingen idé att dröja. Häng med, nu går det nedför! 

Etapp 2: San Carlino till Piazza della Trinitá del Monti.

Inte jättemycket att säga om den här sträckan. Vilket förmodligen är en smärre hädelse. Den är iofs smockfull med butiker, tavernor och gelaterior. Enligt kartan finns det även trädgårdar, men då det inte stod på min agenda kan jag inte säga något om dem.

Men jag puffar lite för Palazzo Barberini, som jag i alla fall passerade och la märke till. Det är ett barockpalats med en konstsamling. Och trädgård. Säkert värt ett besök. 

Härifrån är det annars inte jättelångt till Trevi. Det är bara att ta en skarp vänster. Men nej, vi ska inte dit igen. Någon måtta på alla vägar bär till får det vara. 

Vad jag kan säga är att jag var jättetörstig och hade redan bälgat i mig min sista vattenflaska. Och då hade jag ändå stannat och köpt en extra. Jag var tydligen inte ensam, om papperskorgen är något att gå efter. 

Men försök ignorera den torra strupen. Nu är vi nästan klara med etapp två. Jag ser ljuset, Jonathan!!!

Trappan vi ser är inte den spanska, men det är trappan upp till kyrkan Santa Trinitá dei Monti. En kyrka som tronar på piazzan med samma namn varifrån den Spanska Trappan slingrar sig ner till gatan långt nedanför. 

Torn, murar och allmän snurrighet

I skrivande stund är det ingen av oss som reser väldigt mycket. Då kan det vara skönt att ha minnen, och få resa i sinnet istället. Hoppas ni mår bra och om ni vill får ni följa med på ännu en promenad i den eviga staden. Denna gång på ett litet snurrigt tema.

Så för att komma i stämning - klockan är ca 10 på förmiddagen, det är nästan vindstilla och 32 grader ute. Värmen reflekteras från hus och gator. Redo? 

Det var inte jag. 

 Den sista dagen i Rom började jag med att packa ihop mina pinaler och flytta. Det var nämligen så att min researrangör på något sätt hade bokat fler resdagar än hotellnätter. 

Hon upptäckte tack och lov detta dagen innan avresa så att ett hotellrum kunde bokas för en natt till. Ja, ok, det var jag som klantade mig...

Detta hade lett till ett delikat dilemma. Stanna kvar i mitt mysiga Cavourkvarter,(mitt hotell var tyvärr redan uppbokat, men grannhuset hade ett ledigt rum) eller vara praktisk och förflytta mig och min packning närmare Termini så att jag var redo för avfärd den sista dagen.

Jag valde det senare alternativet. Dels för bekvämligheten att vara ca 50 meter ifrån flygplatståget, men också att det gav mig ett utgångsläge att utforska något i närheten av Termini som lockade.

Efter att ha dumpat mitt bagage på det inne på en innergård belägna hotellet - som var rent och fräscht, men gav ett lite dystert intryck då fönsterluckorna var stängde på av värmen och insynen från fönstret två meter bort, hade en dekor i mörkt trä med ett sänghörn inspirerat av Stephen King. Mer om detta senare - hade jag ett kort samtal med värdinnan. Eller, försökte ha ett samtal kanske jag ska säga.

Jag var nyfiken på ett torn. Två torn, egentligen, som står vid bangården i ”slutet” på Termini, Rom’s huvudjärnvägsstation. Så jag frågade om hon visste något om dem.

”Towers? Torre?” sa jag och försökte mima den karakteristika slingrande spiraltrappan på tornen.

”Leaning Tower is in Pisa!” sa hon med bestämd röst och pekade åt ett håll som kunde vara norr. Svårt att veta i den labyrint av byggnader hotellet hade krupit in och gömt sig i.

Jag nickade resignerat och bestämde mig för att visa henne bilderna när jag kom tillbaks. Med hela mig marinerad i solskyddsfaktor 50 tog jag ett så djupt andetag man törs i 32 graders värme, tippade ner solglasögonen på näsan såg till att kameror och vattenflaska var med – sedan gick jag på äventyr.

Min första upptäckt var att Termini är stort. Den är anti-termini, liksom. tar aldrig slut. Där själva stationsbyggnaden tog slut tog kontor eller administrativa byggnader vid och det kändes som om jag gick i timmar. Google Maps säger att det var ca 500 meter, så det känns inte troligt. Å andra sidan, om man stannar och fotar var tredje meter…

Stannade och fotade gjorde jag när jag kom fram till första stoppet; triumfbågen till minne av påve Sixtus V. En påve under vars ämbetstid Peterskyrkans kupol uppfördes, många andra byggnader slutfördes och en hel massa antika monument förstördes. Lite ironiskt då att han skulle få en triumfbåge som ser så antik ut, som dessutom sitter ihop med resterna av en akvedukt?

Snygg var den i alla fall, och genom dess valv kunde jag ana lite fler äkta antikviteter. Nämligen Aurelianusmuren och Porta Tiburtina. Eller Porta San Lorenzo som den också kallas.

För er som var med vid Pyramiden så har vi ju redan träffat på Aurelianusmuren. Det finns rester av den runt hela Rom, och det kunde ju vara en kul utflykt till en annan gång att följa hela dess sträckning. Idag nöjde jag mig med två hörn och en snibb.

Problemet nu var att jag befann mig på fel sida av gatan. En ganska brev gata full av brummande bilar. Var inte läge att försöka smita över. Kände mig som älgen i visan. Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Svaret var lika enkelt som genialiskt. Använda mig av ett övergångsställe. Som uppenbarade sig när jag började få slut på gata. Så jag slank över, vände mig och om se där – mitt torn!

Ok, nu kanske ni satt där och förväntade er något alldeles sensationellt, inte en gammalt klottrig vit pinne. Och jag kan väl hålla med om att det finns mer spektakulära torn i världen. Men, jag är väldigt förtjust i detta torn. Och eftersom det är min blogg så bestämmer jag vilka torn som visas.

Men för att blidka den o-imponerade lägger jag upp lite murbilder här också. Varsågoda: 

Muren fortsätter som sagt var i sin antika sträckning runt de äldre delarna av Rom och ledde till ytterligare ett dilemma. Följa min ursprungliga plan som skulle ta mig till det andra tornet eller överge tornet och följa muren?

Efter att ha trampat på stället och gnytt en liten stund konsulterade jag min eminenta andrepilot och navigatör Cat som via Messenger inte bara hjälpte till med förslag och kartläsning, utan även peppade när värmen och intrycksöverkänsligheten gjorde sig påminda.

För, inte för att det var ett dugg synd om mig, men fyra intensiva, heta, dagar i Rom med så mycket vackert att se kan framkalla känslan av ”Meh?”. En ruin till? En kyrka, so what? Fast, ok, den där spiraltrappan ihop med huset och hmmm... Klick!

Det måste till det där lilla extra för att få den halvsmälta hjärnsubstansen att orka hålla igång en synaps eller skicka ut en st endorfin/dopamin/valfri bra hormon. 

På tal om saker som ruskade om hjärnan och sinnesintrycken – någon som vet vad denna vita blomma heter? Den fanns överallt och doftade mycket och underbart. Sött och kryddigt på en gång. 

Med näsan full av doft och hjälpt av Cat tog jag mig vidare förbi resterna av ett Minervatempel från 400 talet. Den återstående ruinen var en del av ett större komplex och när templet fortfarande hade sin kupol var den en av de största byggnaderna i det antika Rom.
Den ser inte mycket ut för världen idag, inklämd mellan järnvägsspår och bostadshus, men efter vad jag klurat ut så kan den ha sett ut som en något mindre variant av Hagia Sofia i designen.

På tal om komplicerad design. I slutet av gatan väntade Aurelianusmuren på oss igen. Denna gång för att omfamna ett…spårvagnstorg? En massa perronger och spår som korsade varandra utan någon till synes mål eller mening.

Nya och gamla spårvagnar kom och åkte, folk stod snällt på rad och väntade på en perrong bara för att få kasta sig iväg över de ca 25 cm höga kanterna till en annan perrong där spårvagnen av någon anledning valt att stanna. För spänningen, eller trafikrelaterad anledning, förtäljde inte historien.

Jag, som inte behövde leka spårvagns-datten, stannade och tittade lite på stadsportarnas port – Porta Maggiore. Den stora porten. Och stor är den. Pampig och marmorig och alldeles, alldeles romersk. Porten uppfördes ursprungligen ca år 52 av kejsar Claudius. Äntligen en romare man känner igen från TV!

Sedan kom Aurelianus med sin mur på 200-talet och, ja, resten vet ni ju nu. Å andra sidan får man ju uppskatta hans känsla för recykling. In med portar och pyramider och spara på tegel. Miljötänk anno 270. 

Jag hittade en öppning i muren genom en annan port och styrde kosan mot Basilica di Santa Croce in Gerusalemme, eller Det heliga korset i Jerusalem-kyrkan för oss som inte pratar italienska.

Jag vet att jag sagt det förut, men stora pampiga kyrkor gör inte mycket för mig. De kan vara vackra, och stora, definitivt. Och Santa Croce är egentligen en basilika från 400-talet, men har byggts in ett komplex av byggnader och barockifierats genom åren. Utifrån är klockstapeln den enda ledtråden till dess ursprungliga utseende. 

Inifrån är det kanske inte mycket 400-tal kvar heller. Fast jag gillade vigvattenskålen. Eller aspersorium som den heter på Latin. Man vet aldrig när man kan behöva veta det. Vet i katten vad det ska föreställa, dock. Delfiner? Spermier? Ålar? 

Nu ska ni inte låta mig och min trötta hjärna avråda er från att besöka kyrkan om den stod på er lista. Det finns massor att se, bland annat ett av de allra första avbildningarna av keruber som små bevingade änglar på moln i absidens valv. Något jag lärde mig veckan efter jag kom hem och därför inte har en ordentlig bild på de små flygfäna.

Annars tycker jag att det mest spännande med kyrkan var relikmuseet. Där man inte fick fota, vilket jag respekterade för en gångs skull. Och därför minns jag inte allt jag såg. De hade inte Abrahams kastrull, för den fanns ju i Istanbul. Men de hade givetvis en bit av det äkta korset – med det namnet på kyrkan är det ju nästan ett måste. Komplett med spikar och lite törnekrona. 

Det jag tyckte var fascinerande på riktigt var en svepeduk, likt den i Turin. Väldigt lik, faktiskt.
En kopia eller ett bevis på att Jesus var enäggstvilling (vilket skulle förklara en hel del) framgick inte. Det där med skyltning på andra språk än italienska, om det skyltades över huvud taget, är liksom inte riktigt deras grej.

Å andra sidan är ju grejen med tro att man inte behöver bevis. Bevis motsäger ju hela konceptet tro. Eller hur? 

Och innan jag ger mig in i en teologisk debatt hastar jag vidare mot denna promenads slutmål. Jag kunde se det där i fjärran när jag kom ut ur kyrkan i den obarmhärtiga sommarvärmen. Dallrandes i hettan från asfalten väntade den massiva fasaden på San Giovanni in Laterano.

(Kanske ska nämnas att bilden är tagen med teleobjektiv vilket gör att kyrkan ser närmare ut än den var. I verkligheten var den sådär en 200 mil bort. Ok... ca 750 meter...) 

Och ja, jag vet, vi har redan varit där. Men det jag helst ville se när jag var där första gången var stängt. Nu skulle det vara öppet sa hemsidan. Flera hemsidor. Fast, det sa de ju om Tempietto också.
Ja, jag är fortfarande sur för det.

Där och då, flämtandes som en medelstor labratriver, fanns inte energi för långsinthet. Även om jag minns att jag lyckades vara sur på stackars Santa Croce som inte gjort något ont mer än att inte överträffa mina förväntningar. Och ja, jag erkänner att jag kan ha extremt kort minne ibland.
Hallå – svepeduken var faktiskt cool!

Vad som också är coolt är – som jag också nämnt förut men påminner om – är de vattenkällor som står utplacerade överallt. Och en dag som denna, när jag utan problem drack ca 4 liter vatten utan att bli kissnödig, var den värd sin vikt i guld.

Jag vet att det varnas för att inte dricka direkt ur kranen utomlands. Men jag fyllde på och drack flera flaskor av iskallt, klart och gudomligt vatten utan att bli sjuk. Så, jag säger som Bellman, drick och var glad! Ok, han kanske inte sa exakt det, men det var den allmänna meningen. 

Med vatten påfyllt och drucket sökte jag skugga i den allé av träd som löper parallellt med muren och inhägnar en park med lekplatser och grönområden. En plats där daglediga romare samlades för att leka med barnen, prata bort en stund, rasta sina hundar eller bara ta en tupplur i värmen.

Ta en tupplur lät som en riktigt bra idé för mig, men jag var ju så nära målet nu. Ge mig styrka, Fransiskus (den stora killen i skulpturgruppen). 

Bara tvärs över korsningen och uppför backen och in i basilikan.

Baaaaaara 500 meter…