Paris by night

Jag var klippt slut när jag kom tillbaks från Rouen till Paris. Hade bara tillbringar några timmar där, men det tar på krafterna att vara turist. Man ska hitta rätt perronger, rätt tåg, rätt stad. Tja, ni vet.

Så på min ankomst tillbaks jag tog pendeln från Saint-Lazare till Gare du Nord, följde strömmen av pendlare och lyckades ta mig upp till marknivå utan problem. Denna gång.
Här ska jag kanske förklara att jag inte irrade likt Dante i underjorden förra gången på grund av total inkompetens för att läsa innantill - utan för att både Gare Saint-Lazare och Gare du Nord är stora tågstationer - i flera våningar. Med shoppinggallerior mitt i sig.


Nåväl. Utanför stod regnet som spön i backen, så jag småjoggade de (enligt Google Maps) 351 metrarna till hotellet, eller rättare sagt till SPAR-butiken mitt emot.
Och sedan ägnade jag mig åt att snarka högljutt i nån timme eller så. Vem som under tiden strödde smulor och tomma pain au chocolat-förpackningar runt rummet har jag fortfarande inte fått svar på.

Mystiskt.

Uppvaknad och någorlunda pigg bestämde jag mig för att denna gången skulle jag inte vara en fegis - jag skulle ut och kvällsfota i Paris. Om någon skurk försökte något kunde jag ju alltid slå ner dem med stativet.

Sagt och gjort. Jag hoppade på metron och åkte till Pont Neuf. Där stod jag och kämpade med kameran i blåst och duggregn innan jag gick längs Quai Francois Mitterand (vilket är gatan som går mellan floden och Louvren) till Pont des Artes och sedan in på Louvrens gård för att se pyramiden.

Och - jag vet att det låter urfånigt - men när jag någon timme senare gick tillbaks samma väg stod jag och såg Eiffeltornet glittra på avstånd. Och vet ni vad? Jag grät faktiskt en liten tår eller två.

Blev jag rånad eller mördad? Uppenbarligen inte. Jag blev lite blöt då det började regna igen. Och jag var lite öm i fötterna efter nästan 7 timmars promenixande.

Slutsatsen är att man bör se Paris i kvällsljus. Även om det regnar.
För, det är en förbaskat vacker stad.

Där stod jag, på Pont Neuf, och väntade på att Paris skulle tända sina lyktor.
Klockan var faktiskt straxt efter halv åtta på kvällen. 

Men icke. Så jag gick till nästa bro. Pont Neuf är den bro ni ser tvärs över vattnet.
När jag satt och kollade på bilden undrade jag var Eiffeltornet är.
Svaret: bakom ryggen på mig. 

Bron jag står på här är alltså Pont des Artes. Och förutom en fin utsikt över Pont Neuf är det här man kan se kärlekslås.
Massor, massor och åter massor av dem. 

Man kan också se förälskade par låsa sitt lås, kasta nyckeln i floden och kyssas.
Undrar hur många flodbåtspassagerare som fått en nyckel i huvudet. De kanske skulle behöva paraplyet bättre än...
F'låt, jag förstör romantiken.

Där är ju Eiffeltornet! Vid det här laget var klockan över åtta - och äntligen hände det något med lamporna.
Men det var fortfarande för ljust. Lys, ditt skrangliga åbäke - lyyyyys!!!

Nähä. Då ägnade jag mig att trotsa vad mamma och alla guideböcker säger:
"Gå inte på trädbevuxna och ödsliga platser."
Gör jag visst det!

Hur skulle jag annars ta mig hit? Till ett väldigt folktomt Louvren. 

Folktomt passade mig som kameran på stativet. Nu blev det fota av, minsann!

Jag skulle kunnat lagt upp många fler. Men jag tror ni fattar galoppen.
Medan jag har tillbringat en knapp timme i 45 graders vinkel har Eiffeltornet snyggat till sig och lyser som en radiomast medan dess ljuskägla majestätiskt sveper längs de regntunga molnen. 

Jag tar samma (trädbevuxna och ödsliga) väg tillbaks, stannar för att försöka fota den så svårfångade kärleken igen innan himlen öppnar sig. Gick sådär.

Tillbaks där jag började - med ett gudasänt uppehåll i regnet - fick jag äntligen bilden jag ville ha.
Bilden av det glittrande Eiffeltornet får jag ta nästa gång.
Eller så kan jag ju alltid tindra med ögonen. 

Au Revoir, Rouen.

Jag hann inte så mycket mer i Rouen. Att snirkla sig runt gatorna och kyrkorna tog mer tid än jag trodde. Och det blev ju knappast bättre av att jag stannade var femte meter och tog kort.

Så floden, kyrkogården på toppen av kullen och stadens museum får vänta till nästa gång.

För den som händelsevis inte gillar gamla kyrkor och korsvirkeshus finns det gott om caféer, restauranger och inte minst shopping att fördriva tiden med.

Ge Rouen en chans - bara en knapp timme med direkttåg från Gare Saint-Lazare - jag lovar att ni inte kommer bli besvikna.

Så, en sista titt på staden innan vi återvänder till Paris.

Rue du Gros Horloge, med Gros Horloge, som betyder Stora Klockan.
Ett astronomiskt ur som har urtavlor åt båda hållen på shoppinggatan. 

Katedralen till höger och början till Rue Saint-Romain till vänster. Bakom mig stod ett fyrkantigt cementåbäke som troligtvis byggts för att fylla igen något hål som en brand eller kriget lämnat efter sig.
Inte värt att visa. 

Mitt emot katedralen finns några hus i varierande stil. Det vänstra är turistbyrån.
Som ni ser är torget i minsta laget och katedralen kastar sin skugga över tillvaron. 

Rue Damiette svänger graciöst på sin väg norrut från Saint-Maclou till Saint-Ouen, vars västra torn syns i fonden. 

Rue des Faulx som delar av den gamla stadsdelen från Saint-Ouen's stora park. 

Här i parken står han alltså staty - Rollo. Jepp, det är han till vänster. Väldigt mycket vänster. Det kom en mindre sandstorm och distraherade mig så jag glömde ta ett bättre kort. 

Rouen är inte bara korsvirke, körsbärsblom och kyrkor.
Utanför stadskärnan finns en alldeles vanlig fransk industristad, om än en väldigt kuperad sådan. 

Men den såg jag inget av, som sagt. Jag trivdes bättre här. Där jag kunde lukta på korsvirket.
Här på Place Saint-Amand (som invaderades av skolbarn på lunchtimmen). 

Eller varför inte köpa en pain au chocolat och strosa runt och lyfta blicken mot de handmålade fasaderna. 

Eller bara hänga på hörnet.

Men glöm inte köpa med en souvenir. Eller, förresten, det gör jag nästa gång. 

Memento Mori

Vi är kvar i Rouen, och nu traskar vi ut i solljuset och beger oss mot nästa stora kyrka - Saint Maclou.

Längs med katedralens norra långsida trycker sig en korsvirkeshuskantad gata som heter Rue Saint Romain, och för en glad fotoamatör som mig är det lite som att komma till himlen.

Det är snett och vint, urådrigt och uppiffat. Inte en rät vinkel i sikte. Utom på katedralens imponerande vägg, men den är så grå och massiv att man automatiskt vänder blicken mot de små husen som kurar i dess skugga.

Och tur är väl det - för annars skulle man missa en liten "genomgång" som ger Mårten Trotzig en god kamp om att vara den trängsta gränden i världen.

Väl ute på andra sidan undrar man var i sjutton man är, och om man är som jag går man runt kvarteret och tar ett varv till.

Det är lätt att gå vilse i Rouen. Alla gatorna är - förutom jättefina - väldigt lika varandra, och medeltidigt slingrande.

Saint Romain är ganska rak, tack vare att den som sagt följer katedralens sträckning. Och om man bara traskar rakt fram utan att låta sig distraheras kommer man utan problem fram till Saint Maclou.

Jag har dåligt med bilder härifrån - dels för att nästan hela kyrkan höll på att restaureras och var gömd bakom byggnadsställningar och plank. Men också för att mitt kamerabatteri tog slut när jag tagit en annan omväg och skulle bara...

Till saken. Saint Maclou började byggas i mitten av 1400-talet. Innan dess fanns det som vanligt en äldre kyrka - och det fanns även något annat, mycket "intressantare".

Nämligen en pestkyrkogård. Och den, gott folk, finns kvar än idag.

Det som började som ett enkelt benhus för de döda fick byggas ut, och slutade som en helt litet kvarter. Tvåvåningslängan i svartvitt korsvirke är fullkomligt överöst av symboler för döden.
Många av de gamla statyerna som snidades för århundraden sedan har förlorat huvuden och armar - men döskallar, ansikten i gravkransar och diverse andra symboler tittar ner på oss och manar oss till att minnas döden.
Memento Mori.

Idag håller universitetets konstskola till här, men trots att livet och kreativiteten verkar innanför de väggar som en gång höll de dödas ben, och trots att innergården fylldes av kameraklickande turister så vilar det en behaglig tystnad över Aitre Saint Maclou.

Gå hit, låt dig hänföras och kom ihåg livet - för döden finns alltid med dig.

Rue Saint Romain med Saint Maclou's spira som kikar fram

Tittut! Tur att jag bara åt två en pain au chocolat på vägen hit.

Saint Maclou till höger. Den enda biten som inte var bakom plank.
Ingången till Aitre Saint Maclou är i de låga husen rakt fram i mitten. 

Ok, en liten bit av "rumpan" var naken också. En av katedralens spiror i fonden. Så nära står de, kyrkorna. 

Panoramabild av innergården på Aitre Saint Maclou.

Varje stolpe och varje fris är utsmyckad av snidade träfigurer.

Döskallen, klockan, korset och kransen förstår jag. Men hinken?

Kanske står det något i hans bok om medeltida hinksymboler?

Aitre Saint Maclou blev omgjort till en pojkskola på 1700-talet.
Kan tänka mig att de tyckte det var kul att skrämma upp varandra med spökhistorier.
Och det var nog knappast fridfullt på gården under rasterna. 

Inte konstigt att Jesus ser så plågad ut. 

Katedralen i Rouen

En av anledningarna till att jag valde att lämna Paris på den här resan var att jag ville se en av de stora gotiska katedralerna som ligger i städer på bekvämt pendlaravstånd från huvudstaden.

Amiens, Reims och Chartres pockade på uppmärksamhet, men det som fick mig att välja Rouen var Monet och hans serie målningar av katedralens västfasad i olika ljus.

Katedralen i Rouen är stor. Och helt makalöst besmyckad. Den ligger också på ett litet torg, så det är knepigt att få med hela fronten på en bild. Som ni kommer att se.

Byggnaden som står här idag påbörjades på 1100-talet och som så många andra har den byggts ovanpå en äldre kyrka som funnits här sedan 300-talet.
Ser man det ur svenska perspektiv är det ganska otroligt då vi ju inte ens blev kristnade förrän 1100-talet, och då hade Européerna hållit på med sånt här i århundraden.

Rollo döptes och begravdes i katedralen (han begravdes alltså i den gamla kyrkan som stod här på 900-talet), som också heter Notre Dame - för att inte förväxla den med Saint-Ouen eller Saint-Maclou. Som båda är goda katedralkandidater i gotiskt överdåd.

Nåväl. Min upplevelse av kyrkan var en massa "Wow!! och "Oj!". Starkare uttryck vågar jag mig inte på när jag besöker en helig plats. Men den halo som uppstod mellan tornen fick mig att dra efter andan och bli lite blank i ögonen.

Om man ska besöka Rouens katedral - och det ska man - så gör man det bäst i två omgångar. På förmiddagen gör man ett besök inuti kyrkan, beundrar rymden, den stilrena gotiken och i mitt fall orgelstämningen.

Sedan äter man lunch, utforskar resten av staden - och det är en stad gjord för stros och upptäckt - för att sedan återvända på eftermiddagen då solen lyser upp fasaden så att alla skulpturer och utsmyckningar kommer till sin rätt.

Jag är inte säker på att jag gör katedralen rättvisa med mina bilder, men jag vill i alla fall ge er ett smakprov.

Varsågoda:

Gågatan Rue du Gros Horloge leder fram till Katedralen som ni skymtar till vänster.

Det var svårt att inte bli hänförd av denna syn.

Det var ännu svårare att få med hela fronten på en bild.

Inne i kyrkan tycks taket sväva.

Utsmyckningarna fortsätter, här i form av en skulpturutställning.

Tänk att allt detta är gjort för hand. Varenda sten, vartenda akantusblad, varenda fog. Allt!

En annan utställning ville få oss besökare att tänka efter hur vi förhåller oss till världen omkring.

Färger, former, perspektiv - enhetligt, men ändå så varierande.

En känsla av evighet, men på ett tryggt sätt. Som en försäkran om att vissa saker består.

Det är trösterikt, tycker jag. I en värld där allting snurrar allt snabbare.

Små och stort. Måhända är en av knattarna en ny Monet?

Église Jeanne D'Arc

Låt er inte luras - trots att jag slänger mig med både franska ord, nationalhelgon (ursäkta, Saint Denis) och accent grave eller acute har jag inga pretentioner på att vara snobbig i detta inlägg.

Inlägget handlar om kyrkan tillägnad Jeanne D'Arc, och eglise är det franska ordet för kyrka. Lätt som en plätt.

Jag utgår ifrån att ni känner till vem Jeanne D'Arc är. Om ni inte gör det så är den mycket korta versionen att hon var en tonårstös som fick uppenbarelser och ledde fransmännen i ett av de otaliga krigen mot England under senmedeltiden.
Hon blev naturligtvis förrådd och dog martyrdöden på ett bål i Rouen, endast 19 år gammal.

Hon begravdes aldrig, utan hennes aska spreds i Seine, eftersom hon var en kättare. Så hon har alltså ingen grav. Men hade tills inte allt för länge sedan inte heller något minnesmärke.

Kyrkan som idag står på den plats där hon brändes på bål (den 30:e maj 1341) stod klar 1979 och har en fantastisk arkitektur som anknyter till traktens historia.

Kyrkan ser ut som en korsning mellan en fisk och ett vikingaskepp, och det är inte så konstigt som det låter, för både fisken och båten är symboler för kristendomen.

Dessutom - Rollo - Normandies grundare - verkade här under vikingatiden. Och grundade Normandie. Normandie = Nordmännens land. Slut på historielektionen.
Han (Rollo) står för övrigt staty utanför en annan av Rouens vackra kyrkor, St Ouen. Och ser ut som Asterix, ungefär. Fast längre. Där finns det också en runsten.

Men, det var inte det vi skulle kolla på nu. Nej, nu ska jag sluta babbla och lägga upp bilderna - det är ju därför ni är här. Eller hur. Vill ni läsa mer finns det en länk här.

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

...~*~...

Platsen där bålet stod.